fantv fanradio livescore tabeller spelschema tvmatcher Champions League 08Fotboll CCM FSport Prylhornan
START  Fotboll: SVERIGE | ENGLAND | ITALIEN | SPANIEN | TYSKLAND | EUROPA | VÄRLDEN  Ishockey: SVERIGE | NHL  Bandy: SVERIGE  Övrigt: US SPORTS | FORUM | BETTING
Medlem
Besökare: 19830 | Medlemmar: 179528

Kom ihåg mig
 

Historien om hur en lerkulle blev världens mest legendariska läktarsektion.

Liverpools ligatitel 1906 medförde att storpublik vallfärdade till Anfield och världens mest berömda läktarsektion The Kop skapades samma år, då som en kulle bestående av sand och lera. Oakfield Road Embankment eller Walton Breck Road End som föregångaren till The Kop också kallades raserades och stålställningen som kom att resa sig över Anfields ena kortända tillhandahölls av Messrs E.F. Blakeley & Co

Senare döpte Ernest Edwards, sportskribent i Liverpool Daily Post and Echo, kullen till "The Spion Kop" efter en bergskulle i slaget vid Ladysmith i Sydafrika under Boerkriget 1900 (på sydafrikansk engelska stavas det Spioenkop), där ett helt regemente innehållande flera Liverpoolfödda soldater hade stupat (se texten till Scouser Tommy). Namnet "The Kop" sägs även härstamma från en stenbefästning nära Liverpool som hjälpte staden att försvara sig under inbördeskriget på 1500-talet. Ordet "kop" syftar helt enkelt på en [läktar]formation av sten eller sand och har använts för att beskriva även andra åskådarsektioner runt om i England. Det sägs att Woolwich Arsenal var först, men när man i dag talar om The Kop råder det inga tvivel om vad man syftar på.

Det var först säsongen 1928/29 som The Kop fick ett tak och blev dåtidens största täckta läktarsektion i Europa. The Kop mätte 130 x 40 meter och var drygt 38 meter på det högsta stället. Läktarsektionen rymde otroliga 30 000 åskådare (det har rapporterats att så många som 37 000 personer skulle ha befunnit sig där samtidigt, men detta är inte officiellt bekräftat) vilket innebär ungefär sex personer per kvadratmeter. "Ju mer vi är tillsammans", liksom. Det utskjutande taket gjorde att de flesta platserna i The Kop var höljda i mörker, något som gjorde ett skrämmande intryck på motståndarna. Legenden om The Kop växte sig starkare då den mirakulöst överlevde tyskarnas bombningar under andra världskriget, Liverpool vann för övrigt det första ligamästerskapet efter kriget.

Men medan The Kop från början var synonymt med en imponerande läktarsektion kom det med åren att handla alltmer om människorna som fyllde ståplatserna och lyfte sitt lag till oanade höjder. Det var på 60-talet det verkligen tog fart och under 70-talet talade man om att The Kop i stort sett var synonymt med en 1-0-ledning. Oavsett hur Liverpool spelade eller vilka motståndare som besökte Anfield sjöng The Kop för full hals och aldrig någonsin skulle de falla dem in att tappa sugen för ett tidigt baklängesmål, snarare tvärtom. Men The Kop var också stora i nederlaget, de visste när de hade mött ett bra lag och hyllade de motståndare som var förtjänta av det.

30 000 supportrar - en röst

Framför allt målvakter som haft "nöjet" att stå framför The Kop när deras lag tagit ledningen på Anfield har sagt att ljudnivån bakom dem när Liverpool jagade framåt för en kvittering var om möjligt ännu högre än när Liverpool var i ledningen. Följande är inget direkt citat utan snarare en sammanfattande redogörelse:

"Du kunde skrika allt du orkade på dina lagkamrater och ändå inte höra ett ord. Det var som en ogenomtränglig ljudmatta som konstant vibrerade i ryggen. Det går inte att beskriva om man inte har upplevt det och det råder ingen tvekan om att det krävdes ett starkt psyke för att stå ut med den infernaliska ljudvolymen under en hel match. Var det inte för att du visste att de var vänligt sinnade hade du förmodligen sprungit därifrån av skräck. Samtidigt fanns det ingen annan arena där du blev så taggad att prestera ditt absolut bästa som på Anfield."

Supportrarna på The Kop var som en perfekt synkroniserad kör bestående av 25-30 000 personer och folk som fick uppleva att stå i publiken under de legendariska åren har berättat om hur fansen nästan som på ett tyst kommando började sjunga samtidigt. Det var ingen som skrek med megafon att nu tar vi den och den låten, plötsligt var de bara i gång. Men vi har sett 70 000 heja fram Arsenal och Liverpool i Milleniumstadion i Cardiff och även bevittnat hemmamatcher med Barcelona med uppåt 90 000 på läktaren - 30 000 är väl inte så mycket, eller?

Förutom att man skall komma ihåg att Anfield tog in ungefär 30 000 fotbollsfans förutom The Kop, vilket ytterligare bidrog till ljudnivån, så vet ni som läst fysik att tryck definieras som kraft dividerat med area. Med andra ord, Nou Camp må rymma 90 000 åskådare, men platserna är uppdelade på ett antal terrasser som i sin tur är indelade i sektioner utspridda över en jättelik oval runt själva planen. Förutom att det är nästan omöjligt att få samtliga i publiken synkroniserade (inte minst på grund av att ljudet inte rör sig så snabbt) blir ljudvolymen inte lika fokuserad utan mer som ett stort surr. Tänk dig nu ett fyllt Scandinavium gånger tre, ett välbesökt Stockholmsderby i fotboll, en mindre svensk stad eller vad du nu känner för att ha som jämförelse. Föreställ dig sedan att alla dessa personer trycks ihop längs ena kortsidan av Anfield. När denna tätt sammanpackade skara tog i för full hals med en röst snackar vi tryck.

På den här tiden bestod The Kop alltså enbart av ståplatser och vittnen har fascinerat återgett hur The Kop i rörelse var som att bevittna en tiotusenfotad varelse som böljade som ett sädesfält i vinden. Stod du mitt i det hela hade du ingen möjlighet att bestämma dina rörelser utan kunde bara följa med den upprepade vågrörelsen av människomassan fram och tillbaka. Alla som har stått på en "äkta" ståplatsläktare, längst fram på en konsert eller varför inte i en välpackad krogkö känner igen den underbara, men samtidigt lite kusliga, känslan av att bara flyta fram och tillbaka oförmögen att styra sina rörelser.

1959 anlände Bill Shankly till Anfield och det berättas om hur han brukade stå på The Kop för att känna atmosfären och höra kommentarerna bland publiken. Shankly var också en av de första som på allvar insåg vidden av en stark relation mellan ett lag och dess supportrar, något han använde för att stärka och motivera spelarna samt ytterligare driva på fansen. Efter Hillsboroughkatastrofen 1989 förbjöds ståplatsläktare i England och den 30 april 1994 spelades den sista matchen inför det stående The Kop för att bereda väg för sittplatser. Bitarna av den legendariska läktarsektionen såldes till förmån för välgörenhet.

Men vid det här laget var The Kop inte längre enbart en sten- och stålkonstruktion som hade skiftat skepnad vid flera tillfällen, utan symboliserar för all framtid ett legendariskt supporterstöd och en fantastisk stämning bland människor som samlats för att hylla och lyfta fram laget de älskar. Det arvet kommer att leva vidare oavsett vilken plats som får äran att bära namnet The Kop nästa gång.

The Kop blev alltså känt som en imponerande läktarsektion fylld med hängivna supportrar som unisont hyllade sitt lag. Men lika mycket för den positiva - jag törs nästan säga vänliga - stämning och attityd som Liverpoolfansen utstrålade och de blev ett föredöme över hela Europa (fram till 1985 då den bilden justerades en aning). The Kop hade en stor del i att Anfield under 70- och 80-talen betraktades som ett ointagligt fort av motståndarna.

Den sjungande läktaren

Men det fanns ytterligare en aspekt hos The Kop som förstärkte deras rykte. De inte bara var många och lät högt, de verkligen sjöng också. För medan även andra engelska supportrar anammade den brasilianska stilen, så var det som om någon hade dragit ur tappen till den berömda tunnan för supportrarna i The Kop. När de väl hade fått upp smaken för "Liv-er-pool, klapp-klapp-klapp" dröjde det inte längre förrän de började föra in allt fler rena sångartade nummer i repertoaren.

Det rörde sig om egenkomponerade hejarramsor till laget, tränaren eller en spelare, samt direkta återgivningar av aktuella hits. Men framför allt handlade det om att göra om välbekanta låtar. Man tog kända låtar (det underlättade ju, ju fler som kände till dem) och ändrade vissa ord eller skrev helt om texterna för att få dem att passa in på Liverpool. Förutom gamla örhängen valde man de låtar som var populära just för tillfället och låg på topplistorna. Liverpoolfansens tillhåll förvandlades snabbt till rena hitfabriker och nya poplåtar hann knappt spelas på radion förrän de på någon pub förvandlades till en hyllning till exempelvis Bill Shankly eller Roger Hunt. Allra populärast var naturligtvis låtar med artister och grupper som kom från just Liverpool, som The Beatles, The Searchers och Gerry & The Pacemakers.

Ta en känd låt och skriv om texten, gärna med en vrickad och ironisk underton. Precis som Göteborg är känt som Sveriges ordvitsparadis blev Liverpool berömt för sin speciella och underfundiga "scouserhumor". Runt om i England, Europa och framför allt på Anfield fick motståndarlag och deras fans nu höra supportrar verkligen sjunga och fansen från Merseyside spred sina, inte sällan [själv]ironiska, kompositioner över världen.

Den otvivelaktigt största och mest framgångsrika sången på The Kop genom tiderna är "You'll never walk alone" och om den kan du läsa i artikeln "You'll never walk alone".

Mattias Herner

 

© Copyright 2000 ©





SENASTE NYHETERNA OM LIVERPOOL FOOTBALL CLUB
ANNONS:

Liverpool Football Club-klipp från FanTV.se

ANNONS:
eXTReMe Tracker
ANNONS:
Svenska Fans
START  Fotboll: SVERIGE | ENGLAND | ITALIEN | SPANIEN | TYSKLAND | EUROPA | VÄRLDEN   Ishockey: SVERIGE | NHL   Bandy: SVERIGE   Övrigt: US SPORTS | FORUM | BETTING
Villa slog Kalix på bortaplan
De Rossi: ”Varför plocka in mig?”
Linköping tog rejäl revansch
CroCast: VM-kvalet i fokus
Stamkos överglänste Bishop
fantv fanradio livescore tabeller spelschema tvmatcher Champions League 08Fotboll CCM FSport Prylhörnan Leovegas
Startsidan  |  Om SvenskaFans.com  |  RSS-feed  |  I mobilen  |  Kontakta redaktionen  |  Annons & marknad  |   Cookies