Historik del 3 (1970-2003)

Säsongen 1970-71 tog den magiska uppställningen, nu med Gianni Invernizzi som tränare, klubbens elfte ligatitel. Tongivande spelare på den här tiden var fortfarande Facchetti, Corso, Jair, Mazzola och Burgnich, men nu även vasse anfallaren Roberto Boninsegna som under guldåret svarade för praktfulla 24 mål på 28 matcher i ligan. När så storspelarna abdikerade dröjde det till säsongen 1977-78 innan Inter vann en titel igen, då man för andra gången vann den Italienska Cupen. Ytterligare två år senare kunde man återigen sy på den lilla skölden på tröjorna då man tog sin tolfte ligatitel 1980, tre poäng före Juventus efter att bland annat ha slagit de nämnda med 4-0 hemma efter ett hattrick av Alessandro Altobelli. Året efter spelades av förklarliga skäl inga derbyn i Milano då Inter var enda lag i högsta serien.

Med målvakten Bordon, försvararna Giuseppe Baresi och unge Bergomi, mittfältarna Gabriele Oriali och Beccalossi, samt anfallaren Altobelli som stommen i laget kunde man plocka hem ytterligare en italiensk cuptitel efter att ha finalbesegrat Torino med sammanlagt 2-1 säsongen 1981-82. Efter cuptiteln var de fem Interspelarna Altobelli, Bergomi, Bordon, Marini och Oriali med om att vinna VM-guld med Italien som avgjordes i Spanien.

Tyskarna och rekorden
Samtidigt som Ernesto Pellegrini tog över som president i mitten av 80-talet dök tyske målgöraren Karl-Heinz Rummenigge upp, men lyckades inte sådär övertygande under sina tre säsonger. Inför säsongen 1988-89 anlände dock två nya tyskar som för alltid kommer att minnas i klubben. Lothar Matthäus och Andreas Brehme tog staden med storm när de tillsammans med Bergomi, Zenga, Ferri, Serena, Berti och de andra gav klubben dess trettonde ligatitel. Detta efter att ha spelat en rekordserie, 58 poäng med den tidens tvåpoängssystem står sig än idag som den bästa poängsumman någonsin i den Italienska högstaligan. Närmsta konkurrent bakom var Maradonas Napoli med 47 poäng. Aldo Serena var bästa målskytt både i laget och i serien med 22 fullträffar, rutinerade anfallskollegan Ramon Diaz från Argentina mäktade med 12 mål bredvid italienaren. Senare denna säsong tog man även hem den Italienska supercupen för första och hittills enda gången.

90-talet och Uefacupen
90-talet för Inter kom att handla mycket om Uefacupen. I ligan hade man det lite tyngre i början av decenniet men säsongen 1990-91 finalslog man i Uefacupen Roma med sammanlagt 2-1, efter mål hemma på San Siro i första mötet av Matthäus på straff samt Nicola Berti. Bortamötet i Rom slutade med en 0-1 förlust, men klubben var alltså Uefacupmästare för första gången ändå.

I ligan säsongen 1993-94 höll det på att gå riktigt galet, en till synes skaplig höstsäsong höll på att spolieras totalt av en katastrofal vårsäsong där förlusterna avlöste varandra. Med ett nödrop lyckades Inter klara nytt kontrakt då man tillsammans med Reggiana slutade på 31 poäng, en pinne före Piacenza som åkte ur. Man får väl anta att spelarna faktiskt förstod hur pinsamt det faktiskt skulle ha varit att åka ur, och att de därför på något sätt grejade det till slut.

Vad som föranledde detta krisartade spel i ligan är svårt att spekulera i då man å andra sidan gick som i en dans i Uefacupen, denna gång finalslog man Salzburg med sammanlagt 2-0 där holländaren Wim Jonk och Nicola Berti var målskyttar i varsin match. Den andra Uefacuptiteln var ett faktum.

1995 tillträdde Angelo Morattis son Massimo Moratti som president efter Pellegrini och ville uppenbarligen försöka återupprepa sin fars framgångar. Det gick dock till en början trögt. Säsongen 1996-97 var man åter i final i Uefacupen men fick denna gång se sig slagna på straffar mot tyska Schalke 04.

Ronaldos ankomst och tredje Uefacuptiteln
Året därefter, 1997/98 inhandlades ett antal spelare till klubben, däribland brasilianska anfallsfenomenet Ronaldo. Under sin debutsäsong i klubben höll han på att föra laget till ligaseger för första gången på 9 år, men i en skandalmatch i slutomgångarna mellan Inter och Juventus på Stadio Delle Alpi i Turin dömde domare Ceccarini serieledningen ur händerna på Inter och Ronaldo. Rättegångar har senare väckts för att få klarhet i härvan kring den matchen.

Inter gick miste om ligatiteln, men stod några veckor senare som Uefacupmästare för tredje gången under 90-talet efter att i en magisk match på Parc des Princes i Paris ha spelat ut och förnedrat Lazio med 3-0 som slutresultat. Ronaldo spelade i denna match ut hela sitt register och hans bevakare Alessandro Nesta visade sig oerhört frustrerad och delade ut den ena kapningen efter den andra. Avgudade anfallskämpen Ivan ”Bambam” Zamorano gjorde det första målet, dagens älskade lagkapten Javier Zanetti stänkte in det andra med en kalasträff rätt upp i krysset, innan Ronaldo själv i den andra halvleken fastställde slutresultatet efter att fri med Lazios målvakt Marchegiani gjort narr av densamme med kvicka fötter och sedan förpassat bollen i mål.

Målmaskinen Vieri och Cúpers lagbygge Inter
Inför säsongen 1999-00 gjorde Morratti åter väsen i fotbollsvärlden när han för den dittills högsta övergångssumman, ca 490 miljoner kronor köpte över italienske målkungen Christian ”Bobo” Vieri från Lazio. Vieri debuterade hemma mot Verona och gav laget segern med 3-0 efter ett äkta hattrick, ”Bobogol!” skanderas på San Siros läktare sedan den episoden. Det talades nu om drömduon Ronaldo och Vieri som skulle föra laget till stora framgångar. Brassen drogs dock med skador och det blev inte mycket speltid tillsammans för de bägge superanfallarna. Inter slutade säsongen på en fjärdeplats efter särspel med Parma, där gudomlige anfallaren Roberto Baggio gav Inter segern med två vackra mål.

Säsongen efter gick Inter kräftgång, och desperationen spred sig inom klubben, det var ingen fason på laget och Vieri talade om ett helvete. Han avslutade säsongen på 18 mål och efter samtal med Moratti på födelsedagen valde han att stanna inför säsongen 2001-02. Han trodde nu på Inter som med ny tränare, disciplinerade argentinaren Hector Cúper, vid rodret byggde om från grunden. Med Cuper höll det på att sluta i glädjeyra och framgång redan första året. Men en sorgsen dag på Stadio Olimpico i maj såg lagets supportrar Inter spela bort ligaguldet till Juventus i den sista omgången, då man lett serien praktiskt taget hela säsongen.

Ett svek och en god laganda
Desperationen efter det missade ligaguldet var omöjlig att komma ifrån. Världsmästerskapet stundade dock för majoriteten av spelarna och brassen Ronaldo hade under den gångna säsongen kommit tillbaka från två allvarliga knäskador och två års frånvaro. Nu tog han revansch på alla som dömt ut honom och vann VM med Brasilien och skytteligan på 8 mål. Före turneringen hade han i intervjuer pratat om en önskan att avsluta karriären i Inter, efter VM verkade de orden som bortblåsta.

Fansens kelgris, fram till dess, trampade alla på tårna och smutskastade klubben när han inte valde att förneka rykten om en flytt till Madrid. Hans agenter sade att han var olycklig i Inter, helt plötsligt hade saker förändrats. När han återvände till Milano var fansen rasande och välkomnade honom på flygplatsen med banderoller som sade ”Ronaldo är otacksam” och liknande. Brassen åkte direkt till högkvarteret och förklarade att ryktena stämde.

Några veckor senare såldes han till Real Madrid, och som ersättare inhandlades hungrige argentinaren Hernan Crespo. Särbehandlingen av en enskild spelare i Inter hade så fått ett slut. Nu var det laget Inter som gällde och inte någon enskild stjärna. Laget såg sammansvetsat ut och inledde med att vinna första gruppspelet i Champions League. I ligaspelet låg man i toppskiktet och var med på allvar en bra bit in på våren. Sedan radade man dock upp ett par onödiga poängförluster, bland annat en tappad 3-1 ledning hemma mot Roma och man fick åter se sig slagna en bit innan målsnöret. Ljuset i mörkret var dock att man efter år av sämre placeringar och dålig laganda nu åter var ett topplag att räkna med. Äventyret i Champions League sträckte sig till en semifinal där man åkte ut på regeln om bortamål. Hector Cúper hade fått fason på ett lag och en klubb i darrning.

Ljus framtid
Efter några tunga år ser nu idag allt mycket lovande ut. Inter har egna produkter som slussas upp, en framgångsrik ungdomssektion, en ny värvningsbas och som vanligt en fanatisk och trogen publik och supporterskara som är med klubben i alla väder.

Det är på den vägen som framtida titlar skall skördas, och gamla tider skall upprepas.

F.C. Internazionale Milano ­ 95 anni di gloria!