fantv fanradio livescore tabeller spelschema tvmatcher Champions League 08Fotboll CCM allsvenskanfantasy Prylhornan
START  Fotboll: SVERIGE | ENGLAND | ITALIEN | SPANIEN | TYSKLAND | EUROPA | VÄRLDEN  Ishockey: SVERIGE | NHL  Bandy: SVERIGE  Övrigt: US SPORTS | FORUM | BETTING
Medlem
Besökare: 71595 | Medlemmar: 183441

Kom ihåg mig
"The West Ham Years" började bra men blommade sedan aldrig ut vare sig för laget eller för Bobby Moore.

Fallna hjältar- Bobby Moore del 3

En nationalikon och en av världens bästa försvarsspelare genom tiderna måste väl ha haft en lysande klubbkarriär med titlar på hög? Inte alls, det West Ham som Moore skänkte större delen av sin karriär till lyckades aldrig riktigt nå sin fulla potential och de höjder som deras kapten nådde på den internationella scenen.

Inget skott, ingen snabbhet, dålig på huvudet. Låter det som en dålig b-lagsspelare i division 5? Ingalunda! Vi pratar om den 108-faldige engelske landslagsikonen Bobby Moore. Trots sin uppenbara brist på spetsegenskaper så blev alltså den blonde Barking-sonen en av världens bästa försvarsspelare, någonsin.

Förädlingen av Robert Frederick Chelsea Moore skedde alltså främst genom Malcolm Allisons,Ron Greenwoods och Alf Ramseys försorg. Men vad har han då “to show for”? Vilka meriter och händelser är de som gör att vi Old School-älskare anser att han är en av de största? Vilka magiska ögonblick gör att den engelska fotbollsmyllan anser Moore vara folkets riddare, en titel han ofattbart nog inte fick officiellt? Vi dyker ner och tar en titt.

West Ham

Moore gjorde alltså sin debut för West Ham som 17-åring 1958. Det var den första av 544 gånger som försvararen iklädde sig den legendariska tröjan med nummer sex på ryggen.

Moores förmåga att läsa spelet och förmåga att ta till sig av de lärdomar som hans tränare hade att förmedla. 1960 blev ett viktigt år i Moores karriär då denne blev uttagen i Englands U23-lag, som leddes av ingen mindre än Ron Greenwood som ju skulle bli Moores mångåriga manager på klubbnivå.Greenwood insåg snart vilken guldklimp han förfogade över och i april 1961 tog han över från Ted Fenton och började formera “sitt” West Ham där Moore skulle bli den naturliga ledaren.
West Ham hade under Greenwood börjat ta in internationella detaljer i sitt spel. Greenwood var en förespråkare av den tekniska rena fotbollen och han återkom ofta till att det fantastiska ungerska landslaget som var det första som besegrade England på hemmaplan 1953 var en förebild som han ville eftersträva. Under de här åren så tog han även med dem på långa utlandsturnéer där de fick mäta sina krafter mot internationellt motstånd. Förutom att vara kapten så ville Greenwood även att Moore skulle gå i bräschen för det tekniska, vackra spelet genom att vara en spelande back som sökte effektiva och attraktiva lösningar istället för att tjonga upp bollen på översta läktarsektionen.

Framgångarna på hemmaplan tog avstamp 1964 när West Ham tog hem FA-cupen efter att ha genomfört en imponerande turnering där man jämnt som en Moraklockas slag så till att vinna alla matcher genom att göra exakt tre mål. Den stora kraftmätningen kom i semifinalen när man på Hillsborough lyckades slå tillbaka Manchester United, som hade ett nytt storlag på gång, med 3-1. Finalen mot andradivisionslaget Preston North End blev till sist seger med 3-2 men det var ingen bra insats av West Ham. Två gånger lyckades Preston ta ledningen men West Ham lyckades vända och vinna genom ett mål i den allra sista spelminuten, inskjutet av högerinnern Ronnie Boyce. Det blev nu dags för unge Herr Moore att, för första gången, leda sitt lag uppför Wembleys trappor för att ta emot bucklan.
Redan nästa år var det dags igen. Segern i FA-cupen hade ju gett West Ham en plats i Cupvinnarcupen och ödets försorg såg till att finalen spelades på Wembley och det kunde då ge Moore möjligheten att muta in sin plats som fast pokalhämtare på Englands nationalarena. Via segrar mot Gent, Sparta Prag, Lausanne och ett tufft semifinalmöte mot spanska Zaragoza hade Moore styrt sina mannar till en ny final. I finalen väntade 1860 München som vi denna perioden var ett lag som kunde hålla jämna steg tom med stadsgrannen Bayern. West Hams lagkapten kunde hämta sin andra buckla efter att högeryttern Alan Sealey gjort två mål i den andra halvleken.

Moore var nu 24 fyllda och den här inledningen på West Ham-karriären under Greenwoods ledning tydde ju onekligen på att “the Hammers” skulle bli en ledande kraft att räkna med under det kommande decenniet. Det blev dock inte så utan dessa två Wembleytitlar blev de två enda under Moores tid i klubben. Anledningarna troddes vara många men en av de mest framlyfta är det faktum att Greenwood manade till en, i alla lägen, attraktiv och underhållande fotboll. Det låter ju i sig inte som något negativt men West Hams spel kunde emellanåt slå över till en naivitet och snällhet som inte betalade sig i titlar. Ett exempel på detta är när man under säsongen 1966/67 under en vecka slår Fulham i ligan med 6-1 och Leeds i ligacupen med 7-0 bara för att senare under säsongen förlora mot Manchester United med 6-1 och Southampton med 6-2. En vansinnig 5-5 match mot Chelsea på Stamford Bridge liksom cementerar det faktum att det var Hawaii-fotboll och svängdörrar mest för hela slanten. Den säsongen slutade West Ham på en rent ut sagt bedrövlig 16:e plats och faktum är att under Moores 16 år i A-laget så slutade West Ham inte bättre än sexa. Hans egen status som ikon och legend på Upton Park och bland de East-enders som hade West Ham som sitt lag förblev dock intakt.

Vid ett flertal tillfällen ville Moore lämna West Ham för att spela i klubbar som hade större chans att vinna titlar men Greenwood och styrelsen stod alltid i vägen. Bl.a så var Tottenham intresserat av hans tjänster under VM-året 1966. Det talades även om Arsenal och t.o.m den legendariske managern Brian Clough hade stora planer på att värva Bobby Moore till Derby 1973. Detta trots att han då förfogade över det kanske bästa mittbacksparet i engelsk fotboll Roy McFarland och Colin Todd.

Det blev till sist en flytt till Fulham 1974 efter att Moores gamle landslagskompis Alan Mullery lyckats övertala honom att flytta tvärs över London. Men till och med här satte sig West Ham på tvären. Efter den strandade Derby-flytten året innan hade Moore fått ett muntligt löfte om att få lämna gratis inför säsongen 1974/75. Detta stod man dock inte till utan Fulham fick betala 25000 pund för mittbacken. Detta var tacken efter 18 år i klubben och 544 matcher. Man kan onekligen debattera att detta inte är något av West Ham som klubbs finaste ögonblick.

Moores klubbkarriär fortsatte ytterligare några år och den mest framgångsrika blev den första i Fulham när han ledde sitt lag till en FA-cupfinal på Wembley mot inga mindre än West Ham. Man hade tidigare på säsongen besegrat West Ham i Ligacupen men den här gången fick man sträcka vapen mot London-grannen och i detta det sista Wembleyframträdandet som professionell spelare blev Moore utan pokal.

Precis som många andra spelare i slutet på sina karriärer så gjorde Moore en vända i NASL där han spelade för San Antonio Thunder och Seattle Sounders. 1978 gjorde han faktiskt också 9 matcher i Danmark då han spelade för Herning. Då den danska klubben fick ekonomiska problem så löste Moore dem från kontraktet och den professionella karriären var nu över.

Att det inte blev fler framgångar på klubbnivå kan alltså tillskrivas Greenwoods naiva och idealistiska syn på fotbollen men faktum är också att Moore fick utstå kritik för att inte prestera på topp i "vardagslunksmatcher". Elaka tungor sade att det bara var på landskamper och mot storlag som han var "påkopplad". Man pratade om en viss disträhet och arrogans på planen. Det kan säkert på ett undermedvetet plan funnits sådana drag men Bobby Moore var ett superproffs med en yrkesstolthet i det han gjorde så att lägga skulden enkom på Moore är ju att förenkla det lite väl långt.

I nästa del ska vi ta en kik på Moores karriär på den arena där han verkligen excellerade, nämligen landslagsscenen. Håll utkik för den är snart på gång.


0 KOMMENTARER      1063 VISNINGAR
JON LIDBERG
2018-03-10 12:55:00


Artikelkommentarer

CROSS Artikelkommentarsfunktionen stängd

ANNONS:

Fler artiklar om Old School Football

Tipsextra-resa 2018: "Det finns verkligen inte många ljuspunkter i livet som Ipswich-supporter just nu..."
Old School Football Ipswich beger sig till Stoke på lördag, vilket på förhand ser ut att bli rätt svettigt med tanke på "The Tractor Boys" svåra läge längst ned i tabellen. Old School kommer finnas på plats tillsammans med andra Tipsextra-entusiaster i syfte att analysera fighten ur ett större historiskt perspektiv. Men för att få med sig alla verktyg har vi ställt några frågor till Niklas Nygårds, ordförande i ITFC Sweden.
2018-12-06 12:15:00

Tipsextra-resa 2018: "Tror och hoppas alltid på 3-0 när vi spelar hemma"
Old School Football En av Swedish Stokies förgrundsfigurer och drivkraft under många år är Henrik Claesson, som också är en ofta sedd besökare i Stoke-on-Trent. Old School funderade lite över hur han tänker inför Tipsextra-resans match mot Ipswich på lördag, men också frågor om varför just Stoke och en del om Lou Macari och Mark Stein, såväl som relationen till Mark Chamberlain.
2018-12-06 12:10:00

Tipsextra-resa 2018: "Det vore kul att se Stoke på Wembley igen."
Old School Football Tipsextra-resans huvudmatch är Stoke vs Ipswich och som en del av uppladdningen har vi ställt några frågor till Swedish Stokies ordförande Jens Johnsson. Ett Stoke som håller på att räta upp säsongen efter en svag start. Dessutom lite om betydelse av Oatkake i matchuppladdningen, Jens favoritspelare genom tiderna, tips om andra aktiviteter när man väl är på plats och så en hel del om lördagens fight.
2018-12-06 12:00:00

Tipsextra-resa 2018: avspark med Mark Chamberlain
Old School Football The Vic. I augusti 1982. Mark Chamberlain tar in den gungande arenans atmosfär. Det är bara två dagar sedan han skrivit på för Stoke City. Klivet är inte särskilt stort, rent geografiskt, då han kom från lokalrivalen och fjärdedivisionsklubben Port Vale.
2018-12-05 18:00:00

Baz Rathbone – en inblick i 80-talets Blackburn, spelarritualer och självförtroende
Old School Football På 1980-talet rådde en helt annan miljö för spelarna än idag. Deras uppladdning inför match skulle nog får håren att resa sig på varje ansvarsfull dietist. En som inte har så mycket hår kvar är en viss Baz Rathbone, som spelade i ett Blackburn Rovers under 80-talet där sammanhållningen höll dem vid liv. I sin biografi redogör han också för hur spelare förberedde sig inför match på den tiden samt hur sammanhållning stärker ett sargat självförtroende.
2018-10-23 13:30:00

Johnny Giles - mittfältsgeneralen i Leeds
Old School Football Leeds United var under andra halvan av 1960-talet fram till 70-talets mitt en urkraft i Engelsk fotboll. Fruktade och beundrade. Laget du var tvungen att ta dig förbi om du skulle vinna en titel. Där fanns idel storspelare, men deras store mittfältsgeneral - Johnny Giles - var något utöver det vanliga.
2018-10-23 13:15:00

En dag i Blackburn - Rovers vs Leeds United
Old School Football Klockan är 11.35. Bilköerna ringlar sig ända ned till Ewood Park. Taxichauffören blir alltmer stressad. Mitt plan var försenat på grund av dimma över Manchesters flygplats och då var ändå tidschemat rätt pressat redan före förseningen, då jag måste vara i Blackburn innan avspark 12.00.
2018-10-21 13:45:00

Jack Walker – lokal välgörare och historisk lagbyggare
Old School Football Blackburn Rovers handlar väldigt mycket om Jack Walker och den där magiska generationen som fick lyfta Premier League på 1990-talet.
2018-10-21 13:20:00

Historiska ögonblick: The Gunners mirakel på Anfield
Old School Football Anfield Road. Klockan visar på övertid. Liverpool går mot ligasegern, trots 0-1 hemma mot ett ungt Arsenal, men The Gunners måste vinna med 2-0 för att lyckas sno hem en av de mer dramatiska ligasegrarna i mannaminne. Kanske det mest dramatiska ögonblicket i den engelska fotbollshistorien.
2018-10-11 23:50:00

Kevin Richardson – i skuggan av andra men en kugge för framgång
Old School Football Det finns riktiga arbetare även i toppfotbollen. Spelare som sällan får rubriker och kanske inte de som fansen drömmer om när nya transfers ska genomföras, men när de väl är på plats och gör sitt jobb är de alltid högt skattade. Kevin Richardson – aktiv under 1980- och 90-talen är ett lysande exempel.
2018-10-11 23:50:00

ANNONS:
SENASTE NYHETERNA OM OLD SCHOOL FOOTBALL
ANNONS:
Old School Football

Old School Football

I VÄNTAN PÅ LÖRDAG FÖR OSS SOM INTE KAN SLÄPPA HUR BRA DET VAR FÖRR.
ANNONS:
ANNONS:
Svenska Fans
START  Fotboll: SVERIGE | ENGLAND | ITALIEN | SPANIEN | TYSKLAND | EUROPA | VÄRLDEN   Ishockey: SVERIGE | NHL   Bandy: SVERIGE   Övrigt: US Sports | FORUM | BETTING
Bark och Andersson flyttas upp
”En väldigt smart ishockeyspelare”
Newcastle föll i slutminuterna
Bales tidiga mål säkrade tre poäng
River Plate blev mästare
fantv fanradio livescore tabeller spelschema tvmatcher Champions League 08Fotboll CCM Prylhörnan Leovegas Elite prospects
Startsidan  |  Om SvenskaFans.com  |  RSS-feed  |  I mobilen  |  Kontakta redaktionen  |  Annons & marknad  |   Cookies