NHL Allmänt
2015-08-18 12:00
Hockey Legends del 21: Turk Broda & Johnny Bower - Toronto Maple Leafs två bästa målvakter genom tiderna
De båda målvakterna i dagens avsnitt har varit en del av Toronto Maple Leafs vinnande lag 9 gånger av de 13 gånger som Maple Leafs vunnit Stanley Cup. De har dessutom vunnit Vezina Trophy 2 gånger var.
Dan Augustsson
daug4663@gmail.com
@DaugHabs
Först ut är målvakten som trots att han vann Vezina Trophy både 1941 och 1948 var betydligt bättre när det gällde Stanley Cup än i serien, Turk Broda är i konkurrens med Patrick Roy och Billy Smith NHL:s bäste slutspelsmålvakt genom tiderna.
Turk Broda
Walter Edward ”Turk” Broda föddes den 15 maj 1914 i Brandon, Manitoba, Canada. Hans familj kom från en stad i det som idag är Ukraina men som under många år låg i Polen. Media envisades med att han hade polskt påbrå trots att han själv och Toronto Maple Leafs gick ut med att han var från Ukraina (troligen pga att Ukraina då var en del av Sovjetunionen och det gick ju inte att ha en ”kommunist” som stjärna i ”The Center of the Hockey Universe” dvs Toronto).
Walter fick sitt smeknamn under skoltiden pga av att när han blev arg så blev han väldigt röd i ansiktet och då syntes hans fräknar vilket gjorde att hans ansikte såg ut som ett kalkonägg ”Turkey Egg”. Turkey Egg förkortades snabbt till bara Turk och det fick han behålla hela livet ut. Han började sin målvaktskarriär hemma i Brandon Athletics innan han flyttade till Winnipeg Monarchs där Detroit Red Wings såg till att han hamnade på deras lista.
Han flyttade sen till Toronto för att plugga och där vann han 1933 Memorial Cup med Toronto St. Michael's Majors. Han blev proffs den följande säsongen men konkurrensen i Detroit Red Wings (Norm Smith och John Ross Roach) gjorde att han hamnade i farmarlaget Detroit Olympics som spelade i IHL. Han gjorde en lysande säsong med 2,10 i GAA och under slutspelet var han omutligt, han och Detroit vann samtliga sex matcher och Broda släppte bara in 8 mål dvs han hade 1,32 i GAA.
Under sommaren så tradade Toronto Maple Leafs till sig Broda för 7500 dollar (enligt en del källor 8000 dollar) och gjorde honom till förstemålvakt. Broda gjorde succé i NHL, han vann 22 av 45 matcher och hade 2,30 i GAA under serien men det gick sämre i slutspelet där Toronto försvann i första omgången. De tre kommande säsongerna fortsätter han att utvecklas, han har 2,56, 2,15 respektive 2,23 i GAA. Under sina första fyra säsonger i NHL höll han nollan sammanlagt 21 gånger under sina 90 vinster.
I slutspelet går det också riktigt bra för Broda men sämre för Toronto, trots att Broda under de tre säsongerna hade 1,73, 1,94 och 1,74 i GAA så förlorar Maple Leafs i Stanley Cup finalen mot i tur och ordning Chicago Black Hawks, Boston Bruins och New York Rangers. Säsongen 1940-41 vinner Broda 28 matcher i serien vilket är bäst i NHL och han hade 2,00 i GAA, i slutspelet utkämpade Toronto och Boston en stentuff semifinal där Boston gick vidare för att sedan svepa Detroit i finalen. Efter säsongen vinner Broda Vezina Trophy för första gången och han blir dessutom uttagen i All Star Team 1.
Det andra världskriget gör att många spelare nu lämnar NHL för att kriga i Europa vilket i sin tur gör att kvalitén på spelet i NHL blir sämre, det är framförallt det defensiva spelet som blir lidande. Det innebär att målvakternas GAA stiger rejält under krigsåren och det märks redan 1941-42 då Brodas GAA hamnar på 2,76 vilket är det högsta han haft under sin proffskarriär och han blir efter säsongen uttagen i All Star Team 2. Toronto gör dessutom en episk vändning i Stanley Cup finalen när de vänder underläge 0-3 i matcher i till seger och därmed blir först i Stanley Cup historien med den bedriften (de är fortfarande ensamma om att ha gjort det i en final).
Säsongen 1942-43 blir det ändå lättare att göra mål i NHL, Brodas GAA går den här säsongen över 3,00 och han fick till slut 3,18 trots att hans Toronto vann 22 av 50 matcher. I slutspelet försvann Toronto redan i semifinalen efter förlust till Detroit med 2-4 i matcher. Under sommaren 1943 tar Broda värvning i den kanadensiska armén och han återvänder inte till Toronto Maple Leafs förrän under våren säsongen 1945-46 då han spelar 15 matcher för laget som trots det missade slutspelet för första gången sedan 1930.
De kommande tre säsongerna kommer Maple Leafs att dominera NHL fullständigt, laget vinner Stanley Cup tre år i rad och Broda storspelar i målet. I serien så vinner Broda och Maple Leafs 31, 32 och 22 av de 60 matcher som NHL:s säsong bestod av under de tre säsongerna. Broda hade 2,87, 2,38 och 2,68 i GAA under de säsongerna och i slutspelet förlorade han bara 5 av 29 matcher med GAA på 2,31, 2,15 och 1,57. Han blev efter säsongen 1947-48 dels belönad med Vezina Trophy för andra gången under sin karriär och dels uttagen i All Star team 1 för andra gången.
Under hösten 1949 så ställer Conn Smythe till med en publicitetskampanj, han tycker att Broda bör gå ned i vikt och kallar upp Gilles Mayer och Al Rollins från farmarlagen för att tvinga Broda att banta. Pressen i Toronto går på bluffen och kallar de tre målvakterna för den lille (Mayer), den långe (Rollins) och den fete (Broda), och hela historien kallas ”The Battle of the Bulge” (Battle of the Bulge var ett berömt slag i andra världskriget men om man vill kan man också översätta det med slaget om kalaskulan. Idag hade säkert lustigkurrarna i media använt rubriken ”The Hunger Games” trots att alla vet att det redan finns en rubrik som trots att den är helt sann och dessutom speglade det som stod i artikeln är oslagbar (jag menar givetvis följande rubrik ”Head-Less body found at a Top-Less Bar”.
Hur som helst media i Toronto hade roligt under några veckor där de tog frukostbilder på Broda som bantade genom en diet på grapefrukt och löskokta ägg. Broda klarade att gå ned de knappt fem kilo det hela handlade om och under sin comeback (han missade två matcher pga det här) höll han nollan när Rangers besegrades med 2-0. Broda vann 30 av sina 68 matcher (NHL hade ökat grundserien till 70 matcher samma säsong vilket innebar att från säsongen 1945-46 till 1949-50 ökade man seriens längd med 20 matcher) och hade 2,48 i GAA, han höll dessutom nollan för 50:e gången.
Trots riktigt bra spel från Broda i slutspelet där han hade 1,33 i GAA förlorade Toronto i semifinalen mot Detroit med 3-4 i matcher trots att Gordie Howe blev allvarligt skadad och nästan dog i seriens första match. Den kommande säsongen missar Broda mer än hälften av matcherna pga skada, han spelade bara 31 matcher men var som vanligt lysande med 2,23 i GAA och han höll dessutom nollan i NHL för 60.e gången. I slutspelet var han kanske bättre än någonsin i de matcher han kunde spela när Toronto vann sin femte Stanley Cup vinst på sju säsonger, han släppte endast in 9 mål på 8 matcher och hade 1,10 i GAA. Den följande säsongen 1951-52 blev Brodas sista, hans skadebekymmer gjorde att han endast spelade två matcher under säsongen och han var inte sig lik.
När Broda slutade var han givetvis Torontos bäste målvakt genom tiderna och frågan är om han inte är det än idag, han har i alla fall nästan samtliga målvaktsrekord i klubben, bland annat mest matcher, vinster och hållna nollor både i serien och Stanley Cup. Enligt legenden så var anledningen till att han spelade bättre i slutspelet att han behövde bonusen som följde en Stanley Cup vinst, precis som idag så fick spelarna ingen lön för slutspelet och i Brodas fall så var pengarna ofta slut när det drog ihop sig till Stanley Cup.
Efter att Broda slutat så blev han coach i Quebec Hockey League där han ledde Ottawa Senators innan han återvände till Toronto där han tog juniorlaget Toronto Marlboros till två raka vinster i Memorial Cup 1955 och 1956, under hans 8 säsonger som coach i Marlboros så vann laget 169 matcher av 362. Han lämnade Toronto inför säsongen 1963-64 och var de kommande tre säsongerna coach för Charotte Checkers i EHL och London Nationals i OHA. Han blev 1967 invald i Hockey Hall of Fame och han avslutade sin coachingkarriär 1969-70 genom att vara coach för Quebec Aces i AHL. Broda avled den 17 oktober 1972 bara 58 år gammal av en hjärtattack i sitt hem i Toronto.
Broda var otroligt populär i Toronto och det finns massor av citat, han sägs bland annat ha sagt följande: ”The Leafs pay me for my work in practices and I throw in the games for free,”
Efter Stanley Cup finalen 1951 sa Maurice ”Rocket” Richard så här om Broda: "I couldn't beat him. Toe Blake couldn't. None of the Canadiens could,"
Statistik
Meriter
Stanley Cup 5 gånger: 1942,1947, 1948,1949 & 1951
Memorial Cup 1933
Calder Cup 1936
Vezina Trophy 2 gånger: 1941 & 1948
NHL All Star Team 1: 1941, 1948
NHL All Star Team 2: 1942
Invald i Hockey Hall of Fame 1967
Memorial Cup som coach 1955, 1956
Har fortfarande 65 år efter att han slutade klubbrekorden i Toronto när det gäller spelade matcher, vinster och hållna nollor i både serien och i Stanley Cup.
Han var den förste målvakten genom tiderna som nådde ”drömgränsen” 100 matcher i Stanley Cup.
Näste man är målvakten som antagligen är den populäraste Maple Leafs spelaren genom tiderna, Johnny Bower beskrivs av många som den trevligaste NHL-spelaren de någonsin träffat. Han var 34 år när han slog igenom i NHL efter drygt 12 år i farmarligorna och slutade inte förrän han fyllt 45 år efter sammanlagt 25 säsonger som proffs.
Johnny Bower
Johnny Bower föddes den 8 november 1924 som John William Kiszkan i Prince Albert, Saskatchewan, Canada. Hans föräldrar kom från det som numera är Ukraina och redan som 17-åring tjänstgjorde Bower i England under det andra världskriget (han hade ljugit om sin ålder vilket ledde till att hans ålder under hela karriären var ett stort frågetecken) men 1943 blev han hemförlovad pga av reumatiska besvär. Under hela hans karriär har han efter matcherna rejält ont i sina händer och handleder men trots det så varade hans proffskarriär i fantastiska 25 säsonger.
Hemma i Canada återupptog han sin hockeykarriär genom att spela för juniorlaget Prince Albert Black Hawks som spelade i SJHL under säsongen 1944-45. Han blev proffs det kommande året och det var då han bytte ut efternamnet Kiszkan till Bower av praktiska skäl (efternamnet blev alltid felstavat av sportjournalisterna). Han skrev på för Cleveland Barons som var ett fristående lag dvs inte ett farmarlag till något NHL-lag, Cleveland ansökte faktiskt om en plats i NHL under 1950-talet men fick avslag.
Cleveland med Bower i målet vann Calder Cup tre gånger 1948, 1951 och 1953, Bower belönades med Hap Holmes Memorial Award som ligans bäste målvakt 1952. Sommaren 1953 signades Bower äntligen av ett NHL-lag när NY Rangers gav honom chansen, han spelade hela säsongen 1953-54 i Rangers och vann 29 av 70 matcher med 2,60 i GAA, han höll dessutom nollan i 5 av matcherna.
Den kommande säsongen blev det bara 5 matcher i NHL för Bower eftersom Rangers valde att satsa på Gump Worsley som den föregående säsongen tvingats spela i WHL eftersom han krävt en löneförhöjning. Bower skickades istället till Vancouver Canucks i WHL där han vann 30 av 63 matcher. Säsongerna som följer spelar Bower i Providence Reds som var Rangers bästa farmarlag i AHL och där blir han båda säsongerna utsedd till ligans MVP och belönades med Les Cunningham Award. Han vann dessutom Hap Holmes för andra gången 1957 och under de båda säsongerna vann han sammanlagt 75 av 118 matcher.
Han blev dessutom uppkallad till Rangers för två matcher när Worsley var skadad under 1956-57. Under sommaren tradades han av Rangers tillbaka till Cleveland där han står för en fantastisk säsong när han vinner 37 av 64 matcher och hade 2,17 i GAA. Han vann både Les Cunningham och Hap Holmes för tredje gången trots att Cleveland missade slutspelet. Under sommaren 1958 övertalade Toronto Maple Leafs nye GM Punch Imlach Toronto att satsa på Bower och sedan tvingades Imlach och coachen Billy Reay även övertala Bower som funderade på att sluta att fortsätta satsa. Eftersom Imlach hade varit coach i Quebec Aces i AHL och med egna ögon sett hur bra Bower var där så trodde han att Bower var tillräckligt bra för NHL.
Bower var fortfarande skeptisk när han kom till Maple Leafs träningsläger 1958 men när lägret var över hade han etablerat sig som lagets förstemålvakt. Första säsongen spelade han visserligen bara 39 matcher pga skador men han var frisk när det drog ihop sig till slutspelet där han ledde Maple Leafs till Stanley Cup finalen där Montreal Canadiens blev för svåra. Året efter var han frisk och stod 66 matcher i serien med 34 vinster och 2,68 i GAA, i slutspelet då Toronto tog sig till Stanley Cup finalen igen hade han 2,88 i GAA när Maple Leafs föll mot Montreal.
Säsongen 1960-61 är han fantastisk i målet och belönas efter säsongen med Vezina Trophy efter 33 vinster på 58 matcher och 2,50 i GAA. I slutspelet så gick det sämre, han petades efter tre raka förluster och Toronto åkte ut i första omgången mot Detroit Red Wings. Han tar revansch den kommande säsongen, efter 31 vinster och 2,58 i GAA på 59 matcher så var han lysande i slutspelet där han hade låga 2,07 i GAA när Toronto vann Stanley Cup för första gången sedan 1951.
Toronto och Bower vinner Stanley Cup även de två kommande säsongerna, i seriespelet missar Bower flera matcher pga skador och vinner sammanlagt bara 44 av 93 matcher men i slutspelet var han omutlig. 1962-63 släppte han bara in 16 mål på 10 matcher vilket gav 1,60 i GAA och 1963-64 då Toronto verkligen fick kämpa för segern hade han 2,12 i GAA efter de 14 matcherna som behövdes för Maple Leafs tredje raka triumf.
Det faktum att Bower inte kunde spela så många matcher längre gjorde att Imlach under sommaren plockade in veteranen och målvaktslegenden Terry Sawchuk från Detroit Red Wings och Toronto blev det första laget med två jämnstarka målvakter i NHL. Duon Bower & Sawchuk var omutliga i serien där de fick dela Vezina Trophy efter att Bower haft 2,38 i GAA och Sawchuk 2,58 men i slutspelet gick det inte så bra Bower förlorade 3 matcher och Sawchuk 1 match då Toronto blev utslagna i den första omgången.
Paret fortsatte att spela ungefär lika många matcher den kommande säsongen men nu var Bower mer uttalad förstemålvakt, han hade 2,25 i GAA medan Sawchuk hamnade på 3,16. Precis som den föregående säsongen så åkte Maple Leafs ut direkt i slutspelet den här gången efter att de förlorat fyra raka mot Montreal. I den tredje matchen lagen emellan sattes 8 nya rekord när det gällde slutspelsmatcher samtliga gällde utvisningar och utvisningsminuter.
Säsongen 1966-67 sågas Toronto Maple Leafs i pressen pga deras medelålder, laget är fortfarande det äldsta genom tiderna som vunnit Stanley Cup. Både Bower och Sawchuk hade under säsongen besvär med skador och Bruce Gamble från farmarlaget spelade nästan lika många matcher som de två veteranerna. Det är samma sak under slutspelet, först blir Sawchuk skadad och under uppvärmningen till den fjärde matchen skadar sig Bower. Med en skakig Sawchuk i målet lyckas Toronto överraskande besegra Montreal med 4-2 i matcher och ta hem sin trettonde och senaste Stanley Cup vinst.
Bower som under sin tid i Toronto fick smeknamnet ”The China Wall” är den näst äldste målvakten som spelat i en Stanley Cup final efter Lester Patrick och när han spelade sin sista slutspelsmatch den 6 april 1969 blev han med sina 44 år, 4 månader och 29 dagar den äldste målvakten genom tiderna som spelat en match i Stanley Cup slutspelet. Torontos veteraner skingrades och Imlach fick sparken under de första säsongerna efter expansionen 1967, Bower hade en bra säsong 1967-68 med 2,25 i GAA men Maple Leafs missade trots det slutspelet.
Säsongen 1968-69 spelade Bower bara 20 matcher som reservmålvakt till Bernie Parent som ersatt Sawchuk i Toronto. I slutspelet startade Bower två matcher och fick hoppa in i två, han spelade bra men kunde inte förhindra att Toronto blev utslagna direkt av Boston Bruins. Bower spelade sin sista match den 10 december 1969 när Toronto besegrades av Montreal Canadiens med 3-6, resten av säsongen förstördes av skador och den 19 mars 1970 meddelade Bower officiellt att han slutade. Samtidigt så avslöjade han sin faktiska ålder något som varit en hemlighet under hela hans karriär.
När Bower jobbade som scout åt Toronto 1980 så tvingades han faktiskt ta på sig Maple Leafs uniformen en gång till när han skrev på ett endagars kontrakt pga att både Mike Palmateer och reservmålvakten Paul Harrison var sjuka i influensa. Ingen visste om Vincent Tremblay från Torontos farmarlag skulle hinna i tid till matchen men Tremblay kom fram i tid och Bower kunde 55 år gammal avnjuta matchen som reservmålvakt.
Bower blev 1976 invald i Hockey Hall of Fame och när AHL 2009 skapade sin egna Hall of Fame så tillhörde Bower de som valdes in direkt. Under några säsonger mitt på 1970-talet försökte sig Bower på jobbet som assisterande coach i Toronto men trivdes inte med jobbet. Bower har hedrats med ett frimärke och ett mynt och 2007 fick han en stjärna på Canada's Walk of Fame som ligger i Toronto.
2014 fick han en gata uppkallad efter sig när Patika Avenue i Weston Village där han bodde under sin karriär bytte namn till Johnny Bower Boulevard. Samma år blev han en av det årets tre medlemmar i Legends Row som är en staty utanför Air Canada Center, de övriga två var Ted Kennedy och Darryl Sittler. Legends Row ska bestå av 12 spelare (kan bli fler plus att både Punch Imlach och Conn Smythe borde få egna statyer) och i år har Börje Salming, Syl Apps och George Armstrong blivit spelare 4, 5 och 6.
Bower som fyllt 90 år är fortfarande mycket aktiv när det gäller autografskrivande, sjukhusbesök och andra saker som spelarföreningen i Toronto sysslar med. Han är också en ofta sedd gäst i Hockey Hall of Fame, han bor med sin hustru Nancy i Missisauga (inte långt från Don Cherry) som ligger straxt utanför Toronto.
Statistik
Meriter
Stanley Cup 4 gånger: 1962, 1963, 1964 & 1967
Vezina Trophy 2 gånger: 1961 & 1965
NHL All Star Team 1: 1961
Calder Cup (AHL-mästerskapet) 3 gånger: 1948, 1951 & 1953
Les Cunningham Award (AHL MVP) 3 gånger: 1956, 1957 & 1958
Hap Holmes Memorial Award (AHL:s bäste målvakt) 3 gånger: 1952, 1957 & 1958
AHL All Star Team 1: 1952, 1953, 1956, 1957, 1958
AHL All Star Team 2: ?
Invald i Hockey Hall of Fame 1976.
Han blev 2014 den tredje spelaren efter Ted Kennedy och Darryl Sittler som hedrades av Toronto med en staty utanför Air Canada Center (Legends Row ska bestå av minst 12 spelare och nu har Börje Salming, Syl Apps & George Armstrong tillkommit).
Han har tillsammans med Broda hedrats av Maple Leafs som placerat #1 bland lagets hedrade tröjnummer (Toronto har bara pensionerat 2 nummer resten är hedrade så att de fortfarande kan användas).
Han är fortfarande snart 60 år efter att han spelade sin sista match i AHL den målvakt som har flest vinster och hållna nollor genom tiderna.
De tidigare delarna i Hockey Legends hittar du här: http://www.svenskafans.com/nhl/nhl/hockey-legends-en-sammanstallning-510899.aspx
Turk Broda
Walter Edward ”Turk” Broda föddes den 15 maj 1914 i Brandon, Manitoba, Canada. Hans familj kom från en stad i det som idag är Ukraina men som under många år låg i Polen. Media envisades med att han hade polskt påbrå trots att han själv och Toronto Maple Leafs gick ut med att han var från Ukraina (troligen pga att Ukraina då var en del av Sovjetunionen och det gick ju inte att ha en ”kommunist” som stjärna i ”The Center of the Hockey Universe” dvs Toronto).
Walter fick sitt smeknamn under skoltiden pga av att när han blev arg så blev han väldigt röd i ansiktet och då syntes hans fräknar vilket gjorde att hans ansikte såg ut som ett kalkonägg ”Turkey Egg”. Turkey Egg förkortades snabbt till bara Turk och det fick han behålla hela livet ut. Han började sin målvaktskarriär hemma i Brandon Athletics innan han flyttade till Winnipeg Monarchs där Detroit Red Wings såg till att han hamnade på deras lista.
Han flyttade sen till Toronto för att plugga och där vann han 1933 Memorial Cup med Toronto St. Michael's Majors. Han blev proffs den följande säsongen men konkurrensen i Detroit Red Wings (Norm Smith och John Ross Roach) gjorde att han hamnade i farmarlaget Detroit Olympics som spelade i IHL. Han gjorde en lysande säsong med 2,10 i GAA och under slutspelet var han omutligt, han och Detroit vann samtliga sex matcher och Broda släppte bara in 8 mål dvs han hade 1,32 i GAA.
Under sommaren så tradade Toronto Maple Leafs till sig Broda för 7500 dollar (enligt en del källor 8000 dollar) och gjorde honom till förstemålvakt. Broda gjorde succé i NHL, han vann 22 av 45 matcher och hade 2,30 i GAA under serien men det gick sämre i slutspelet där Toronto försvann i första omgången. De tre kommande säsongerna fortsätter han att utvecklas, han har 2,56, 2,15 respektive 2,23 i GAA. Under sina första fyra säsonger i NHL höll han nollan sammanlagt 21 gånger under sina 90 vinster.
I slutspelet går det också riktigt bra för Broda men sämre för Toronto, trots att Broda under de tre säsongerna hade 1,73, 1,94 och 1,74 i GAA så förlorar Maple Leafs i Stanley Cup finalen mot i tur och ordning Chicago Black Hawks, Boston Bruins och New York Rangers. Säsongen 1940-41 vinner Broda 28 matcher i serien vilket är bäst i NHL och han hade 2,00 i GAA, i slutspelet utkämpade Toronto och Boston en stentuff semifinal där Boston gick vidare för att sedan svepa Detroit i finalen. Efter säsongen vinner Broda Vezina Trophy för första gången och han blir dessutom uttagen i All Star Team 1.
Det andra världskriget gör att många spelare nu lämnar NHL för att kriga i Europa vilket i sin tur gör att kvalitén på spelet i NHL blir sämre, det är framförallt det defensiva spelet som blir lidande. Det innebär att målvakternas GAA stiger rejält under krigsåren och det märks redan 1941-42 då Brodas GAA hamnar på 2,76 vilket är det högsta han haft under sin proffskarriär och han blir efter säsongen uttagen i All Star Team 2. Toronto gör dessutom en episk vändning i Stanley Cup finalen när de vänder underläge 0-3 i matcher i till seger och därmed blir först i Stanley Cup historien med den bedriften (de är fortfarande ensamma om att ha gjort det i en final).
Säsongen 1942-43 blir det ändå lättare att göra mål i NHL, Brodas GAA går den här säsongen över 3,00 och han fick till slut 3,18 trots att hans Toronto vann 22 av 50 matcher. I slutspelet försvann Toronto redan i semifinalen efter förlust till Detroit med 2-4 i matcher. Under sommaren 1943 tar Broda värvning i den kanadensiska armén och han återvänder inte till Toronto Maple Leafs förrän under våren säsongen 1945-46 då han spelar 15 matcher för laget som trots det missade slutspelet för första gången sedan 1930.
De kommande tre säsongerna kommer Maple Leafs att dominera NHL fullständigt, laget vinner Stanley Cup tre år i rad och Broda storspelar i målet. I serien så vinner Broda och Maple Leafs 31, 32 och 22 av de 60 matcher som NHL:s säsong bestod av under de tre säsongerna. Broda hade 2,87, 2,38 och 2,68 i GAA under de säsongerna och i slutspelet förlorade han bara 5 av 29 matcher med GAA på 2,31, 2,15 och 1,57. Han blev efter säsongen 1947-48 dels belönad med Vezina Trophy för andra gången under sin karriär och dels uttagen i All Star team 1 för andra gången.
Under hösten 1949 så ställer Conn Smythe till med en publicitetskampanj, han tycker att Broda bör gå ned i vikt och kallar upp Gilles Mayer och Al Rollins från farmarlagen för att tvinga Broda att banta. Pressen i Toronto går på bluffen och kallar de tre målvakterna för den lille (Mayer), den långe (Rollins) och den fete (Broda), och hela historien kallas ”The Battle of the Bulge” (Battle of the Bulge var ett berömt slag i andra världskriget men om man vill kan man också översätta det med slaget om kalaskulan. Idag hade säkert lustigkurrarna i media använt rubriken ”The Hunger Games” trots att alla vet att det redan finns en rubrik som trots att den är helt sann och dessutom speglade det som stod i artikeln är oslagbar (jag menar givetvis följande rubrik ”Head-Less body found at a Top-Less Bar”.
Hur som helst media i Toronto hade roligt under några veckor där de tog frukostbilder på Broda som bantade genom en diet på grapefrukt och löskokta ägg. Broda klarade att gå ned de knappt fem kilo det hela handlade om och under sin comeback (han missade två matcher pga det här) höll han nollan när Rangers besegrades med 2-0. Broda vann 30 av sina 68 matcher (NHL hade ökat grundserien till 70 matcher samma säsong vilket innebar att från säsongen 1945-46 till 1949-50 ökade man seriens längd med 20 matcher) och hade 2,48 i GAA, han höll dessutom nollan för 50:e gången.
Trots riktigt bra spel från Broda i slutspelet där han hade 1,33 i GAA förlorade Toronto i semifinalen mot Detroit med 3-4 i matcher trots att Gordie Howe blev allvarligt skadad och nästan dog i seriens första match. Den kommande säsongen missar Broda mer än hälften av matcherna pga skada, han spelade bara 31 matcher men var som vanligt lysande med 2,23 i GAA och han höll dessutom nollan i NHL för 60.e gången. I slutspelet var han kanske bättre än någonsin i de matcher han kunde spela när Toronto vann sin femte Stanley Cup vinst på sju säsonger, han släppte endast in 9 mål på 8 matcher och hade 1,10 i GAA. Den följande säsongen 1951-52 blev Brodas sista, hans skadebekymmer gjorde att han endast spelade två matcher under säsongen och han var inte sig lik.
När Broda slutade var han givetvis Torontos bäste målvakt genom tiderna och frågan är om han inte är det än idag, han har i alla fall nästan samtliga målvaktsrekord i klubben, bland annat mest matcher, vinster och hållna nollor både i serien och Stanley Cup. Enligt legenden så var anledningen till att han spelade bättre i slutspelet att han behövde bonusen som följde en Stanley Cup vinst, precis som idag så fick spelarna ingen lön för slutspelet och i Brodas fall så var pengarna ofta slut när det drog ihop sig till Stanley Cup.
Efter att Broda slutat så blev han coach i Quebec Hockey League där han ledde Ottawa Senators innan han återvände till Toronto där han tog juniorlaget Toronto Marlboros till två raka vinster i Memorial Cup 1955 och 1956, under hans 8 säsonger som coach i Marlboros så vann laget 169 matcher av 362. Han lämnade Toronto inför säsongen 1963-64 och var de kommande tre säsongerna coach för Charotte Checkers i EHL och London Nationals i OHA. Han blev 1967 invald i Hockey Hall of Fame och han avslutade sin coachingkarriär 1969-70 genom att vara coach för Quebec Aces i AHL. Broda avled den 17 oktober 1972 bara 58 år gammal av en hjärtattack i sitt hem i Toronto.
Broda var otroligt populär i Toronto och det finns massor av citat, han sägs bland annat ha sagt följande: ”The Leafs pay me for my work in practices and I throw in the games for free,”
Efter Stanley Cup finalen 1951 sa Maurice ”Rocket” Richard så här om Broda: "I couldn't beat him. Toe Blake couldn't. None of the Canadiens could,"
Statistik
| Liga/Lag | GP | W | L | T | SO | GAA |
| Detroit Olympics IHL | 47 | 26 | 18 | 3 | 6 | 2,10 |
| Slutspel IHL | 6 | 6 | 0 | - | 1 | 1,32 |
| Toronto Maple Leafs | 629 | 302 | 224 | 101 | 62 | 2,53 |
| Stanley Cup | 101 | 60 | 39 | - | 13 | 1,98 |
Meriter
Stanley Cup 5 gånger: 1942,1947, 1948,1949 & 1951
Memorial Cup 1933
Calder Cup 1936
Vezina Trophy 2 gånger: 1941 & 1948
NHL All Star Team 1: 1941, 1948
NHL All Star Team 2: 1942
Invald i Hockey Hall of Fame 1967
Memorial Cup som coach 1955, 1956
Har fortfarande 65 år efter att han slutade klubbrekorden i Toronto när det gäller spelade matcher, vinster och hållna nollor i både serien och i Stanley Cup.
Han var den förste målvakten genom tiderna som nådde ”drömgränsen” 100 matcher i Stanley Cup.
Näste man är målvakten som antagligen är den populäraste Maple Leafs spelaren genom tiderna, Johnny Bower beskrivs av många som den trevligaste NHL-spelaren de någonsin träffat. Han var 34 år när han slog igenom i NHL efter drygt 12 år i farmarligorna och slutade inte förrän han fyllt 45 år efter sammanlagt 25 säsonger som proffs.
Johnny Bower
Johnny Bower föddes den 8 november 1924 som John William Kiszkan i Prince Albert, Saskatchewan, Canada. Hans föräldrar kom från det som numera är Ukraina och redan som 17-åring tjänstgjorde Bower i England under det andra världskriget (han hade ljugit om sin ålder vilket ledde till att hans ålder under hela karriären var ett stort frågetecken) men 1943 blev han hemförlovad pga av reumatiska besvär. Under hela hans karriär har han efter matcherna rejält ont i sina händer och handleder men trots det så varade hans proffskarriär i fantastiska 25 säsonger.
Hemma i Canada återupptog han sin hockeykarriär genom att spela för juniorlaget Prince Albert Black Hawks som spelade i SJHL under säsongen 1944-45. Han blev proffs det kommande året och det var då han bytte ut efternamnet Kiszkan till Bower av praktiska skäl (efternamnet blev alltid felstavat av sportjournalisterna). Han skrev på för Cleveland Barons som var ett fristående lag dvs inte ett farmarlag till något NHL-lag, Cleveland ansökte faktiskt om en plats i NHL under 1950-talet men fick avslag.
Cleveland med Bower i målet vann Calder Cup tre gånger 1948, 1951 och 1953, Bower belönades med Hap Holmes Memorial Award som ligans bäste målvakt 1952. Sommaren 1953 signades Bower äntligen av ett NHL-lag när NY Rangers gav honom chansen, han spelade hela säsongen 1953-54 i Rangers och vann 29 av 70 matcher med 2,60 i GAA, han höll dessutom nollan i 5 av matcherna.
Den kommande säsongen blev det bara 5 matcher i NHL för Bower eftersom Rangers valde att satsa på Gump Worsley som den föregående säsongen tvingats spela i WHL eftersom han krävt en löneförhöjning. Bower skickades istället till Vancouver Canucks i WHL där han vann 30 av 63 matcher. Säsongerna som följer spelar Bower i Providence Reds som var Rangers bästa farmarlag i AHL och där blir han båda säsongerna utsedd till ligans MVP och belönades med Les Cunningham Award. Han vann dessutom Hap Holmes för andra gången 1957 och under de båda säsongerna vann han sammanlagt 75 av 118 matcher.
Han blev dessutom uppkallad till Rangers för två matcher när Worsley var skadad under 1956-57. Under sommaren tradades han av Rangers tillbaka till Cleveland där han står för en fantastisk säsong när han vinner 37 av 64 matcher och hade 2,17 i GAA. Han vann både Les Cunningham och Hap Holmes för tredje gången trots att Cleveland missade slutspelet. Under sommaren 1958 övertalade Toronto Maple Leafs nye GM Punch Imlach Toronto att satsa på Bower och sedan tvingades Imlach och coachen Billy Reay även övertala Bower som funderade på att sluta att fortsätta satsa. Eftersom Imlach hade varit coach i Quebec Aces i AHL och med egna ögon sett hur bra Bower var där så trodde han att Bower var tillräckligt bra för NHL.
Bower var fortfarande skeptisk när han kom till Maple Leafs träningsläger 1958 men när lägret var över hade han etablerat sig som lagets förstemålvakt. Första säsongen spelade han visserligen bara 39 matcher pga skador men han var frisk när det drog ihop sig till slutspelet där han ledde Maple Leafs till Stanley Cup finalen där Montreal Canadiens blev för svåra. Året efter var han frisk och stod 66 matcher i serien med 34 vinster och 2,68 i GAA, i slutspelet då Toronto tog sig till Stanley Cup finalen igen hade han 2,88 i GAA när Maple Leafs föll mot Montreal.
Säsongen 1960-61 är han fantastisk i målet och belönas efter säsongen med Vezina Trophy efter 33 vinster på 58 matcher och 2,50 i GAA. I slutspelet så gick det sämre, han petades efter tre raka förluster och Toronto åkte ut i första omgången mot Detroit Red Wings. Han tar revansch den kommande säsongen, efter 31 vinster och 2,58 i GAA på 59 matcher så var han lysande i slutspelet där han hade låga 2,07 i GAA när Toronto vann Stanley Cup för första gången sedan 1951.
Toronto och Bower vinner Stanley Cup även de två kommande säsongerna, i seriespelet missar Bower flera matcher pga skador och vinner sammanlagt bara 44 av 93 matcher men i slutspelet var han omutlig. 1962-63 släppte han bara in 16 mål på 10 matcher vilket gav 1,60 i GAA och 1963-64 då Toronto verkligen fick kämpa för segern hade han 2,12 i GAA efter de 14 matcherna som behövdes för Maple Leafs tredje raka triumf.
Det faktum att Bower inte kunde spela så många matcher längre gjorde att Imlach under sommaren plockade in veteranen och målvaktslegenden Terry Sawchuk från Detroit Red Wings och Toronto blev det första laget med två jämnstarka målvakter i NHL. Duon Bower & Sawchuk var omutliga i serien där de fick dela Vezina Trophy efter att Bower haft 2,38 i GAA och Sawchuk 2,58 men i slutspelet gick det inte så bra Bower förlorade 3 matcher och Sawchuk 1 match då Toronto blev utslagna i den första omgången.
Paret fortsatte att spela ungefär lika många matcher den kommande säsongen men nu var Bower mer uttalad förstemålvakt, han hade 2,25 i GAA medan Sawchuk hamnade på 3,16. Precis som den föregående säsongen så åkte Maple Leafs ut direkt i slutspelet den här gången efter att de förlorat fyra raka mot Montreal. I den tredje matchen lagen emellan sattes 8 nya rekord när det gällde slutspelsmatcher samtliga gällde utvisningar och utvisningsminuter.
Säsongen 1966-67 sågas Toronto Maple Leafs i pressen pga deras medelålder, laget är fortfarande det äldsta genom tiderna som vunnit Stanley Cup. Både Bower och Sawchuk hade under säsongen besvär med skador och Bruce Gamble från farmarlaget spelade nästan lika många matcher som de två veteranerna. Det är samma sak under slutspelet, först blir Sawchuk skadad och under uppvärmningen till den fjärde matchen skadar sig Bower. Med en skakig Sawchuk i målet lyckas Toronto överraskande besegra Montreal med 4-2 i matcher och ta hem sin trettonde och senaste Stanley Cup vinst.
Bower som under sin tid i Toronto fick smeknamnet ”The China Wall” är den näst äldste målvakten som spelat i en Stanley Cup final efter Lester Patrick och när han spelade sin sista slutspelsmatch den 6 april 1969 blev han med sina 44 år, 4 månader och 29 dagar den äldste målvakten genom tiderna som spelat en match i Stanley Cup slutspelet. Torontos veteraner skingrades och Imlach fick sparken under de första säsongerna efter expansionen 1967, Bower hade en bra säsong 1967-68 med 2,25 i GAA men Maple Leafs missade trots det slutspelet.
Säsongen 1968-69 spelade Bower bara 20 matcher som reservmålvakt till Bernie Parent som ersatt Sawchuk i Toronto. I slutspelet startade Bower två matcher och fick hoppa in i två, han spelade bra men kunde inte förhindra att Toronto blev utslagna direkt av Boston Bruins. Bower spelade sin sista match den 10 december 1969 när Toronto besegrades av Montreal Canadiens med 3-6, resten av säsongen förstördes av skador och den 19 mars 1970 meddelade Bower officiellt att han slutade. Samtidigt så avslöjade han sin faktiska ålder något som varit en hemlighet under hela hans karriär.
När Bower jobbade som scout åt Toronto 1980 så tvingades han faktiskt ta på sig Maple Leafs uniformen en gång till när han skrev på ett endagars kontrakt pga att både Mike Palmateer och reservmålvakten Paul Harrison var sjuka i influensa. Ingen visste om Vincent Tremblay från Torontos farmarlag skulle hinna i tid till matchen men Tremblay kom fram i tid och Bower kunde 55 år gammal avnjuta matchen som reservmålvakt.
Bower blev 1976 invald i Hockey Hall of Fame och när AHL 2009 skapade sin egna Hall of Fame så tillhörde Bower de som valdes in direkt. Under några säsonger mitt på 1970-talet försökte sig Bower på jobbet som assisterande coach i Toronto men trivdes inte med jobbet. Bower har hedrats med ett frimärke och ett mynt och 2007 fick han en stjärna på Canada's Walk of Fame som ligger i Toronto.
2014 fick han en gata uppkallad efter sig när Patika Avenue i Weston Village där han bodde under sin karriär bytte namn till Johnny Bower Boulevard. Samma år blev han en av det årets tre medlemmar i Legends Row som är en staty utanför Air Canada Center, de övriga två var Ted Kennedy och Darryl Sittler. Legends Row ska bestå av 12 spelare (kan bli fler plus att både Punch Imlach och Conn Smythe borde få egna statyer) och i år har Börje Salming, Syl Apps och George Armstrong blivit spelare 4, 5 och 6.
Bower som fyllt 90 år är fortfarande mycket aktiv när det gäller autografskrivande, sjukhusbesök och andra saker som spelarföreningen i Toronto sysslar med. Han är också en ofta sedd gäst i Hockey Hall of Fame, han bor med sin hustru Nancy i Missisauga (inte långt från Don Cherry) som ligger straxt utanför Toronto.
Statistik
| Liga/lag | GP | W | L | T | SO | GAA |
| AHL | 692 | 359 | 174 | 57 | 45 | 2,82 |
| Calder Cup | 55 | 31 | 24 | - | 4 | 2,74 |
| WHL | 63 | 30 | 25 | 8 | 7 | 2,71 |
| slutspelet i WHL | 5 | 1 | 4 | - | 0 | 3,00 |
| New York Rangers | 77 | 31 | 35 | 11 | 5 | 2,61 |
| Toronto Maple Leafs | 475 | 219 | 160 | 79 | 32 | 2,49 |
| NHL | 552 | 250 | 195 | 90 | 37 | 2,51 |
| Stanley Cup (TML) | 74 | 35 | 34 | - | 5 | 2,47 |
Meriter
Stanley Cup 4 gånger: 1962, 1963, 1964 & 1967
Vezina Trophy 2 gånger: 1961 & 1965
NHL All Star Team 1: 1961
Calder Cup (AHL-mästerskapet) 3 gånger: 1948, 1951 & 1953
Les Cunningham Award (AHL MVP) 3 gånger: 1956, 1957 & 1958
Hap Holmes Memorial Award (AHL:s bäste målvakt) 3 gånger: 1952, 1957 & 1958
AHL All Star Team 1: 1952, 1953, 1956, 1957, 1958
AHL All Star Team 2: ?
Invald i Hockey Hall of Fame 1976.
Han blev 2014 den tredje spelaren efter Ted Kennedy och Darryl Sittler som hedrades av Toronto med en staty utanför Air Canada Center (Legends Row ska bestå av minst 12 spelare och nu har Börje Salming, Syl Apps & George Armstrong tillkommit).
Han har tillsammans med Broda hedrats av Maple Leafs som placerat #1 bland lagets hedrade tröjnummer (Toronto har bara pensionerat 2 nummer resten är hedrade så att de fortfarande kan användas).
Han är fortfarande snart 60 år efter att han spelade sin sista match i AHL den målvakt som har flest vinster och hållna nollor genom tiderna.
De tidigare delarna i Hockey Legends hittar du här: http://www.svenskafans.com/nhl/nhl/hockey-legends-en-sammanstallning-510899.aspx
