100% Känsla:

Kärlek på distans

Att följa sitt favoritlag på distans är aldrig lätt, särskilt inte om laget spelar i en stad som ligger knappt 9 000 kilometer bort och i en tidzon som är nio timmar efter. Det här är historien om känslan att återvända till USA och se sitt NHL-lag spela.

Jag föddes i Sverige, men flyttade vid en fem års ålder till USA, närmare bestämt till de norra delarna av staten Virginia. Före dess hade jag aldrig haft någon uppfattning om sport, men med en pappa som både spelat fotboll och handboll på juniornivå var det svårt för mig att inte fatta ett intresse. Vi bodde nära Washington D.C. där det då rätt usla hockeylaget Washington Capitals härstammade ifrån, även om på den tiden spelade sina matcher i en islada ute i Maryland.

Att jag tack vare Capitals föll för hockeyn är ett ordentligt "understatement". Hela mitt liv handlade om hockey. Jag kunde själv aldrig spela på grund av en mycket känslig hud som hade tagit alldeles för mycket stryk av en så fyfssk sport som hockey. Men allt annat som jag kunde göra — som att se matcher, bära hockeyrelaterade kläder och samla på hockeybilder — det gjorde jag.

Efter tre år i USA flyttade vi hem igen och NHL-hockeyn föll nästan i glömska för mig. Att vara uppe nätterna var inget jag tilläts göra och internet var ännu inte så utvecklat att jag kunde se matcher i efterhand. Elitseriehockey var inget som lockade mig efter att ha vuxit upp med ett fysiskt spel på liten rink där jag sett Peter Bondra, Wayne Gretzky, Peter Forsberg och andra storstjärnor uppträda.

Minnet om NHL-hockeyn blev bara allt vagare och som den nationalsport det är så tog fotbollen över och jag hade säsongskort på mitt favoritlags matcher. Naturligtvis återvände jag till USA ett antal gånger efter flytten hem till Sverige, men tanken att gå och se en NHL-match dök aldrig upp.

Snabbspolar vi till 2006 och Los Angeles, strax före OS-uppehållet, så sitter jag i Staples Center med min far efter att ha köpt biljetter på svarta börsen. Att se Los Angeles Kings spela var bara en tanke som hade dykt upp och hade det inte varit för Kings match mot Dallas Stars passade vårt schema bättre än Anaheim - Chicago, så hade jag förmodligen skrivit den här texten om min kärlek för ett gäng ankor istället.

Det var en underhållande match där Kings vände ett flermålsunderläge till vinst och det var där min kärlek för laget föddes. Jag brydde mig inte om att se deras placering i tabellen, det var som en lampa som helt plötsligt sattes på — det här var mitt lag och min kärlek för NHL-hockeyn hade återfötts.

Efter den matchen började jag följa Kings totalt, vilket ledde till att jag började sova lite på nätterna för att kunna vara upp och se ett av NHL:s absolut sämsta lag förlora match efter match.

I födelsedagspresent 2006 fick jag ytterligare en resa till Los Angeles av min far för att vi skulle kunna se Kings spela och även träffa mina idoler. Våren 2007 står jag utanför Kings träningsanläggning och får autograf efter autograf från alla mina idoler och även ett gäng foton. Att vara så stora spelare och samtidigt vara så ödmjuka är något som jag aldrig kommer att förstå, men samtidigt får de inte samma uppskattning som i Toronto eller i New York.

Ett år senare var jag återigen tillbaka i träningsanläggningen — fast den här gången som skribent. De spelare som jag träffat året innan och fått autografer av fick nu sina ord nedskrivna av mig för material till artiklar. Det är märkligt hur saker förändras.

Jag ser fortfarande så många matcher jag kan, men alla tidiga morgnar och ibland sömnlösa nätter på grund av matcher har redan tagit ut sin rätt. Straffet är hårt för att vilja se och läsa allt om sitt lag som ligger så långt bort och i en helt annan tidzon, men det är det värt.