Såld på Lerkendal

Med tanke på hur det gick för Valencia uppe i Trondheim borde jag lämpligen ha varit en ”smula” besviken med tanke på att jag spenderade mer än ett dygn totalt i resande upp och ned till Göteborg. Men jag hade svårt att vara det.

Mer läsning:
» Läs mer om Valencia
» Diskutera
» Spelschema Valencia
» Tabellen
» Målservice LIVE

Samtidigt som jag bevittnade mitt spanska favoritlag göra sin sämsta match på väldigt, väldigt länge kunde jag inte låta bli att småle. Resan upp till Trondheim blev på något sätt mer än speciell just tack vare Valencias debacle på Lerkendal. För egentligen, hur kul hade minnet av en lamt genomförd match med 1-0 seger varit? Förstå mig rätt, men jag är glad för att Valencia förlorade och gjorde en så genuint usel insats. Det gjorde minnet av min resa så oändligt mycket bättre och gav mig också en historia mer värd att berätta.

Rosenborg kommer för alltid ha en speciell plats i mitt hjärta efter onsdagen den 24 oktober 2007. Aldrig tidigare har jag ”live” upplevt en sådan stämning som jag gjorde på Lerkendal denna kväll. Och då skall det sägas att jag ändå varit på ett fullsatt Camp Nou som firade sitt första ligaguld på flera år (2005). Till en början skrattade jag åt ”Tröndernas” bonnighet och till synes ändlösa opportunism. Utanför arenan såldes specialtillverkade matchhalsdukar som var till hälften RBK och till hälften VCF. Ett typiskt säljknep för att pumpa ut lite extra slantar på just den aktuella matchen. Inne på arenan spelades propagandaliknande RBK-låtar som var lika klassiskt usla och smöriga som de flesta andra fotbollslagslåtar är. Innan matchstart går någon långhårig fjant runt på innerplan och spelar ”Rosenborgsangen” med en gittar och sjunger ”Vi elsker RBK och vi elsker Champions League”.

Älskar Champions League ja. Det märks! RBK har ju i år underpresterat i ligan något vansinnigt för att i vanlig ordning spela storartat i Champions League. Men så kommer dessa magiska kvällar med toppfotboll. Hela staden levde upp. Det gick att ta på stämningen ute på stan och inte minst på arenan. Enorm ljudnivå och maniskt stöttande fans. Ärligt talat så förstår jag varför så många lag får problem på Lerkendal. Det är inte lätt att komma dit, möta den publiken med det trycket och samtidigt möta ett lag som är redo att offra en hel arm för att få mosa motståndet inför sina fans. Festen pågick på Trondheims gator långt fram på morgonen efter att man spelat ut Valencia och vunnit med 2-0. Fansen, stämningen, arenan, publiken – allt!, hur opportunistiskt det än må ha varit, bet på mig som ett opiat på en drogmissbrukare. Jag vart såld på Lerkendal och hela konceptet Rosenborg Ballklub. Men nog om RBK.

Matchen gav åter en gång bevis på att Quique Sánchez Flores inte är tillräckligt skicklig för att leda ett lag av världsklass. Jag är mer övertygad om detta än någonsin. Fel balans på laget från början med för mycket betoning på defensiva spelare och en allt för defensiv utgångstaktik. Rosenborg kopplade per omgående grepp när de fick läget till skänks.

Det var sedan ett Valencia som lämnade Lerkendal med svansen mellan benen. Quique stod för visso upp på presskonferensen men det fanns inga ursäkter eller förklaringar som kunde göra Valencias dåliga match acceptabel. Spelarna gav dessutom dåliga intryck när de lämnade. David Villa nekade samtliga. Såväl journalister som ville ha intervjuer som ungdomar som dyrkar hans fotbollskunskaper och bara längtade efter en futtig liten autograf. Det sista gör givetvis mest ont att se. Villa var inte i någon brådska utan struntade bara i fansen. Så jävla uselt! Morientes vägrade ge intervjuer på engelska (trots att han spenderat två år i England) och några andra smet ut bakvägen om den mixade zonen för att slippa pressen.

Den ende som lämnade med hedern i behåll och med ett gott intryck var David Albelda. Kaptenen stod och gav intervjuer i över 40 minuter och tog sig sedan tid att skriva en massa autografer till kidsen. Med sin Valenciahalsduk om nacken klev sedan kaptenen på bussen. Mitt löfte till Albelda: Aldrig mer skall jag nämna ett ont ord om honom som person.

Prestationer på planen må vara en sak men utanför Lerkendal visade Albelda var hjärtat skall sitta, även då det är tungt. Hoppas att han visar det mot Sevilla också för laget ser ut att behöva det just nu. Jag hoppas också att jag aldrig mer behöver se mitt älskade Valencia och mina hjältar uppträda som några skamlösa hundar som springer iväg med svansen mellan benen eller inte ”orkar” prestera när det är tungt. Matchen mot Rosenborg förblir ett känslomässigt blandat kapitel för min del.