|
Historien om hur en musikallåt kom att
bli den största fotbollshymnen av dem alla.
"Bajen, bärs och rakade brudar" får ursäkta,
den idag mest välkända fotbollssången är med största säkerhet You'll
Never Walk Alone. Det som en gång började som en gimmick på The
Kop har idag blivit lika intimt förknippat med Liverpool FC som "the
liverbird" - en klubblogo är inte längre komplett utan de världsberömda
fem orden. You'll Never Walk Alone har successivt spridit sig till
fotbollsvärlden utanför Anfield och kan nu för tiden höras på så vitt
skilda arenor som Celtic Park och Bernabeustadion i Madrid. Och varthän
i världen Liverpoolsupportrar reser då förstås. Men låt oss ta det hela
från början.
Sambatakterna når Europa
Det kan kanske vara svårt att tänka sig,
men organiserade sånginsatser från supportrar på fotbollsmatcher är en
relativt ny företeelse. Ifall du bevistade en engelsk ligamatch i början
av det förra seklet kunde du, förutom applåder, på din höjd få höra enskilda
personer högljutt ventilera sina åsikter rörande det egna lagets spelare,
motståndarna och som vanligt domaren. De första rapporterna om sång på
Anfield dateras visserligen ända tillbaka till säsongen 1905-06, men jämfört
med idag skulle de "sånginsatserna" stå sig rätt slätt.
1962 hölls VM i fotboll i Chile. TV:s intåg
gjorde att fotbollsintresserade runt om i världen för första gången nu
kunde följa matcher från andra sidan jorden. Förutom att européerna blev
varse brasilianarnas fantastiska spel och teknik lade de märke till att
den brasilianska publiken biföll sitt lag på ett sätt som man dittills
inte hade upplevt: "Bra-zil, cha, cha, cha". Jag vet, varenda dagisunge
kan fixa "röda laget, sha-la-la-la-la", men ni får tänka på att på den
tiden var det här något helt nytt. Man kan kanske jämföra med att det
i Italien är kutym att spontant applådera på operan efter ett särskilt
snyggt eller svårt solo, på en svensk operaföreställning hade du förmodligen
blivit utslängd om du började skrika och klappa händer mitt i akten.
Hur som helst, detta gjorde intryck på fotbollssupportrar
i England som när höstsäsongen drog i gång den 18 augusti 1962 ville prova
de sydländska takterna. Det har tvistats om vilket lag som var allra
först, men eftersom Liverpool, som den hösten gjorde återtåg till den
högsta divisionen, inledde ligaspelet på Anfield blev det just de, tillfällighet
eller ej, som fick äran att starta en ny trend i England - ja kanske rent
av i Europa. Någon gång under matchen mellan Liverpool och Blackpool började
ett par i publiken försiktigt med "Liv-er-pool, klapp, klapp, klapp". Sakta
men säkert hängde fler och fler på, en del torde ha vridit på sig besvärat,
och tillslut rungade Liv-er-pool, klapp, klapp, klapp runt hela stadion.
Vad spelarna tänkte när de hörde det hela kan man fråga sig (ironiskt
nog förlorade Liverpool hemma för första gången på 29 matcher), men fotbollsvärlden
skulle aldrig mer bli sig lik.
Från Broadway till Anfield
1942 inledde kompositören Richard Rodgers
och textförfattaren Oscar Hammerstein II ett musikalsamarbete som
bland annat gav världen Oklahoma! (1943), Carousel (1945),
South Pacific (1949) och deras mest kända alster, Sound of Music
(1959). I musikalen Carousel, som filmatiserades 1956, dök den
så upp för första gången: You'll Never Walk Alone. Eftersom sången
alltså komponerades för musikalen och inte bara plockades för att den
var "inne", kan det vara av intresse att känna till i vilket sammanhang
sången figurerar.
Som den grävande journalist undertecknad
är, sprang jag naturligtvis genast ut och hyrde filmen (eller så skulle
det kunna vara så att jag av en tillfällighet råkade hitta den på biblioteket
när jag letade efter en dokumentär om Velvet Underground). Hur som helst
fick jag en inlevelse att se mitt livs första musikal och ja, det kan
nog mycket väl vara den sista. För oss som brukar börja skruva på oss
när utökade instrumentalpartier hamrar in något sentimentalt och gråtfyllt
budskap i filmer, är en musikal inte rätt väg att gå. Lita på mig.
Carousel är baserad på pjäsen Liliom
av Ferenc Molnar och jämfört med musikalen innehåller filmen betydligt
färre sånginslag (det kunde alltså ha varit värre). En intressant parentes
är att den manliga huvudrollen i filmversionen ursprungligen skulle ha
spelats av ingen mindre än Frank Sinatra. Men Frankie Boy tvingades hoppa
av efter att ha ådragit sig en stämbandsinflammation och i stället valde man Gordon MacGrae.
MacGrae är inte bara porträttlik Matt Le Blanc (Joey i "Vänner") utan
hans rollkaraktär har ett minspel och kroppsspråk som är så nära "How
yo' doin"-Joey att det nästan är löjligt.
Gordon MacGrae spelar Billy Bigelow som
jobbar som inropare på ett tivoli. Hans uppgift är att se till att så
många besökare som möjligt åker karusell (därav namnet, men troligen också
för att sensmoralen i historien är att allt du gör kommer tillbaka till
dig, ungefär). Billy är tydligen känd som en kvinnokarl, men en kväll
dyker Julie Jordan (Shirley Jones) upp och på känt filmmanér går de från
smågnabb till förlovning på tre minuter. Äktenskapet blir nu inte särskilt
lyckat. Julie drar visserligen in tillräckligt med pengar för att de skall
gå runt, men Billy drar rastlös runt utan jobb på dagarna. Dessutom behandlar
han inte sin hustru särskilt respektfullt, vare sig i ord eller handling,
och Julies vänner förstår inte hur hon kan hålla fast vid sin man.
Men Billys attityd förändras när han får
reda på att Julie är med barn. Problemet är att Billy vill att hans barn
skall få en trygg uppväxt och helst skulle han vilja ta sin familj bort
från den lilla hålan i Maine. Men för det här krävs pengar och Billy övertalas
av den skumme Jigger att genomföra ett rån. Rånet misslyckas dock och Billy
blir dödligt sårad. Med orden att han älskar henne och att han gjorde
det för deras dotter, dör Billy i sin hustrus armar. Julie vänder
sig till sin kusin Nettie och frågar med rinnande tårar hur hon skall
kunna klara att fortsätta leva och dessutom ta hand om barnet på egen
hand. Nettie
påminner då Julie om psalmen som hon lärde sin kusin för länge sedan.
Som uppmuntran sjunger Nettie sedan You'll Never Walk Alone.
Väl i himlen får Billy ett erbjudande om
att återvända en dag till jorden någon gång i framtiden, men han tackar
nej. Flera år senare kallas han dock till Sankte Per som säger att hans
dotter Louise har fått problem och frågar om Billy verkligen inte vill
ta del av erbjudandet om en dag på jorden och dessutom få möjlighet att
återupprätta sitt rykte. Till slut tackar Billy ja och återvänder till
jordelivet på dagen för Louises examen. Där finner han sin dotter utan
större framtidshopp. Hon har hela livet fått höra om "sin oduglige far"
och att det kommer att gå lika dåligt för henne. I stället för att satsa
på en utbildning tänker hon rymma från staden och bli skådespelerska.
Billy gör ett försök att övertala henne,
men faller in i de gamla takterna och slår istället till henne lite lätt.
Tiden börjar rinna ifrån honom och han beger sig till examensceremonin
där rektorn håller ett avskedstal. Billy lyckas [osynlig] få Louise, och
i förlängningen Julie, att tro på rektorns uppmuntrande ord om att alla
där kan nå framgång om de bara tror på sig själva, och att så länge "she
has hope in her heart, she'll never walk alone". Det hela avslutas
med att rektorn säger: "låt oss så avsluta med en psalm jag lärde mig
redan som liten". Och så stämmer samtliga elever, föräldrar, rektorn och
Billy upp i You'll Never Walk Alone och inte ett öga är torrt (nåja).
Gerry Marsden (från Gerry & The Pacemakers)
har berättat att han efter att ha sett filmen Carousel inte kunde
få You'll Never Walk Alone ur huvudet och till slut lyckades han
övertala resten av bandet att spela in den. You'll Never Walk Alone
hamnade så på topplistan och eftersom det var ett Liverpoolband som hade
spelat in låten, var det självklart att The Kop sjöng den. Det
berättas att låten dessutom brukade spelas matchdagar på Anfield, men
så en lördag dök den aldrig upp (det var kanske dags att förnya repertoaren
och övergå till "nästa hit"). Då tog The Kop själva till ton och
på den vägen är det.
You'll Never Walk Alone
You'll Never Walk Alone har spelats
in av otaliga artister och grupper genom åren. Själv föredrar jag Elvis
Presleys något "fläskigare" version framför Gerry & The Pacemakers, men
även artister som Aretha Franklin, Louis Armstrong, Pink Floyd, Led Zeppelin
och Placido Domingo har framfört sina tolkningar.
Hur kan det då komma
sig att just You'll Never Walk Alone fastnade, många måste de låtar
vara som har passerat revy på The Kops läppar genom alla år? Ja,
till att börja med är den väldigt allmängiltig. Till skillnad från hyllningar
till specifika tränare eller spelare, som är dömda att bli inaktuella
förutsatt att man inte bara kan ändra namnet i texten, är You'll Never
Walk Alone användbar oavsett laguppställning, motståndare och sammanhang.
Men, om jag får ta på mig prettomössan,
finns det kanske ytterligare anledningar. Rent musikaliskt är You'll
Never Walk Alone väldigt effektfull. Den börjar lågmält och trevande
på Boléromanér, växer sig allt starkare via crescendot som börjar med
"walk on through the wind...", före den exploderar i "walk on, walk on...".
I Carousel refereras You'll Never Walk Alone till som en
psalm och det är kanske inte så svårt att förstå. Skulle du visa texten
för någon som aldrig hört låten skulle de knappast gissa på att den erhållit
störst spridning bland fotbollssupportrar. Och där har vi ytterligare
en orsak till varför jag tror att You'll Never Walk Alone har fått
sådan spridning och blivit så populär.
För vad You'll Never Walk Alone säger
är inte: "Vi är så fruktansvärt bra, vi har den och den spelaren och vi
skall krossa ert lilla skitlag som bara består av sopor", vilket ungefär
är essensen av 99 % av det du kan höra från läktaren på en fotbollsmatch,
utan: "Det kommer att komma tillfällen i livet när allting känns hopplöst
och mörkt, men om du bara tror på dig själv och fortsätter kämpa så kommer det att ordna sig, för det finns alltid någon där för
att stötta dig". Någonstans, långt ifrån dagens penninghysteri, anknyter
den till fotbollen och lagidrottens ursprung av sammanhållning och laganda.
Exakt hur allmängiltig You'll Never Walk
Alone är, blev Merseysideborna varse när Liverpool drabbades av klubbens,
och en av fotbollsvärldens, största tragedier någonsin. Den 15 april 1989
dödades 96 Liverpoolsupportrar i samband med FA-cupsemifinalen mot Nottingham
Forest. När offrens familjer och alla andra som ville visa sin respekt
för de döda samlades för minnesgudstjänster, kändes det nästan som om
någon hade förutspått vad som skulle hända, då You'll Never Walk Alone
kändes otäckt passande för tillfället. Nästan som om den var specialskriven.
Ett par dagar senare möttes Milan och Real
Madrid i en Europacupsemifinal på San Siro, en arena där många Liverpoolfans
hade bevittnat stormatcher genom åren. Idén var från början att som hyllning
hålla en tyst minut för offren, men efter bara några sekunder började
You´ll Never Walk Alone genljuda bland de italienska och spanska
fansen. Medan sången vandrade runt San Siro höll supportrarna upp röda
halsdukar som en hyllning.
På årsdagen för Hillsboroughkatastrofen hölls
en tv-sänd ceremoni på Anfield för offren och You'll Never Walk Alone
kom över hela världen att definitivt inpräntas som synonymt med Liverpool
FC. Liverpools första match efter Hillsboroughkatastrofen var en vänskapsmatch
i Glasgow mot Celtic för att skaka av sig mardrömmen två veckor tidigare.
60 000 åskådare dök upp och inledde med att sjunga You'll Never Walk
Alone.
Så där har ni det. En tröstande och uppmuntrande,
på gränsen till pekoralistisk, musikallåt anammad av ett lokalt band,
i en era då Anfieldpubliken just hade fått blodad tand för att sjunga.
En sång om tro, hopp och kärlek. Kärleken till laget, tron på framgångar
och så länge laget inte ger upp hoppet finns supportrarna alltid där för
att stötta dem.
Och hoppet är som bekant det sista som
överger människan.
Mattias
Herner
|