Besökare: 7280 | Inloggade: 68 | Antal medlemmar: 130922
       START  Fotboll: SVERIGE | ENGLAND | ITALIEN | SPANIEN | TYSKLAND | EUROPA | VÄRLDEN | GRÄSPLAN  Ishockey: SVERIGE | NHL  Bandy: SVERIGE  Övrigt: US | FORUM | SPELTIPS
    Medlem

    Kom ihåg mig
    Ye olde time Hockey WHA de första säsongerna 1972-75

    Ye olde time Hockey: WHA de första säsongerna 1972-75

    World Hockey Association bildades dels av kunnigt hockeyfolk från Canada som var frustrerade över att de förvägrades möjlighet till att bilda lag i NHL och dels av amerikanska PR-snillen och advokater som ett par år tidigare bildat ABA som konkurrerade med den etablerade basketligan NBA.

    När, var och hur

    Dennis Murphy som fyra år tidigare varit med om att starta ABA sägs ha kommit på idén om en ”piratliga” i ishockey 1970. Tillsammans Don Regan och Gary Davidson som också var inblandade i ABA så började de planera för att utmana NHL som levde i det förgångna när det gällde kontrakt och spelarrättigheter. I januari 1971 kom de överens om att gå vidare med planerna, Murphy besökte ett NHL-möte på Bahamas förklädd till TV-reporter. NY Rangers GM Emile Francis genomskådar Murphy och försöker varna NHL-presidenten Clarence S. Campbell om Murphys planer på en konkurrerande liga. Campbell avfärdar Francis farhågor, något som kommer att kosta honom och NHL som nyss bestämt sig för en utökning till 4 lag dyrt. Genomsnittslönen i NHL var vid den här tiden ca 25,000 dollar om året, vilket var klart minst av de fyra stora proffsidrotterna i USA/Canada. Regan som var toppadvokat fick tag i och läste några spelarkontrakt och var övertygad om att NHL inte skulle ha en chans i en domstol om NHL försökte stämma eller stoppa honom och hans kompanjoner.

    Problemet för Murphy, Davidson och Regan var att de visste nada om ishockey, genom kontakter med kanadensiska sportjournalister får Murphy kontakt med Bill Hunter som var GM för Edmonton Oil Kings, Hunter tar kontakt med två andra kanadensare Ben Hatskin från Winnipeg och Scott Monroe från Calgary. De tre var affärskompanjoner samtidigt som de var konkurrenter när det gällde olika sporter, när de tre jobbade tillsammans så var det Munroe som kom med idéerna, Hunter som sålde dem och Hatskin som betalade. I juni 1971 var de sex kompanjonerna redo för nästa steg efter att man kommit överens om budget och vad ett lag skulle kosta att köpa osv. I september har WHA sitt första officiella möte i Los Angeles och i oktober utmanar de NHL på allvar när de meddelar hur deras kontrakt kommer att se ut, spelarnas rättigheter är till skillnad från NHL's kontrakt avsevärt mycket större. I november meddelar WHA att 10 lag var redo för att starta spela i ligan den följande säsongen, de 10 var Alberta Oilers ägt av Hunter, Winnipeg Jets ägt av Hatskins, Calgary Broncos ägt av Munroe, Los Angeles Sharks ägt av Murphy, San Francisco ägt av Davidson, Chicago, Dayton, Long Island, Miami och Minnesota Fighting Saints som ägdes av skrotkungen Lou Kaplan. Varje ägare hade bara behövt betala 25,000 dollar för att vara med, NHL's enda svar var att meddela var de tänkte expandera, de nya lagen var Atlanta Flames och New York Islanders, något som effektivt slog undan benen på WHA's satsning på Long Island och effektivt stoppade basketlaget Atlanta Hawks ägare från att bli intresserade i WHA.

    När NHL sen meddelar att nästa expansion kommer att ske i Kansas City och Washington D.C. så öppnar de däremot dörren för WHA att sätta in en rejäl stöt Houston, San Diego, Cleveland, Cincinatti och Phoenix fick samtliga nobben av NHL och i samtliga de fem städerna kommer ett WHA-lag att etablera sig istället. Dessutom jäser det på andra ställen runt om i USA, i Boston funderar Howard Baldwin, i Toronto Doug Michel och även i Philadelphia, Quebec och Ottawa smids det planer. När WHA ska hålla sin första draft så består ligan tolv lag, en del kommer aldrig till spel i WHA men följande 12 lag startar den första WHA-säsongen 1972-73::
    Östra Divisionen: Cleveland Crusaders, New England Whalers (spelade i Boston), New York Raiders, Ottawa Nationals, Philadelphia Blazers, Quebec Nordiques.
    Västra Divisionen: Alberta Oilers (Edmonton), Chicago Cougars, Houston Aeros, Los Angeles Sharks, Minnesota Fighting Saints, Winnipeg Jets.
    Som ni ser har två lag tillhörande ligans grundare försvunnit, Davidson blev aldrig ägare till något lag och han var borta från WHA efter en säsong och Munroe hade aldrig tillräckligt med pengar för att kunna driva ett lag.

    Draften som skedde i februari 1972 är värd ett eget kapitel, den var smart genomförd, PR-mässigt briljant men samtidigt fruktansvärt amatörmässigt skött (NHL tog sedan till sig de bra delarna samtidigt som de utvecklade sitt eget koncept). Bland de 1,100 personer som valdes återfinns bland annat Sovjetunionens dåvarande premiärminister Alexei Kosygin och Wendell Anderson som var guvernör i Minnesota. Minnesota Fighting Saints valde först och de valde Henry Boucha från det amerikanska OS-laget som skulle ta hem silver i det OS som pågick i Innsbruck. Boucha var en spelare som WHA's PR maskineri missat, det fanns med andra ord varken namnskylt eller någon som helst statistik framtagen på honom. Dayton Arrows som saknas i min listning ovanför av den anledningen att laget efter draften såldes till Houston valde med sitt första val Phil Esposito och med det andra Bobby Orr. Calgary som då fortfarande var ett blivande WHA-lag valde väldigt många spelare från Sovjetunionen och Tjeckoslovakien, bland annat Anatoli Firsov, Valeri Kharlamov, Vaclac Nedomansky och Josef Horesovsky, anledning var lagets nyutnämnde GM Herb Pinder som spelat flera säsonger för det kanadensiska landslaget i olika VM-turneringar. Bland spelarna som valdes återfinns Stan Mikita, Jerry Korab, Norm Ullman, Bobby Clarke, Ken Dryden, Gil Perreault, Bernie Parent, Pete Mahovlich, Derek Sanderson, Steve Shutt, Dave Keon, Brad Park, Guy Lapointe, Jacques Lemaire, Ted Green, Bobby Hull, Mike Curran och Steve Sutherland.

    Calgary blev Cleveland och Miami blev Philadelphia före WHA startade hösten 1972. Förste spelare att skriva på för ett WHA lag var Steve Sutherland som kom att spela 379 WHA-matcher under sina sex säsonger i ligan, han var ingen stjärna men stod för 97 mål och 173 assist samtidigt som han fick ihop 805 utvisningsminuter. Mike Curran och flera andra från USA's OS-lag var också tidiga på att skriva på för WHA-klubbar eftersom amerikaner sällan fick chansen i NHL. Miami Screaming Eagles som blev Philadelphia Blazers gjorde den första signingen av en etablerad NHL-stjärna när man lyckades locka över Bernie Parent från Toronto Maple Leafs. Det blev ingen ordentlig fart på avhoppen till WHA förrän bomben slog ned att Bobby Hull skrivit på för Winnipeg Jets, kontraktet var värt 1 miljon dollar i bonus plus 250,000 om året och hela WHA stod bakom bonusen (i verkligheten var det endast fyra klubbar som kunde hosta fram de pengar som behövdes resten kom från Winnipeg Jets). Efter Hull skrivit på så blev det en strid ström av missnöjda NHL-spelare som hoppade över till WHA, bland de mest kända återfinns Paul Shmyr, Gerry Cheevers, Derek Sanderson, Al Hamilton, Jean-Claude Tremblay, Ted Green, Rick Ley, Brad Selwood, Tom Webster, Andre Lacroix, John McKenzie, Jim Dorey, John Garrett och Larry Pleau. Totalt miste NHL över 60 spelare inför säsongen 1972-73 och dessutom gick ett antal domare med Bill Friday i spetsen över till WHA.

    De NHL-lag som drabbades värst det första året var California Golden Seals som hade en ökänd och knepig ägare och New York Islanders, längre fram är de stora förlorarna Chicago Black Hawks med snåljåpen ”Dollar” Bill Wirtz som ägare och Toronto Maple Leafs med den allmänt avskydde ägaren Harold Ballard. NHL reagerar med att stämma WHA och Bobby Hull med flera andra spelare i olika domstolar, de vinner ett par små segrar då bland annat Derek Sanderson och Gerry Cheevers tvingas avstå säsongsstarten pga av att deras kontrakt med Boston Bruins varade hela oktober 1972. WHA vinner däremot de stora segrarna och i november blir det klart att Bobby Hull är fri att spela i WHA och flera av NHL's regler ock avtal bedöms vara olagliga. NHL tappar dessutom massor PR-mässigt när de stoppade Bobby Hull från att delta i Summit Series dvs de 8 matcherna mot Sovjetunionen under sommarmånaderna 1972. Av de tolv ursprungliga lagen i WHA så fanns endast fyra kvar när NHL och WHA gick samman, Edmonton (Alberta) Oilers, New England Whalers, Quebec Nordiques och Winnipeg Jets och passande nog var det de fyra lagen som gick upp i NHL medan Birmingham Bulls och Cincinatti Stingers lades ned efter ett par säsonger i farmarligan CHL.

    Den första säsongen 1972-73

    Under försäsongen hade WHA provat på straffläggning för att avgöra matcherna, efter en tio minuter lång OT följde straffläggning för att skilja lagen åt. Straffarna blev ingen succé och när säsongen väl startade den 11 oktober var straffarna borttagna, man behöll däremot förlängningen under hela ligans livstid. När WHA spelar sin första matcher den 11 oktober 1972 så är det fortfarande inte avgjort om NHL eller WHA kommer att vinna i domstolarna. Divisionsindelningen är den jag skrev tidigare och varje lag spelar 78 matcher. Alberta Olílers besegrade Ottawa Nationals med 7-4 och Cleveland Crusaders slog Quebec Nordiques med 2-0 den första kvällen. I Philadelphia blir hemmapremiären en katastrof för Blazers, isen är under all kritik och efter en timmes försening tvingas lagets ägare Jim Cooper berätta för publiken att det inte blir någon match, eftersom samtliga i publiken fått en puck när de gick in i hallen tvingas Cooper snabbt fly från isen. Efter två matcher som coach för Quebec Nordiques tar den gamle Montreallegenden Maurice ”Rocket” Richard en timeout för att fundera på om han vill fortsätta som coach, han meddelar sedan att han inte kommer att återvända och att han inte passar som coach. I Los Angeles är premiären heller ingen succé, inte nog med att laget förlorade mot Houston Aeros med 2-3, Zambonimaskinen gick dessutom sönder och läckte ut olja över isen i den ena pausen. De 10,000 i publiken tittade mer på Los Angeles coach Terry Slater än på spelet, Slaters klädstil från 1970-talet får dagens Don Cherry att se ut som om han jobbade på en begravningsbyrå.

    Trots ligans minst sagt knackiga inledning så meddelar både CBS i USA och CBC i Canada att de tänker visa WHA-matcher i sina TV-kanaler, meddelandet från de båda TV-stationerna kommer i november då NHL förlorat i domstolarna och Bobby Hull och andra spelare som stoppats blir spelklara för sin WHA-lag. Efter en månads spel har Philadelphia Blazers förlorat Bernie Parent med en bruten fot och bytt coach en gång och GM två gånger. Just Philadelphia och New York Raiders som innan säsongen ansetts vara lag med en bra ekonomi och fina framtidsmöjligheter är båda två efter 20 matcher nära en konkurs. New York betalade en hyra på 22,000 dollar för Madison Square Garden för varje match och drog sällan över 4,000 åskådare per match och i Philadelphia var det så illa att när New York besegrades i december så var det endast 790 fans på plats. LA Sharks Gary Veneruzzo blev förste spelare i WHA som gjorde en hattrick och belönades med en resa till Hawaii.

    Efter den skakiga starten så kom ligan igen utom i just Philadelphia och New York, halvvägs in på säsongen har man ett snitt på drygt 5,000 åskådare per match, en siffra som var 25% bättre än vad man hoppats på. Mest framgångsrika är New England Whalers som har ett snitt på nästan 10,000 och Quebec Nordiques som drar i snitt drygt 7,000 per hemmamatch. När den nya arenan i St. Paul öppnar så är det över 11,000 som ser Minnesota Fighting Saints debutera sin nya hemmarink. I februari hoppar Derek Sanderson av från Philadelphia Blazers eftersom han inte fått vad han skulle enligt kontraktet. Försvarsspelet stod inte i fokus i WHA, Danny Lawson Philadelphia och Ron Ward New York lyckades bägge med bedriften att göra fem mål under en match. Jim Harrison från Edmonton ledde poängligan tills han blev skadad och när han gjorde comeback så gjorde han det med besked, i en match mot New York gjorde han tio poäng (3 mål och 7 assist). I Chicago där Cougars har problem jublar fansen när det ryktas om att både Pat Stapleton och Stan Mikita är på väg att lämna Black Hawks och gå till Cougars i WHA.

    Danny Lawson vars tidigare säsongsbästa var 10 mål med Buffalo i NHL blir först att nå 50 mål under en säsong i WHA i en match mot Ottawa den 22 februari. I slutet av februari blir Harry Neale ny coach i Minnesota, Glen Sonmor slopar coach från visitkortet och blir GM på heltid. WHA-säsongen slutar med lite förvirring, ligan har inte tänkt efter och därför tvingas Alberta Oilers och Minnesota Fighting Saints spela en extra match om vilket lag som ska ta den fjärde och sista slutspelsplatsen i väst. Hade WHA haft målskillnad som andra tiebreaker så hade Alberta tagit fjärdeplatsen men eftersom WHA endast hade en tiebreaker nämligen segrar så tvingades man till en extramatch som Alberta förlorade mot Minnesota med 2-4. Winnipeg Jets vann väst med 90 poäng, åtta poäng före Houston som i sin tur var två poäng före Los Angeles. Minnesota och Alberta hade bägge 79 poäng dvs en poäng mindre än LA och var 25 poäng före jumbon Chicago. I öst var New England etta med 94 poäng, Cleveland var tvåa fem poäng efter och 13 poäng före Philadelphia som blev trea. Fyran Ottawa var två poäng bakom Philadelphia och tre poäng före femman Quebec medan New York blev sist i öst tre poäng efter Quebec.

    I öst vinner New England enkelt över Ottawa med 4-1 i matcher och Cleveland krossar Philadelphia med 4-0 i matcher i den första omgången av slutspelet. I Philadelphia så lämnar Bernie Parent klubben inför den andra matchen i serien eftersom klubben inte gjort rätt för sig (bland annat hade man inte betalt försäkringspremien för Parent). I väst stormar Winnipeg fram till semifinal efter att man besegrat Minnesota med 4-1 i matcher, Houston behöver ytterligare en match innan man besegrat LA Sharks med 4-2 i matcher. Houston är sedan chanslösa i sin semifinal mot Winnipeg som vinner med 4-0 i matcher, i den andra semifinalen lyckas Cleveland vinna en match mot New England som går till final efter 4-1 i matcher. New England lett av Larry Pleau bevisade i finalen mot Winnipeg att ett lag som spelar som ett lag vinner över ett lag med en superstjärna. Bobby Hull kunde inte hjälpa Winnipeg utan New England vann finalen med 4-1 i matcher, sista matchen slutade 9-6 till New England med Larry Pleau som tremålsskytt. Pleau gjorde 12 mål under de 15 matcher New England behövde för att bli första lag att vinna AVCO Cup. Det var framförallt ett tätt försvar med Al Smith i mål och backarna Ted Green, Rick Ley, Brad Selwood och Jim Dorey som såg till att New England vann, framåt var det glesare men Tom Webster blev fyra i poängligan och rookien Terry Cafferty blev åtta. Totalt gjorde fem spelare 50 mål eller mer under säsongen och åtta spelare passerade 100 poäng i WHA. Bobby Hull blev med 51 mål och 52 assist femma i poängligan trots att han missade säsongens 15 första matcher. Hans kedjekamrat Norm Beaudin gjorde 38 mål och 103 poäng, siffror som han aldrig var i närheten av under resten av sin karriär. Gord Labossiere som valdes som första utespelare i NHL's expansionsdraft 1967 och floppade i NHL gjorde den här första WHA-säsongen 36 mål och 96 poäng vilket gav en niondeplats i poängligan.

    Den här första säsongen så går de individuella priserna (samtliga priser är döpta efter ägare eller grundare) till följande spelare: Bill Hunter Trophy (Art Ross) går till poängkungen Andre Lacroix Philadelphia Blazers som gjorde 124 poäng (50 mål + 74 assist) och Gary L. Davidson Award (Hart Trophy) går till Bobby Hull Winnipeg Jets. Cleveland Crusaders Gerry Cheevers tar hem Ben Hatskin Trophy (Vezina) som bäste målvakt medan J-C Tremblay Quebec Nordiques vinner Dennis A. Murphy Trophy (Norris). Jack Kelley New England Whalers vinner som bäste coach Howard Baldwin Trophy (Adams) medan Terry Caffery från samma lag anses vara bäste rookie och vinner därmed Lou Kaplan Trophy (Calder). Paul Deneau Trophy (Lady Byng) går till veteranen Ted Hampson Minnesota Fighting Saints.

    Under WHA-draften 1973 så chockar Houston hockeyvärlden när de med sitt första val väljer Mark Howe, när de sedan med sitt andra val väljer hans storebror Marty så börjar NHL ana oråd och Clarence S. Campbell försöker få tag i Gordie Howe för att få reda på vad som händer. NHL som hade en överenskommelse med CAHA som det kanadensiska amatörförbundet hette på den tiden om åldersgränser försöker dessutom i domstol stoppa bröderna Howe, problemet är bara att de är födda i USA och därmed amerikanska medborgare och domstolen tar inte ens upp ärendet. Gordie Howe meddelar ett par dagar senare att han ska göra comeback för att spela med sina söner i Houston den kommande säsongen. Under sommaren så blir två lag uppköpta och flyttade, John F. Bassett Jr. köper Ottawa och flyttar laget till Toronto där han planerar att bygga en ny fin arena. Jim Pattison köper Philadelphia och flyttar laget till Vancouver där han tror att laget kommer att bli framgångsrikt. Ett par affärsmän i Cincinatti tröttnar på att bli nobbade av NHL och meddelar att de vill in i WHA, det kommer dock att dröja ytterligare en säsong innan man har ett lag i WHA.

    Under sommaren fortsätter spelare att hoppa av till NHL, LA Sharks lockar över den lovande Montrealforwarden Marc Tardif och Minnesota lockar över bröderna Mike (Shaky) och Rob Walton , dessutom signar de Rick Smith från California Golden Seals. Chicago lockar över Pat Stapleton och Ralph Backstrom, pappa Arthur Wirtz i Black Hawks ser i alla fall till att Stan Mikita stannade i NHL trots att ”Dollar” Bill Wirtz egentligen inte ville signa honom, i alla fall inte till de pengarna. Harry Howell lockas över till New York Raiders och Carl Brewer skriver på för Toronto Toros medan Jacques Plante lämnar jobbet som målvaktstränare i Boston Bruins för att bli GM/coach för Quebec Nordiques.

    Howe visar att gammal är äldst

    WHA startar sin andra säsong med optimism och självförtroende trots att Gary Davidson lämnat posten som ligans president. Dennis Murphy lämnar Los Angeles för att ersätta Davidson som president och det blir han som meddelar att förutom Cincinatti så kommer WHA att expandera med lag från Phoenix och Indianapolis säsongen 1974-75. I Quebec öser lagets nye GM /coach Jacques Plante beröm över lagets nykomlingar Rejean Houle, Dale Hoganson och Serge Bernier, i Toronto gör Billy Harris samma sak med Wayne Dillon och Pat Hickey. Dillon blir under säsongen historisk eftersom han fortfarande går i High School när han spelar proffsishockey. Allt är inte positivt för WHA, i New York är läget illa, man har bytt namn på laget till Golden Blades och flyttat från Madison Square Garden men gamarna samlas. I LA är man däremot mycket optimistiska, man har tradat till sig förra säsongens näst bäste poängplockare i WHA Ron Ward och placerat honom i samma kedja som skarpskytten Marc Tardif.

    I december är det över för New York Goldes Blades, laget flyttar till Cherry Hill i New Jersey där man byter namn till New Jersey Knights, stället man hädanefter kallar hemmarink är ett gammalt råtthål med plats för endast 4,000 åskådare och som dessutom saknar ett omklädningsrum för motståndarlaget. Den gamle storstjärnan Andy Bathgate utnämndes till ny coach i Vancouver och ersatte därmed Phil Watson som blev GM istället. I LA så hade Marc Tardif en strålande säsong men Ron Ward som säsongen tidigare gjort 118 poäng tradades till Cleveland eftersom han inte alls motsvarade förväntningarna, han hade bara 35 poäng vid traden som skedde i februari. Dessutom blev spelaren Ted McCaskill ny coach och Terry Slater GM i laget, McCaskill petades sedan i mitten av februari när han ville skicka Ted Slater som var Terrys lillebror till farmarlaget. Slater kom tillbaka som coach och McCaskill blev spelare igen, nu började även gamarna samlas runt LA, det spekuleras om en flytt till Detroit där det ryktas att legenden Ted Lindsay ska ta över som coach och GM. Johnny Wilson utses till GM för Indianapolis, där arbetet pågår med färdigställandet av en splitter ny arena med plats för 18,000 åskådare.

    Det är inte bara Ward som har problem att upprepa spelet från WHA's premiärsäsong, i Edmonton hamnar Jim Harrison som bland annat gjorde 10 poäng under en match debutsäsongen i en fejd med chefen Bill Hunter. Fejden avslutas med att Hunter vägrar ge Harrison ett nytt kontrakt när Harrison blir ryggskadad och inlagd på sjukhus. I Minnesota lyckas inte laget fylla sin nya stora fina arena och även där börjar rykten om en flytt av laget att cirkulera. Minnesota ger dessutom Fern Tessier en try-out, Tessier hade precis släppts ur fängelse efter han avtjänat ett straff på 11 år, Tessier var inte tillräckligt bra för ett proffskontrakt men Minnesota fick massor av publicitet frågan är bara om den lockade mer publik till matcherna. Domaren Bill Friday blir ursinnig när han inser att Connie Forey spelat för Chicago Cougars i en match som han dömde, anledningen till Fridays raseri var att Forey blivit avstängd av juniorligan WHL en och en halv säsong för att han överfallit en domare. Efter matchen stänger WHA av Forey för resten av säsongen och han återkommer aldrig till ligan.

    De regerande mästarna New England vinner den östra divisionen lätt och i mars meddelar laget att de lämnar Boston och Boston Garden för att flytta till Hartford, under det kommande slutspelet och början av nästa säsong kommer de att spela i Springfield Coliseum i väntan på att Hartford Civic Center ska bli färdigbyggt. I Houston leder Gordie Howe och hans söner laget till en säker seger i den västra divisionen och laget har med sina 101 poäng elva poäng mer än något annat lag i WHA. Tvåa i väst blir Minnesota som trots dåligt publikstöd lyckas få ihop 90 poäng för en säker andraplats i divisionen. Trea blir Edmonton Oilers som den här säsongen slutat spela matcher i Calgary och därför skippat Alberta i namnet, Edmonton får ihop 79 poäng och är därmed sex poäng före fyran Winnipeg Jets som lägger beslag på fjärdeplats med 18 poängs marginal. Femma blir Vancouver Blazers och LA Sharks lägger beslag på sjätteplatsen i väst med 50 poäng, det innebär att de är WHA's sämsta lag. I öst blir Toronto Toros tvåa bakom New England med 86 poäng, tre poäng bakom Toronto kommer Cleveland Crusaders som trea. Fyra blir Chicago Cougars med 81 poäng medan Quebec Nordiques blir femma med 80 poäng, New Jersey Knights blir sist i öst med 68 poäng vilket nästan räckt till en slutspelsplats i väst.

    Houston krossar sedan i slutspelet ett chanslöst Winnipeg med 4-0 i matcher och i Winnipeg börjar Bobby Hull fundera på att lägga av, han tycker inte det är roligt längre. Minnesota besegrar i sin tur Edmonton med 4-1 i matcher och blir därmed Houstons motståndare i semifinalen. I öst har Toronto inga problem med att slå ut Cleveland med 4-1 i matcher, Chicago lyckas däremot sensationellt slå ut New England med 4-3 i matcher trots underläge med 2-3 inför den sjätte matchen. Chicago fortsätter sedan att överraska när de besegrar Toronto med 4-3 i matcher för att ta sig till finalen. Semifinalen mellan Minnesota och Houston blir betydligt tuffare än väntat, Minnesota tar ledningen med 2-1 i matcher och har chansen att öka på till 3-1 hemma inför fullsatta läktare, Gordie Howe har hittills under slutspelet inte varit samma spelare som under serien, han såg trött och sliten ut. När Houston åker in på isen i Minnesota med Gordie Howe i spetsen försöker organisten sig på att vara rolig, han spelar nämligen ”Gamle Svarten” på orgeln. Skrattet fastnar snart i halsen hos Minnesotafansen när de får se den ”gamle” Gordie Howe dominera resten av semifinalserien som Houston vinner med 4-2 i matcher. Chicago lyckas inte upprepa spelet från de tidigare rundorna i finalen utan Houston vinner AVCO Cup efter fyra raka segrar. Efter triumfen säger Gordie: ”the greatest thrill of my career. When you give up the game for a couple of years, then come back and play with your two sons and end up winning the title, that has to be the greatest.”

    Den här säsongen var det lite bättre försvarspel i ligan, det var bara tre spelare som passerade 100 poäng, Mike ”Shaky” Walton vann på 117 poäng följd av Andre Lacroix på 111 och Gordie Howe på 100. Tre spelare gjorde 50 mål eller fler, Mike Walton gjorde 57, Bobby Hull gjorde 53 och Danny Lawson stannade på 50 mål. De individuella priserna den här säsongen gick till Gordie Howe som utsågs till ligans MVP och fick Gary L. Davidson Award (priset döps efter säsongen om till Gordie Howe Trophy). Mark Howe blir årets rookie och tar hem Lou Kaplan Trophy. En tredje spelare i Houston vinner ett pris nämligen målvakten Don McLeod som tar hem Ben Hatskin Trophy. Mike ”Shaky” Walton Minnesota tar hem Bill Hunter Trophy efter 117 poäng (57+60) och Pat Stapleton i Chicago Cougars blir bäste back och får Dennis A. Murphy Trophy. Hans lagkamrat Ralph Backstrom får Paul Deneau Trophy (Lady Byng) och Billy Harris i Toronto vinner Howard Baldwin Trophy som årets coach.

    Efter säsongen händer en hel del, Jacques Plante meddelar att han slutar som coach/GM i Quebec för att göra comeback som spelare i Edmonton, Jean Guy Gendron som slutar som spelare blir lagets nye coach. Winnipeg lockar över legenden Rudy Pilous som ska coacha laget dessutom är man ett av flera lag som inför den kommande säsongen plockar över européer till sitt lag, bland annat skriver man kontrakt med de fyra svenskarna Lars-Erik Sjöberg, Anders Hedberg, Ulf Nilsson och Curt Larsson plus de två finnarna Veli-Pekka Ketola och Heikki Riihiranta, New Jersey Knights köps av ägare i San Diego och flyttar till San Diego där de kommer att döpas om till Mariners, det sägs att lagets coach Harry Howell köpte ett par badbyxor och sololja innan han packade golfbagen och flyttade till västkusten med ett leende på läpparna. LA Sharks blir också sålda och flyttade och precis som det ryktades så hamnade laget i Detroit där laget döptes till Michigan Stags, lagets nye coach/GM blev Johnny Wilson som övergav Indianapolis som istället anställde Gerry Moore som coach. Phoenix anställde Sandy Hucul som coach och i Cleveland blev John Hanna ny coach istället för Bill Needham som fick sparken. Terry Slater som helt plötsligt var utan lag hamnade i Cincinatti istället men Cincinatti hade ingen arena klar till den kommande säsongen utan fick vänta till 1975-76.

    Det fortsatte att hoppa av spelare från NHL till WHA, Paul Henderson gick till Toronto Toros från Maple Leafs och Frank Mahovlich lämnade Montreal Canadiens för Toros. Dave Dryden lämnade Buffalo för Chicago Cougars medan Cleveland norpade Al McDonough från Atlanta Flames. Edmonton hämtade Barry Long från LA Kings, Ray McKay från California Golden Seals och Bruce MacGregor från NY Rangers. New England Whalers skrev långtidskontrakt med tvillingbörderna Christer och Thommy Abrahamsson från Leksand.

    Européerna gör succé

    Precis som NHL spelat en 8 matchers serie mot Sovjetunionen 1972 så kom även WHA överens om en serie mot Sovjetunionen, de 8 matcherna spelades innan säsongen 1974-75 startade. Matcherna i Canada hade mer av vänskapskaraktär och lagen vann var sin match medan två matcher slutade oavgjort. I Sovjetunionen blev det inte alls lika vänskapligt, dels så lade Sovjetunionen in en högre växel dels så fick Rick Ley hjärnsläpp under den sjätte matchen då han gav sig på Valeri Kharlamov med knytnävarna. Sovjet vann tre av matcherna på hemmaplan medan en slutade oavgjort, WHA-laget spelade dessutom en match mot Sverige som de vann med 4-3 och en match mot Finland som de krossade med 8-3 innan matcherna i Sovjet. Innan laget reste hem spelade de även en match i Prag mot Tjeckoslovakien som man förlorade med 1-3. Tre spelare som spelade för WHA-laget deltog även 1972, Frank Mahovlich, Pat Stapleton och Paul Henderson.

    Under försäsongen spelades det för första gången träningsmatcher mellan lag från WHA och NHL, första matchen vanns av Houston Aeros som besegrade St. Louis Blues med 5-3. Det spelades totalt sju träningsmatcher den hösten och förutom Houston så var det bara San Diego Mariners som vann en match, de övriga fem matcherna vanns av lagen från NHL. Under säsongen kommer också de första traderna mellan lag från NHL och WHA att ske, bland annat utökas antalet svenskar i Winnipeg när Thommie Bergman lämnar Detroit och hamnar i Winnipeg. Eftersom WHA den här säsongen expanderat med två nya lag så ändrar man så att ligan hädanefter består av tre divisioner: East, West och Canadian Division. Det var 4 lag i den östra divisionen och fem de båda andra. De två första i varje division gick till slutspel plus de två lag som hade flest poäng av de övriga lagen.

    I Cleveland öppnas en ny arean som rymmer 18,000 åskådare och i Edmonton invigs det som idag kallas Rexall Place med plats för 16,000 åskådare. Tre av lagen omges av nedläggnings- eller flyttrykten, Chicago, Michigan och det nystartade Indianapolis står alla på väldigt lös sand när det gäller ekonomin. Två avhoppare från Tjeckoslovakien signas av Toronto Toros, Vaclav Nedomansky och Richard Farda blir därmed de första spelarna från andra sidan järnridån som spelade i Nordamerika. Gordie Howe meddelar inför säsongstarten att det här kommer att bli hans sista säsong, han hade egentligen bara tänkt spela en säsong med sina söner men när chansen att spela mot Sovjetunionen kom så ändrade han sig. Marc Tardif som vräkte in mål under sin första säsong för LA Sharks fortsätter i samma stil under säsongens inledning för Michigan men trots 11 mål på säsongens 15 första matcher anser sig klubben inte ha råd att ha kvar honom utan han tradas till Quebec Nordiques mot två spelare med betydligt lägre lön.

    I Chicago så köper flera av spelarna in sig i klubben i ett försök till att rädda kvar Chicago i WHA, Dave Dryden, Ralph Backstrom och Pat Stapleton köper alla vars sin del av klubben. I Hartford invigs Hartford Civic Center som kommer vara New England (Hartford) Whalers hemmarink fram till att laget flyttas till Carolina 1997. Efter att halva säsongen gått hade inte en enda coach fått sparken men när Cleveland sparkade John Hanna så följde flera klubbar snabbt efter. Bobby Hull blev i februari den förste sedan Maurice ”Rocket” Richard som lyckades med att göra 50 mål på 50 matcher. Hans bägge kedjekamrater Ulf Nilsson och Anders Hedberg gör succé i WHA tillsammans med med Hull, men laget kommer trots det att missa slutspelet. Efter drygt halva säsongen ger Michigan Stags upp, laget flyttas till Baltimore där de döps om till Blades. I mars skapar Toronto Toros ägare John Bassett Jr. enorma rubriker när han skriver kontrakt med den 18-årige Mark Napier, något som bryter mot den överenskommelse som fanns mellan CAHA och WHA.

    När Indianapolis Racers möter Cleveland Crusaders så får publiken se ett riktigt rallarslagsmål, de flesta WHA rekord som gäller utvisningar kommer från den matchen men det som får mest rubriker är att lagens bägge coacher Jack Vivian i Cleveland och Gerry Moore i Indianapolis slogs med varandra. Under säsongen passerar Gordie Howe 2,000 poäng som spelare i NHL och WHA, när han gör det är det endast en handfylld spelare som passerat 1000 poäng. Bobby Hull når 77 mål under säsongen och han slår därmed Phil Espositos NHL rekord på 76 mål, nu är det ingen som bryr sig om vilka rekord spelarna i WHA slog men då var det en strid på liv och död mellan NHL och WHA där alla sådana här saker slogs upp stort i tidningarna åtminstone i Canada. Kedjan med Hull, Nilsson och Hedberg slog dessutom Esposito, Hodge och Cashman kedjans rekord när de tillsammans gjorde 363 poäng. Andre Lacroix från San Diego Mariners vann poängligan efter 41 mål och 106 assist och han blev därmed den andre genom tiderna som gjort fler än 100 assist under en säsong. Sex spelare förutom Lacroix passerade 100 poäng, Bobby Hull, Serge Bernier, Ulf Nilsson, Larry Lund, Wayne Rivers och Anders Hedberg.

    I den kanadensiska divisionen så behövde Quebec 92 poäng för att bli etta, Toronto blev tvåa med 88 medan Winnipeg som blev trea med 81 poäng missade slutspelet med fem poäng trots européernas succé. Vancouver och Edmonton hade bägge 76 poäng som fyra och femma i divisionen. I Öst tog New England enkelt hem divisionen med 91 poäng, tvåan Cleveland fick ihop 73 poäng och gick till slutspel trots att laget hade mindre poäng än samtliga kanadensiska lag. Chicago blev trea med 61 poäng och Indianpolis fick bara ihop 39 poäng under sin debutsäsong. I väst dominerade Houston som med 106 poäng och var överlägsna i WHA, San Diego kom tvåa med 90 poäng. Trean Minnesota med 87 och fyran Phoenix med 86 poäng tog sig till slutspelet medan femman Baltimore var långt efter på 46 poäng.

    I slutspelet rankades lagen efter poäng men de tre divisionssegrarna fick de tre första platserna, det innebar att Houston fick möta Cleveland och vann ganska enkelt med 4-1 i matcher, Quebec Nordiques rankades tvåa och fick möta Phoenix Roadrunners som besegrades med samma siffror. Det hårt skadedrabbade New England Whalers rankades trea men laget förlorade överraskande till Minnesota Fighting Saints med 4-2 i matcher, i den avslutande kvartsfinalen möttes San Diego Mariners och en av förhandsfavoriterna Toronto Toros och där tog lite överraskande San Diego hem semifinalplatsen efter 4-2 i matcher. Houston hade sedan inga som helst problem med San Diego i semifinalen utan vann med 4-0 i matcher. I den andra semifinalen var rookien Real ”Buddy” Cloutier lysande när Quebec slog ut Minnesota med 4-2 i matcher. I finalen visade fjolårsmästarna Houston ingen pardon utan Quebec besegrades i fyra raka matcher.

    Den här säsongen har WHA ett nytt pris som motsvarar Conn Smythe Trophy, priset får aldrig något annat namn än WHA Playoff MVP och den här säsongen går det till Houstons målvakt Ron Grahame. Grahame vinner även Hatskin Trophy (Vezina) medan Andre Lacroix San Diego Mariners vinner poängligan och Hunter Trophy för andra gången på tre säsonger efter 147 poäng (41 mål+106 assist), Bobby Hull i Winnipeg vinner Gordie Howe Trophy (Hart) och hans lagkamrat Anders Hedberg blir årets rookie och vinner Kaplan Trophy trots att Ulf Nilsson hade fler poäng i serien. J-C Tremblay Quebec Nordiques vinner Murphy Trophy (Norris) för andra gången medan Edmonton Oilers Mike Rogers belönades med Deneau Trophy (Lady Byng). Avslutningsvis så blev Sandy Hucul Phoenix Roadrunners årets coach och belönades med Baldwin Trophy.

    Efter säsongens slut så meddelas att Chicago Cougars och Baltimore Blades läggs ned men den kommande säsongen ska WHA ändå bestå av 14 lag eftersom Denver Spurs och Cincinatti Stingers går in i ligan,dessutom flyttar Vancouvers ägare Blazers till Calgary där de den kommande säsongen kommer att spela som Cowboys.

    Det är möjligt att jag i skriver en längre och mer utförlig artikel om WHA och där berättar om förebilderna till rollerna i filmen Slapshot, historier om Shaky Walton, San Diego Bev, hur Frankie Beaton smugglades ut ur Cincinatti i en hockeybag, varför Gordie Howe hotade att riva näsan av Roger Cote och varför en del av WHA-lagens arenor hade hönsnät istället för plexiglas på kortsidorna.

    Alla delar av serien finner du här: http://www.svenskafans.com/nhl/nhls-historia-ye-olde-time-hockey-481839.aspx

    Källor: Wikipedia.org, hockeyleaguehistory.com, whahockey.com, whahof.com,
    Legendsofhockey.net plus böckerna The Rebel League (2004) och Brian McFarlane's History of Hockey (1997)

    0 KOMMENTARER      1675 VISNINGAR
    DAN AUGUSTSSON
    daug@hotmail.se
    2013-08-12 09:05:00

    Artikelkommentarer

    CROSS Artikelkommentarsfunktionen stängd

    ANNONS:

    Fler artiklar om NHL Forum

    Slutspelet summerat: ”San José övertygar något fruktansvärt”
    NHL Forum SvenskaFans sammanfattar Stanley Cup i artikelserien Slutspelet summerat.
    2014-04-23 16:50:00

    NHL Podcast: ”Misslyckat budskap av ligan”
    NHL Forum Det blir full fokus på det pågående slutspelet i veckans podcast.
    2014-04-21 09:26:00

    Slutspelet summerat: Mästarna illa ute
    NHL Forum SvenskaFans sammanfattar Stanley Cup i artikelserien Slutspelet summerat.
    2014-04-20 10:10:00

    Preview: Boston Bruins – Detroit Red Wings
    NHL Forum Det var 57 år sedan senast, men nu möts de båda Original Six-lagen igen.
    2014-04-17 18:37:24

    Preview: Colorado Avalanche – Minnesota Wild
    NHL Forum Unga och energiska Colorado mot ojämna Minnesota.
    2014-04-16 23:18:33

    Preview: St. Louis Blues – Chicago Blackhawks
    NHL Forum Två av de stora förhandsfavoriterna möts redan i förstarundan.
    2014-04-16 21:29:31

    Preview: New York Rangers – Philadelphia Flyers
    NHL Forum Vi får ett hett rivalmöte redan i den första rundan när New York Rangers och Philadelphia drabbar samman.
    2014-04-16 19:44:01

    Preview: Pittsburgh Penguins – Columbus Blue Jackets
    NHL Forum Favoritstämpel på Pittsburgh, men skrällvarning hos Columbus. Dags för ny slutspelstriumf för Sidney Crosby?
    2014-04-16 12:00:00

    Preview: San José Sharks – Los Angeles Kings
    NHL Forum Ska detta bli året då veteranerna i San Jose Sharks äntligen får sin efterlängtade titel, eller tar det åter igen stopp mot 2012 års mästare Los Angeles Kings?
    2014-04-16 11:31:22

    Preview: Anaheim Ducks – Dallas Stars
    NHL Forum Det bästa laget i Western Conference mot det åttondeseedade laget – det kan väl bara sluta på ett sätt?
    2014-04-15 23:34:14

    ANNONS:
    ANNONS:

    Senaste nytt om NHL - Hockey

    ANNONS:
    ANNONS:

    DAGENS TV-MATCHER

    TV4 Sport 21:05, TV4 Sport visar Europa League Benfica-Juventus
    Viasat Hockey, Viasat Hockey HD 02:05, Viasat Hockey, Viasat Hockey HD visar NHL Detroit Red Wings-Boston Bruins
    Viasat Sport, Viasat Sport HD 03:35, Viasat Sport, Viasat Sport HD visar NHL Minnesota Wild-Colorado Avalanche
    START   Fotboll: SILLY | SVERIGE | ENGLAND | ITALIEN | SPANIEN | TYSKLAND | EUROPA | VÄRLDEN | GRÄSPLAN   Ishockey: SVERIGE | NHL   Bandy: SVERIGE   Övrigt: US | FORUM
    Mirallas borta resten av säsongen
    ”En dålig kombination för oss”
    Klopp stannar i Dortmund
    Legender tar över i VSK
    Bläckfiskar och knätacklingar
    Startsidan  |  Om SvenskaFans.com  |  RSS-feed  |  I mobilen  |  Kontakta redaktionen  |  Annons & marknad  |   Cookies