Jag förstår Fredrik Hallberg som - kanske i någon typ av desperation - vaskar om en del i kedjorna för att väcka sina spelare. Ikväll spelade Oliver Ternström tillsammans med Ljungman och Pooley. Det måste sägas. Tärnström har kvaliteter i form av skridskoåkning och slit men målfarlig kan han inte beskyllas för att vara. Han är inte en spelare som ska vara i en producerande leading line.

Ludwig Blomstrand saknar sina forna kedjekamrater - Ljungman och Pooley - och Pooley längtar efter ”Flower”. Visst, Scott blixtrade till vid ett par tillfällen och det är vid just de tillfällena han skulle ha haft Blomstrand att spela till.

Blomstrand var för kvällen placerad tillsammans med Muzito Bagenda och Nord. På pappret ingen dålig lina men ikväll gjorde trion ingen glad. Det gjorde väl i och för sig inte de andra kedjorna heller - möjligen undantaget Emanuelsson-Boije-Rudslätt som i alla fall visade på lite intentioner. Nu räcker det inte att ha vilja och intensitet, man måste lyckas också och med noll mål framåt kan man inte ens med mycket god vilja hävda att någon av de offensiva trojkorna lyckades.

AIK var visserligen det spelförande laget men vad hjälper det när offensiven är trubbig och krutet i bössorna är vått. Från åskådarhåll ser det ganska tydligt ut att det mesta verkar sitta i huvudet. När till och med Scott Pooley ofta passar hellre än skjuter är det något som är fel. Med det sagt var det - trots att AIK alltså förde det mesta av spelet - inte orättvist att Vimmerby åkte hem till Astrid Lindgrens värld med alla tre poängen.

Smålänningarna ville mer, var hundraprocentiga i försvarsspelet vilket betalade sig. Är man solida bakåt kommer nämligen chanser för eller senare och när en sådan dök upp med dryga fem minuter kvar att spela tog man vara på den. Det bör dock påpekas att AIK:s uteförsvar vid Vimmerbys första mål var av pojklagskaraktär.

Att spetsen framåt saknas för närvarande har redan konstaterats. Jag skulle vilja säga att avsaknaden av trygghet bakåt är en del av skulden till det. Alltför ofta får AIK inte chansen att dra upp snabba anfall för att det kladdas och fumlas i egen zon. Ojämnheten på backsidan är faktiskt slående.

Vi har tre klassbackar i Pethrus, Barklund och Åkerström (som inte spelade ikväll), några hyggliga men ojämna backar i Sjöqvist och Gustafsson och sedan har vi de där obegripliga namnen. Jag syftar då på Jack York som absolut inte håller Hockeyallsvensk klass och 37-årige Anders Grönlund som verkar tycka att ishockey är extremt tråkigt att syssla med. Därför är det svårt att förstå att vinterns utropstecken på backsidan - unge Nicodemus Wernquist matchas så sparsamt just nu.

AIK ligger - sedan länge - på en femteplats i serien. Det som oroar är att avståndet till lagen ovanför stadigt ökar samtidigt som lagen underifrån närmar sig. Den trista trenden måste vända och det snart. Framför allt måste hemmaförbannelsen brytas. Senaste hemmasegern kom den 7 december. På de sju senaste hemmamatcherna har AIK tagit en poäng! Det är sinnessjukt dåligt.

En annan oroande poängstatistik ser vi ifall vi tittar uppåt i tabellen. Mot lagen som ligger före AIK har det hittills spelats om 36 poäng. AIK har tagit åtta av dessa 36. Då snackar vi om lag som måste slås när det är dags för slutspel i mars. Nu är visserligen slutspel en helt annan grej än serielunk men siffrorna går inte att blunda för.

Nu väntar en tvåveckorsperiod med matcher mot Mora, Nybro, Almtuna och Kalmar. Tre av matcherna mot lag i tabellens nedre region vilket statistiskt talar för AIK. Dessutom har AIK (det märkliga uttrycket) bortafördel i tre av matcherna. Må självförtroendet komma tillbaka. Man kan inte träna sig till självförtroende, det går inte heller att köpa självförtroende på Ica. Det enda sättet är att börja vinna. Det är dags nu. Det här duger inte.