Det var en stark elva som Kenny Jackett placerade på planen. Viss rotation med fem nya namn gentemot senast, men
Luke McGee,
Christian Burgess och Brett Pitman spelade väldigt centrala roller förra säsongen, och Brendan Haunstrup är ingen dussinvänsterback.
David Wheeler debuterade från start och även där finns det gott om kapacitet. När även Wimbledon roterade tänkte jag att
Portsmouth säkert hade ett bättre lag, men det syntes inte på planen.
Även om det var händelsefattigt var det klar övervikt för Wimbledon. Ingen målvakt fick jobba i första halvlek, men det var gästerna som hade det enda avslutet på mål. Därtill en räddning på mållinjen av Haunstrup medan hemmalaget hade ett enda avslut under första halvan. Wheeler missade en nick från nära håll med liten marginal. Trots den chansen var Portsmouth mycket nöjt med att inte ligga under i paus.
Det var något som saknades. Dålig inställning? Jag gillar inte den förklaringen. Ville Wimbledon mer? Kanske. Eller kanske är det helt enkelt så att ett Fratton Park fyllt till en tredjedel inte taggar våra spelare? Inte så professionellt kanske, men det är ändå division tre-nivå och det är en cup som supportrarna inte bryr sig så mycket om. Oroväckande var det i alla fall så långt.
Portsmouth blixtrade till i början på andra halvlek. Pitman, så långt relativt osynlig förutom inlägget till Wheelers nick, vände snabbt och sköt ett skott som gick till hörna.
Gareth Evans hörnspark hittade Burgess vid bortre stolpen och mittbacken markerade sin återkomst i startelvan med ett mål. Detta borde tända hemmalaget, men effekten blev i så fall kortvarig. Mycket av matchen påminde om premiären mot Luton för Wimbledon tog över igen och hade ett par kvitteringschanser.
Jackett valde sedan att sätta in Oliver Hawkins och
Conor Chaplin för att se hur paret funkade ihop som inhoppare vilket inte direkt låter som ett försök att vinna matchen utan mer som att testa lite i en träningsmatch. Kanske var det förklaringen till eventuell dålig inställning. Pitman var en av de som fick kliva av och han var synligt missnöjd med detta och säkert frustrerad över att återigen inte fått någon vettig chans att göra vad han är bäst på. Lite oroväckande, men säsongen är ung och Pitman hade tunga perioder förra säsongen som han lade bakom sig.
Men bytet hjälpte inte utan Wimbledon kunde få in sin rättvisa kvittering när
Joe Pigott nickade in
Scott Wagstaffs inlägg. Sedan var det nästan bara Wimbledon och Jackett försökte vända vågen med Ronan Curtis. Portsmouth hade några nästanlägen utan att få till något avslut mot mål som blev farligt. Wimbledons backar var på tå och blockade allt. Istället kom 1-2 med två minuter kvar och det var ett väldigt rättvist om än tursamt mål. Anton Walkes kom snett på Tom Soares inlägg och nickade in bollen bakom egen målvakt och det är väl ett sådant där misstag som dyker upp ibland när motståndarnas press blir för tung.
Det här var något av en reality check för Portsmouth som måste höja sig nu. Insatsen påminde offensivt om den mot Luton, men inte defensivt. Räkna med att
Lee Brown och
Jack Whatmough kommer tillbaka och stabiliserar försvaret, framför den mer komplette Craig MacGillivray.
Oxford har inlett med två raka förluster och 0-6 i ligaspelet, men vann igår med 2-0 hemma mot
Coventry. Om man ska se något positivt med gårdagens resultat är det att Portsmouth knappast övervärderar sig själva samt att risken för underskattning, om det någonsin fanns någon sådan, är bortblåst.
Pompey (4-2-3-1): McGee; Walkes, Burgess, Clarke, Haunstrup; Naylor, Close; Wheeler (Curtis 80), Evans (Hawkins 67) Lowe; Pitman (k) (Chaplin 67)
AFC Wimbledon (4-4-2): King; Watson (Sibbick 77), Oshilaja (k), McDonald, Garratt; Wagstaff, Wordsworth, Soares, Pinnock (Appiah 66); Hanson, Pigott (Hartigan 90)
Domare: Ollie Yates
Publik: 6588 (263 gästande)
Tack vare ett ledningsmål strax innan paus blev det en behaglig resa för Portsmouth som agerade mycket professionellt.
Det är dags för cup och det är en klassisk David mot Goliat då lilla Maidenhead utan några större framgångar i FA-cupen ställs mot 2008 års mästare.
Portsmouth var tillbaka på vinnarspåret igen och drygade ut ledning och avstånd till tredjeplatsen i och med Peterboroughs förlust. Bradford spelade inte alls som en jumbo och i ärlighetens namn hade oavgjort varit ett betydligt mer rättvist resultat.
Jumbon borta borde vara en lätt uppgift för Portsmouth som är obesegrade borta, men lätta uppgifter finns inte i League 1.
En välspelad och händelserik match slutade oavgjort efter två frisparksmål inom loppet av två minuter. Det borde blivit fler mål då Portsmouth träffade virket två gånger och Accrington missade en straff. Portsmouth är fortsatt obesegrat på bortaplan.
Med fem raka bortasegrar i liga och cup tar sig Portsmouth an Accrington, en nykomling som har imponerat.
Det blev delad pott och en jämn tillställning på Fratton Park. Portsmouth gick till halvtidsvila med en 1-0-ledning, men laget var inte med när den andra halvleken startade vilket resulterade i två snabba mål från Burton. Matt Clarke kvittering på hörna blev matchens sista mål och även om det fanns lägen åt båda håll så kändes resultatet rättvist.
Burton Albion gästar Fratton Park under tisdagskvällen. Där ställs de mot ett formstarkt Portsmouth som i och med vinsten senast innehar en serieledning med sex poäng ner till andraplacerade Peterborough.
Det blev en chansfattig match, men en rättvis seger för hemmalaget. Det räckte med ett mål då Fleetwood inte skapade något av värde.
Portsmouth jagar första segern på hemmaplan sedan första september men det kommer inte bli enkelt att bryta sviten på tre raka utan seger på Fratton Park. Fleetwood kommer till spel med ett par riktigt starka insatser i ryggen.