fantv fanradio livescore tabeller spelschema tvmatcher Champions League 08Fotboll CCM allsvenskanfantasy Prylhornan
Besökare: 93305 | Inloggade: 136 | Antal medlemmar: 183077
    START  Fotboll: SVERIGE | ENGLAND | ITALIEN | SPANIEN | TYSKLAND | EUROPA | VÄRLDEN  Ishockey: SVERIGE | NHL  Bandy: SVERIGE  Övrigt: US SPORTS | FORUM | BETTING
    Medlem
    Kom ihåg mig
    Kevin Richardson – i skuggan av andra men en kugge för framgång

    Kevin Richardson – i skuggan av andra men en kugge för framgång

    Det finns riktiga arbetare även i toppfotbollen. Spelare som sällan får rubriker och kanske inte de som fansen drömmer om när nya transfers ska genomföras, men när de väl är på plats och gör sitt jobb är de alltid högt skattade. Kevin Richardson – aktiv under 1980- och 90-talen är ett lysande exempel.

    ”The gaffer would say, ”Richo, I´ll put you in and I want you to do this or that, and I say, ”Yes, gaffer, I´ll do my best for you,” and that´s what I did.”

    En attityd som gav Richardson en lång och framgångsrik karriär med liga- och cuptitlar. Han spelade till och med en avgörande roll i det kanske mest dramatiska momentet i engelsk fotbollshistoria, när Arsenal tog hem ligatiteln på Anfield Road i maj 1989. Dessutom spelade han under managers som idag är smått ikoniska symboler för 80-talsandan i engelsk fotboll.

    Newcastle – en bördig mylla

    Kevin Richardson föddes som Newcastle United-supporter ur en och samma mylla som fått fram spelare som Bryan Robson, Chris Waddle, Peter Beardsley och Paul Gascoigne. I slutet av 1970- och början av 80-talen frodades därmed extrem talang från området. Något som denna fotbollsgalna del av östra England aldrig lyckats med igen. Richardson idol var förstås The Magpies mäktige centerforward Malcolm Macdonald som terroriserade motståndarförsvaren under 70-talet.

    Richardson fick som femtonåring ett erbjudande från Burnley, men Everton-scouten John Dover övertalade honom att tillbringa en del av sommarlovet på Evertons träningsanläggning Bellefield, vilket ledde till en förfrågan om ett lärlingskontrakt för Merseyside-klubben. Unge Richardsons timing kunde inte varit bättre då han utvecklades i en klubb som snart skulle ge flera unga förmågor chansen.

    Debut med två legendarer

    Den 2 januari 1982 var det dags för debuten i A-laget. FA-cupens tredje omgång och motståndarna var West Ham United. Richardson tog plats bredvid Evertons spelande manager Howard Kendall, en elegant som fortfarande – 35 år gammal – kunde sätta en passning på fotbladet på vem som helst från hur långt avstånd som helst. En av The Holy Trinity, det vill säga den självspelande och eleganta mittfältstrion som såg till att ta ligatiteln till Everton 1969/70. De två andra var Alan Ball och en viss Colin Harvey. Den senare tränade de lovande ungdomarna i Everton och säkerligen en av orsakerna till att Kendall plockade upp Richardson i A-laget. Harvey är en av de viktigaste gestalterna i Evertons historia då han inte bara spelat och vunnit titlar i den klubb han själv fostrades i som ung, utan har under årens lopp fostrat generationer unga Evertonians, agerade som assisterande åt Kendall under Evertons stora framgångsperiod på 1980-talet samt har dessutom varit manager själv under några år. Men det är som den evige fostraren av talang som han kanske varit som mest betydelsefull, en sådan där unik länk som alla stora klubbar skulle behöva. En som bär upp klubbens kultur, decennium efter decennium.

    Richardsons allra första uppgift blev att markera West Ham-legendaren och en annan elegant – Trevor Brooking. Kendall sa bara:

    ”You take him.”

    Richardson minns kanske inte lika mycket av matchen som att lira mot och med två så lysande och rutinerade spelare.

    I samband med Richardsons debut stod det sedan länge klart att Kendall hade värvat hårt, men de dyra förvärven lyfte inte laget och pressen började bli allt större och sannolikt öppnade Harvey upp för att det nog ändå var värt att testa några ungdomsspelare, såsom Kevin Richardson och den framtida högerbacken i det engelska landslaget – Gary Stevens. Och fler var på gång i en spirande gyllene era.

    Läromästaren

    Colin Harvey hade stort inflytande och tack vare hans spelsinne, rätt så vältränade kropp och goda bollkänsla deltog han ofta på träningarna. Ja, eller jämt. Många fruktade five-a-side-matcherna, där Harvey förvandlades från fadersfigur till monster, åtminstone om han var på det förlorande lagets sida. Eller snarare, matcherna spelades till dess att Harveys lag vunnit. Richardson tog till sig denna vinnarattityd som något positivt och senare när Everton skulle ta hem en massa titlar bestod laget som Kendall och Harvey bossade över av starka karaktärer – som kanske inte alltid var lätthanterliga – men de inordnade sig kollektivet och hatade att förlora, mer än något annat.

    Kevin Richardson var inte en av dem som hördes och syntes mest, men Richo var en i gänget. Spelade ofta snooker i samma hall som snooker-stjärnan John Parrott (Everton-supporter) och tillsammans med Evertons lika unge skotske center Graeme Sharp. Blev även känd som The Knight Rider (en serie om en extremt intelligent och på alla vis lysande bil som kördes av hjälten – en viss David Hasselhoff), eftersom hans första bil – en inte alltför mäktig Datsun Cherry – blev den första investeringen på en lön på 75 pund i veckan.

    I skuggan av en vänsterfot

    Richardson skulle bli en viktig kugge i Kendalls lagbygge, tyvärr blev han aldrig ordinarie. Everton hade under säsongerna då man befann sig på Wembley varje år och tog ligatitlar en förstaelva bestående av idel A-landslagsmän, förutom mittbacken Derek Mountfield, som å andra sidan lyckades med konststycket att göra fjorton mål säsongen 1984/85. Richardson fick spela på de platser där det var skador. Ofta på vänsterkanten och han var med och vann FA-cupen med Everton 1984. Drog faktiskt upp anfallet som slutade med 1-0. Problemet var bara att på vänsterkanten spelade normalt sett den irländske landslagsmannen Kevin Sheedy vars vänsterfot var unik. Han kanske inte jobbade lika hårt som Richardson, men det uppvägdes av antal assist (vilket också förklarar varför Mountfield lyckades göra såpass många mål) och annat vackert som kreerades med vänsterfoten. Inte minst är han känd för att i en match mot Ipswich 1985 sätta en snygg frispark i nätmaskorna, men domaren fann något fel och ville att den skulle gå om. Då kom en viss Peter Reid fram och sa till Sheeds något i stil med att du sätter den inte en andra gång. Låt mig ta den. Reid var visserligen engelsk landslagsman, men för Sheedy en dog shit player (de som likt hundbajs finns överallt) som stängde ned motståndet på mitten, men knappast en frisparksskytt. Så han gav Reid en oförstående blick och sa: ”Get the f-ing way.” Sen klev han fram och satte bollen i mål i det andra hörnet. Så fort Sheedy var hel förpassades Richardson till bänken. Å andra sidan trivdes nog Richardson som bäst på mitten, men där fanns två engelska landslagsmän i Peter Reid och Paul Bracewell.

    Användbarhetens förbannelse

    Det värsta var ändå att Richardson sällan gjorde dåliga matcher och till slut tog han mod till sig och knackade på Kendalls dörr.

    ”Gaffer, what have I got to do to get in this team?”

    Kendall svarade:

    ”Kev, they´re playing well but if something was to happen I wouldn´t have any hesitation of putting you and Alan in because you two can cover any position.”

    Med Alan så menade Kendall Alan Harper och när det gäller de riktigt framgångsrika lagen, de som vinner titlar, så glömmer man ofta att det finns ett antal truppspelare som gör ett sjuhelsikes jobb i det tysta. Harper och Richardson var två sådana. Kendall kunde slänga in dem vart som helst och de gjorde alltid jobbet. Tyvärr för de båda handlade det om en kamp att ens få sitta på bänken, då det endast fanns plats för en avbytare på den tiden.

    Watford, långbollar och ett vibrerande London

    Trots alla framgångar och titlar ville Richardson ha A-lagsfotboll och såldes på egen begäran till Watford 1986. Det blev en helt ny upplevelse. Managern Graham Taylor använde sig ofta av ett 4-2-4-system och allt byggde på att slå rakt och långt. Trots att där fanns lysande bollspelare som John Barnes, Nigel Callaghan och Luther Blisset. Richardson var van vid att bollen skulle gå efter backen i enlighet med Kendall och Harveys fotbollsfilosofi. Istället handlade det om att vinna andrabollar, gå framåt samt pressa fast bollen i den sista tredjedelen. Men ganska snart kom ett bud från Arsenal och i augusti 1987 begav sig Richardson till London.

    Richardson anländer till ett lovande lagbygge med en spritkultur som visserligen påminde starkt om den i Everton, med den skillnaden att London var så mycket större och istället för att hålla ihop på lokala pubar försvann spelarna ut på olika ställen i det överväldigande nattlivet. Richardson höll lägre profil i London, men umgicks då och då på krogen med Paul Merson, som han beskrev som en härlig kille men ”daft as a brush”.

    George Graham – The Boss

    Träningarna var också annorlunda. I Everton handlade allt om bollövningar, medan George Graham i princip endast ägnade sig åt att öva in försvarsspelet. Howard Kendall hade varit en lysande man-to-man-manager och ville även att träningarna skulle präglas av glädje, där han själv ofta deltog. Han var också en del av truppen på ett annat sätt än George Graham som var lite av en ”player” och klädde sig därefter, men framförallt var han ”The Boss”. Det fanns ingen dialog mellan spelare och manager. Och mest av allt handlade det om övningar i att organisera försvaret. Ibland fick de spela lite five-a-side, men så fort Graham upptäckte att de började bli väl så avslappnade och roade, bröt han med orden:

    ”Back on the pitch, defensive work.”

    Likt många andra så finns där ingen värme när Richardson beskriver Graham, men det finns respekt. Och det där med ”boring, boring Arsenal” gillade inte Richardson, då han ansåg att försvarsspelet var både begåvat och kreativt. Grejen var att ytterbackarna alltid spelade högre upp i banan än mittbackarna, som därmed på enklare vis kunde styra spelet och ställa motståndarna offside. Det var en fantastiskt väloljad maskin. Och till slut ledde det till en storhetsperiod med bland annat två ligatitlar och där Kevin Richardson spelade en nyckelroll i den allra första 1989. Ett drama som berättas i artikeln: Historiska ögonblick – The Gunners mirakel på Anfield. Den kvällen avslutades med en del öl och när Richardsons fru kliver upp mitt i natten och undrar var hennes man är, finner hon honom sovandes i hundkorgen bredvid hunden.

    Baren i Spanien och tillbaka i England

    1990 lämnade Richardson Arsenal för äventyr i Spanien och baskiska Real Sociedad. Även här var han andraval efter Kevin Sheedy, men när affären med irländaren inte blev av så köptes Richardson istället. Han var inte ensam, där fanns Dalian Atkinson och den gamle Liverpool-anfallaren John Aldridge. De gjorde väl ifrån sig och Richardson fick vara med om vinster på Valencias Mestalla såväl som Real Madrids Santiago Bernabeu. De stack dock ut, då de på sant brittiskt manér, som Richardson och Aldridge gjort på Merseyside, gärna gick ut i San Sebastian och tog sig några öl. De spanska spelarna rörde sig ogärna i stan, så barbesöken blev så pass uppmärksammade att de en gång hamnade i tidningens seriestrippar.

    Men inom ett år var han tillbaka i England. Sociedad behövde pengar och i Aston Villa fanns numera Richardsons gamle lagkamrat från Everton-tiden – Andy Gray – som assisterande till den jovialiske managern Ron Atkinson och bidrog till att Richardson och Dalian Atkinson hamnade i Villa.

    Jovialiske Ron Atkinson

    Ron Atkinson var mer lik Kendall, där man-to-man-management var avgörande. Big Ron -som han kallades – var dock än mer präglad av idén om att självförtroende var allt. Han nämnde motståndarna rätt kort om ens alls, sedan handlade det om att:

    ”Look, you´re all footballers, go out and play, get on the ball, express yourselves and enjoy it.”

    Richardson växte rätt snart till en nyckelspelare på det inre mittfältet i Villa och blev till slut även lagkapten i ett lag som nosade på ligatiteln 1992/93, men slutade tvåa då man inte riktigt orkade hänga på Manchester United. Men de vann dock ligacupen säsongen därefter och 31 år gammal kallades Richardson till det engelska landslaget och fick göra en landskamp. Richardson skulle spela i högsta ligan till 1998, först i Coventry sedan i Southampton. Den sista fotbollsmatchen på professionell nivå gjorde han för Blackpool år 2000. En fantastisk karriär för en spelare som få känner till idag. Men de som sett honom, där är omdömena unisont positiva, vilket är oerhört sällsynt.

    Svåraste motståndarna under en lång karriär var Bryan Robson, som aldrig slutade löpa och den smarte Peter Beardsley. Och fortfarande vårdar han allra mest det han lärde sig av Colin Harvey och Howard Kendall. Idag är Richardson själv tränare och minns själv en av sina första träningar då han gav sig på mittfältsdirigenten, stjärnan och den mångfaldige skotske landslagsmannen Asa Hartford med en furiös tackling, vilket var tabu för en lärling mot stjärnorna. Hartford blev förbannad, reste sig upp och skrek:

    ”You little shit, I´ll knock your head off.”

    Tränarna skrek samtidigt till den unge Richardson:

    ”You don´t want to tackle players like that.”

    Men samtidigt hade de också noterat den unge och oförsonlige mittfältaren som än idag säger till sina adepter att det handlar inte bara om att stänga ned, utan får du chansen – tackla.

    Fakta Kevin Richardson

    Född: 1962 i Newcastle upon Tyne
    Position: Mittfältare
    Klubbar: Everton, Watford, Arsenal, Real Sociedad, Aston Villa, Coventry City, Southampton, Barnsley och Blackpool.
    Landskamper: 1 för England 1994
    Meriter:
    2 ligatitlar (Everton, 1985 och Arsenal, 1989)
    1 FA-cup (Everton, 1984)
    1 Cupvinnarcup (Everton, 1985)
    1 ligacup (Aston Villa, 1994)


    Huvudsakliga källor: YouTube, Wikipedia.com, Fever Pitch (Nick Hornby), Tipsextra – klubbarna, matcherna, spelarna (Per Malmqvist Stolt), Here We Go – Everton in the 1980s: The Players`Stories (Simon Hart).


    0 KOMMENTARER      1143 VISNINGAR
    PER MALMQVIST STOLT
    skribentper@gmail.com
    På Twitter: @permalmqvist
    2018-10-11 23:50:00


    Artikelkommentarer

    CROSS Artikelkommentarsfunktionen stängd

    ANNONS:

    Fler artiklar om Old School Football

    En dag i Blackburn - Rovers vs Leeds United
    Old School Football Klockan är 11.35. Bilköerna ringlar sig ända ned till Ewood Park. Taxichauffören blir alltmer stressad. Mitt plan var försenat på grund av dimma över Manchesters flygplats och då var ändå tidschemat rätt pressat redan före förseningen, då jag måste vara i Blackburn innan avspark 12.00.
    2018-10-21 13:45:00

    Jack Walker – lokal välgörare och historisk lagbyggare
    Old School Football Blackburn Rovers handlar väldigt mycket om Jack Walker och den där magiska generationen som fick lyfta Premier League på 1990-talet.
    2018-10-21 13:20:00

    Historiska ögonblick: The Gunners mirakel på Anfield
    Old School Football Anfield Road. Klockan visar på övertid. Liverpool går mot ligasegern, trots 0-1 hemma mot ett ungt Arsenal, men The Gunners måste vinna med 2-0 för att lyckas sno hem en av de mer dramatiska ligasegrarna i mannaminne. Kanske det mest dramatiska ögonblicket i den engelska fotbollshistorien.
    2018-10-11 23:50:00

    Kevin Richardson – i skuggan av andra men en kugge för framgång
    Old School Football Det finns riktiga arbetare även i toppfotbollen. Spelare som sällan får rubriker och kanske inte de som fansen drömmer om när nya transfers ska genomföras, men när de väl är på plats och gör sitt jobb är de alltid högt skattade. Kevin Richardson – aktiv under 1980- och 90-talen är ett lysande exempel.
    2018-10-11 23:50:00

    ”Den bäste engelsman jag tränat”
    Old School Football Den 16 september lämnade en av de bästa mittbackar som skådats i Suffolk med omnejd jordelivet. Faktum är att den gamle förbundskaptenen och Ipswich-managern Sir Bobby Robson ansåg att Kevin Beattie var den allra bäste.
    2018-09-17 23:35:00

    Neville Southall – sophämtare och världsmålvakt
    Old School Football Historien om en av de bästa målvakterna någonsin - Neville Southall.
    2018-09-01 14:30:58

    När Messias hamnade i Newcastle
    Old School Football I en av engelsk fotbolls mest osannolika affärer någonsin skrev landslagsmannen Kevin Keegan på för division 2-klubben Newcastle United. Dessutom till ett vrakpris.
    2018-08-23 15:45:00

    Old Schooltruppen: All-star
    Old School Football Ligorna är igång och återigen övergår Old School till att rikta sökarljuset mot England för att hitta de där sköna och tydliga kopplingarna till ett Old Schoolperspektiv. Innan vi är där fullt ut har vid dock ett bokslut att göra. Sommarens VM-slutspel ska permanent läggas till handlingarna med en Allstar-trupp. 23 riktiga legender samsas i den truppen.
    2018-08-20 22:16:01

    Hårtorken och lagkaptenen
    Old School Football Den legendariske lagkaptenen i Manchester United på 1980- och 90-talet - Bryan Robson - var sällan föremål för Sir Alex Fergusons berömda hårtorkar, förutom den där gången då en ung kille från Newcastle blev för svår att stoppa.
    2018-08-10 16:00:00

    Moment av magi och eko genom decennier
    Old School Football För drygt fyrtio år sedan skapades fotbollsmagi i lervällingen på Molinuex. En magi som vi lever på än idag. 2018 återvänder Wolves till högsta serien och möter Everton FC i premiären. Ett klassiskt möte för oss svenskar som älskar engelsk fotboll.
    2018-08-08 11:45:00

    ANNONS:
    ANNONS:

    Senaste nytt om Premier League

    ANNONS:
    ANNONS:
    Svenska Fans
    START  Fotboll: SVERIGE | ENGLAND | ITALIEN | SPANIEN | TYSKLAND | EUROPA | VÄRLDEN   Ishockey: SVERIGE | NHL   Bandy: SVERIGE   Övrigt: US Sports | FORUM | BETTING
    Brassar, pusselbitar och demokrati
    Villa fick slita hårt i premiären
    Colorado har imponerat rejält
    ”Kommer inte få mycket gratis”
    Ingen kan stoppa Todd Gurley
    fantv fanradio livescore tabeller spelschema tvmatcher Champions League 08Fotboll CCM Prylhörnan Leovegas Elite prospects
    Startsidan  |  Om SvenskaFans.com  |  RSS-feed  |  I mobilen  |  Kontakta redaktionen  |  Annons & marknad  |   Cookies