|
Historien om hur en lerkulle blev världens
mest legendariska läktarsektion.
Liverpools ligatitel 1906 medförde att
storpublik vallfärdade till Anfield och världens mest berömda
läktarsektion The Kop skapades samma år, då som en kulle bestående av sand och lera.
Oakfield Road Embankment eller Walton Breck Road End som
föregångaren till The Kop också kallades raserades och
stålställningen som kom att resa sig över Anfields ena kortända
tillhandahölls av Messrs E.F. Blakeley & Co
Senare döpte Ernest Edwards, sportskribent i Liverpool Daily Post and
Echo, kullen till "The Spion Kop" efter en bergskulle i slaget
vid Ladysmith i Sydafrika under Boerkriget 1900 (på sydafrikansk
engelska stavas det Spioenkop), där ett helt regemente innehållande flera Liverpoolfödda soldater
hade stupat (se texten till Scouser
Tommy). Namnet "The Kop" sägs även härstamma från en stenbefästning
nära Liverpool som hjälpte staden att försvara sig under inbördeskriget
på 1500-talet. Ordet "kop" syftar helt enkelt på en [läktar]formation
av sten eller sand och har använts för att beskriva även andra åskådarsektioner
runt om i England. Det sägs att Woolwich Arsenal var först, men när man
i dag talar om The
Kop råder det inga tvivel om vad man syftar på.
Det var först säsongen 1928/29 som The
Kop fick ett tak och blev dåtidens största täckta läktarsektion i
Europa. The Kop
mätte 130 x 40 meter och var drygt 38 meter på det högsta stället. Läktarsektionen
rymde otroliga 30 000 åskådare (det har rapporterats att så många som
37 000 personer skulle ha befunnit sig där samtidigt, men detta är inte
officiellt bekräftat) vilket innebär ungefär sex personer per
kvadratmeter. "Ju mer vi är tillsammans", liksom. Det utskjutande taket
gjorde att de flesta platserna i The Kop var höljda i mörker, något
som gjorde ett skrämmande intryck på motståndarna. Legenden om The Kop
växte sig starkare då den mirakulöst överlevde tyskarnas bombningar under
andra världskriget, Liverpool vann för övrigt det första ligamästerskapet
efter kriget.
Men medan The Kop från början var
synonymt med en imponerande läktarsektion kom det med åren att handla
alltmer om människorna som fyllde ståplatserna och lyfte sitt lag till
oanade höjder. Det var på 60-talet det verkligen tog fart och under 70-talet
talade man om att The Kop i stort sett var synonymt med en 1-0-ledning.
Oavsett hur Liverpool spelade eller vilka motståndare som besökte Anfield
sjöng The Kop för full hals och aldrig någonsin skulle de falla
dem in att tappa sugen för ett tidigt baklängesmål, snarare tvärtom. Men
The Kop var också stora i nederlaget, de visste när de hade mött
ett bra lag och hyllade de motståndare som var förtjänta av det.
30 000 supportrar - en röst
Framför allt målvakter som haft "nöjet" att stå framför The Kop
när deras lag tagit ledningen på Anfield har sagt att ljudnivån bakom
dem när Liverpool jagade framåt för en kvittering var om möjligt ännu
högre än när Liverpool var i ledningen. Följande är inget direkt citat
utan snarare en sammanfattande redogörelse:
"Du kunde skrika allt du orkade på dina lagkamrater och ändå inte höra
ett ord. Det var som en ogenomtränglig ljudmatta som konstant vibrerade
i ryggen. Det går inte att beskriva om man inte har upplevt det och det
råder ingen tvekan om att det krävdes ett starkt psyke för att stå ut
med den infernaliska ljudvolymen under en hel match. Var det inte för
att du visste att de var vänligt sinnade hade du förmodligen sprungit
därifrån av skräck. Samtidigt fanns det ingen annan arena där du blev
så taggad att prestera ditt absolut bästa som på Anfield."
Supportrarna på The Kop var som en
perfekt synkroniserad kör bestående av 25-30 000 personer och folk som
fick uppleva att stå i publiken under de legendariska åren har berättat
om hur fansen nästan som på ett tyst kommando började sjunga samtidigt.
Det var ingen som skrek med megafon att nu tar vi den och den låten, plötsligt
var de bara i gång. Men vi har sett 70 000 heja fram Arsenal och Liverpool
i Milleniumstadion i Cardiff och även bevittnat hemmamatcher med Barcelona
med uppåt 90 000 på läktaren - 30 000 är väl inte så mycket, eller?
Förutom att man skall komma ihåg att Anfield
tog in ungefär 30 000 fotbollsfans förutom The Kop, vilket ytterligare
bidrog till ljudnivån, så vet ni som läst fysik att tryck definieras som
kraft dividerat med area. Med andra ord, Nou Camp må rymma 90 000 åskådare,
men platserna är uppdelade på ett antal terrasser som i sin tur är indelade
i sektioner utspridda över en jättelik oval runt själva planen. Förutom
att det är nästan omöjligt att få samtliga i publiken synkroniserade (inte
minst på grund av att ljudet inte rör sig så snabbt) blir ljudvolymen
inte lika fokuserad utan mer som ett stort surr. Tänk dig nu ett fyllt
Scandinavium gånger tre, ett välbesökt Stockholmsderby i fotboll, en mindre
svensk stad eller vad du nu känner för att ha som jämförelse. Föreställ
dig sedan att alla dessa personer trycks ihop längs ena kortsidan av Anfield. När denna tätt sammanpackade skara tog i för full hals
med en röst snackar vi tryck.
På den här tiden bestod The Kop alltså
enbart av ståplatser och vittnen har fascinerat återgett hur The Kop
i rörelse var som att bevittna en tiotusenfotad varelse som böljade som
ett sädesfält i vinden. Stod du mitt i det hela hade du ingen möjlighet
att bestämma dina rörelser utan kunde bara följa med den upprepade
vågrörelsen av människomassan fram och tillbaka. Alla som har stått på en
"äkta" ståplatsläktare, längst fram på en konsert eller varför inte i en
välpackad krogkö känner igen den underbara, men samtidigt lite kusliga,
känslan av att bara flyta fram och tillbaka oförmögen att styra sina
rörelser.
1959 anlände Bill Shankly till Anfield och
det berättas om hur han brukade stå på The Kop för att känna atmosfären
och höra kommentarerna bland publiken. Shankly var också en av de första
som på allvar insåg vidden av en stark relation mellan ett lag och dess supportrar, något han använde
för att stärka och motivera spelarna samt ytterligare driva på fansen.
Efter Hillsboroughkatastrofen 1989 förbjöds ståplatsläktare i England
och den 30 april 1994 spelades den sista matchen inför det stående
The Kop för att bereda väg för sittplatser.
Bitarna av den legendariska läktarsektionen såldes till förmån för välgörenhet.
Men vid det här laget var The Kop inte längre
enbart
en sten- och stålkonstruktion som hade skiftat skepnad vid flera tillfällen,
utan
symboliserar för all framtid ett legendariskt supporterstöd och en fantastisk
stämning bland människor som samlats för att hylla och lyfta fram laget
de älskar. Det arvet kommer att leva vidare oavsett vilken plats som får
äran att bära namnet The Kop nästa gång.
The Kop blev alltså känt som en
imponerande läktarsektion fylld med hängivna supportrar som unisont hyllade
sitt lag. Men lika mycket för den positiva - jag törs nästan säga vänliga
- stämning och attityd som Liverpoolfansen utstrålade och de blev ett föredöme
över hela Europa (fram till 1985 då den bilden justerades en aning). The Kop hade en stor del i att Anfield under
70- och 80-talen betraktades som ett ointagligt fort av motståndarna.
Den sjungande läktaren
Men det fanns ytterligare en aspekt hos
The Kop som förstärkte deras rykte. De inte bara var många och
lät högt, de verkligen sjöng också. För medan även andra engelska supportrar
anammade den brasilianska stilen, så var det som om någon hade dragit ur tappen
till den berömda tunnan för supportrarna i The Kop. När de väl
hade fått upp smaken för "Liv-er-pool, klapp-klapp-klapp" dröjde det inte längre
förrän de började föra in allt fler rena sångartade nummer i repertoaren.
Det rörde sig om egenkomponerade hejarramsor
till laget, tränaren eller en spelare, samt direkta återgivningar av aktuella
hits. Men framför allt handlade det om att göra om välbekanta låtar.
Man tog kända låtar (det underlättade ju, ju fler som kände till dem)
och ändrade vissa ord eller skrev helt om texterna för att få dem att
passa in på Liverpool. Förutom gamla örhängen valde man de låtar som
var populära just för tillfället och låg på topplistorna. Liverpoolfansens
tillhåll förvandlades snabbt till rena hitfabriker och nya poplåtar hann
knappt spelas på radion förrän de på någon pub förvandlades till en
hyllning till exempelvis Bill Shankly eller Roger Hunt. Allra populärast var naturligtvis
låtar med artister och grupper som kom från just Liverpool, som The
Beatles, The Searchers och Gerry & The Pacemakers.
Ta en känd låt och skriv om texten, gärna med
en vrickad och ironisk underton. Precis som Göteborg är känt som Sveriges
ordvitsparadis blev Liverpool berömt för sin speciella och underfundiga
"scouserhumor". Runt om i England, Europa och framför allt på Anfield
fick motståndarlag och deras fans nu höra supportrar verkligen sjunga
och fansen från Merseyside spred sina, inte sällan [själv]ironiska, kompositioner
över världen.
Den otvivelaktigt största och mest
framgångsrika sången på The Kop genom tiderna
är "You'll never walk alone" och om den kan du läsa
i artikeln "You'll never walk alone".
Mattias
Herner
|