Trots att Allsvenskan 2017 knappt har lärt sig gå än har åsikterna och känslorna kring årets Djurgården både gått varma och varit delade. Såväl hos oss själva som hos ivrigt fönstertittande motståndarfans. Spelarna har ena dagen haft kapacitet att ta oss till Europaplatser för att nästa dag vara överskattade. Och Özcan har redan hunnit visa både efterlängtat hjärta, smartness och passion som att ha tappat förtroendet i omklädningsrummet.

Var sanningen ligger i detta vet nog egentligen ingen, och oavsett lär det väl visa sig med tiden. Men ska man dra någon slutats från de första fyra omgångarna så är åtminstone min känsla mycket god. För det känns verkligen som att det är något fint som ligger och pyr här. Något som började visa upp sig under delar av bortamatchen på Hisingen för att bli ännu finare hemma mot Elfsborg. Något som, även när vi åker hem från Malmö med 0 poäng, känns väldigt positivt. 

Detta något gör att jag, när jag egentligen borde vara riktigt bitter över en riktigt snöplig förlust, redan längtar efter nästa match och revansch. För det känns som att det är den typen av lag vi nu äntligen är på väg att få. Ett lag som sätter in den där fula, men nödvändiga, tacklingen och tar ett gult. Ett lag som hittar den där i-sista-sekunden-tåbrytningen som leder fram till ett friläge och straff. Ett lag som blir vansinnigt frustrerade av motgångar men försöker kanalisera dem till energi istället för ångest. Ett lag som verkligen VILL något. Som inte bara lägger sig och väntar utan som, även om man inte är hundra procent kvalificerade för uppgiften, utan tvekan räcker upp handen och ropar ”jag, jag, JAG!”. 

Men visst kan man vara lite nedstämd också om man så vill, hitta brister och misstag både här och där. Man kan undra om Käck verkligen håller på egen hand i en sådan här match, man kan gasta sig galen över obeslutsamheten i försvaret innan 1-1 målet. Och man kan absolut fråga sig varför Jonas Eriksson med assisterande tycker att Yotun ska få vara kvar på planen för att, såklart, kunna avgöra matchen. Gjort är dock gjort och kommer aldrig igen, och att älta det som kunde ha varit är själva grundbulten för en destruktiv förlorarmentalitet. 

Ikväll går jag därför och lägger mig med en bultande frustration över poängtappet, men också med ett leende på läpparna över insatsen. Visst, det var en grym förlust. Visst, det var en onödig förlust. Men om det här är sättet som Özcans hastigt ihophafsade Djurgården förlorar en bortamatch i Malmö på i Allsvenskans fjärde omgång.. Ja då ser åtminstone jag fram emot nästa match redan nu. För hur bitter den här förlusten än var så hade den en väldigt söt eftersmak.