Det var en stark elva som Kenny Jackett placerade på planen. Viss rotation med fem nya namn gentemot senast, men
Luke McGee,
Christian Burgess och Brett Pitman spelade väldigt centrala roller förra säsongen, och Brendan Haunstrup är ingen dussinvänsterback.
David Wheeler debuterade från start och även där finns det gott om kapacitet. När även Wimbledon roterade tänkte jag att
Portsmouth säkert hade ett bättre lag, men det syntes inte på planen.
Även om det var händelsefattigt var det klar övervikt för Wimbledon. Ingen målvakt fick jobba i första halvlek, men det var gästerna som hade det enda avslutet på mål. Därtill en räddning på mållinjen av Haunstrup medan hemmalaget hade ett enda avslut under första halvan. Wheeler missade en nick från nära håll med liten marginal. Trots den chansen var Portsmouth mycket nöjt med att inte ligga under i paus.
Det var något som saknades. Dålig inställning? Jag gillar inte den förklaringen. Ville Wimbledon mer? Kanske. Eller kanske är det helt enkelt så att ett Fratton Park fyllt till en tredjedel inte taggar våra spelare? Inte så professionellt kanske, men det är ändå division tre-nivå och det är en cup som supportrarna inte bryr sig så mycket om. Oroväckande var det i alla fall så långt.
Portsmouth blixtrade till i början på andra halvlek. Pitman, så långt relativt osynlig förutom inlägget till Wheelers nick, vände snabbt och sköt ett skott som gick till hörna.
Gareth Evans hörnspark hittade Burgess vid bortre stolpen och mittbacken markerade sin återkomst i startelvan med ett mål. Detta borde tända hemmalaget, men effekten blev i så fall kortvarig. Mycket av matchen påminde om premiären mot Luton för Wimbledon tog över igen och hade ett par kvitteringschanser.
Jackett valde sedan att sätta in Oliver Hawkins och
Conor Chaplin för att se hur paret funkade ihop som inhoppare vilket inte direkt låter som ett försök att vinna matchen utan mer som att testa lite i en träningsmatch. Kanske var det förklaringen till eventuell dålig inställning. Pitman var en av de som fick kliva av och han var synligt missnöjd med detta och säkert frustrerad över att återigen inte fått någon vettig chans att göra vad han är bäst på. Lite oroväckande, men säsongen är ung och Pitman hade tunga perioder förra säsongen som han lade bakom sig.
Men bytet hjälpte inte utan Wimbledon kunde få in sin rättvisa kvittering när
Joe Pigott nickade in
Scott Wagstaffs inlägg. Sedan var det nästan bara Wimbledon och Jackett försökte vända vågen med Ronan Curtis. Portsmouth hade några nästanlägen utan att få till något avslut mot mål som blev farligt. Wimbledons backar var på tå och blockade allt. Istället kom 1-2 med två minuter kvar och det var ett väldigt rättvist om än tursamt mål. Anton Walkes kom snett på Tom Soares inlägg och nickade in bollen bakom egen målvakt och det är väl ett sådant där misstag som dyker upp ibland när motståndarnas press blir för tung.
Det här var något av en reality check för Portsmouth som måste höja sig nu. Insatsen påminde offensivt om den mot Luton, men inte defensivt. Räkna med att
Lee Brown och
Jack Whatmough kommer tillbaka och stabiliserar försvaret, framför den mer komplette Craig MacGillivray.
Oxford har inlett med två raka förluster och 0-6 i ligaspelet, men vann igår med 2-0 hemma mot
Coventry. Om man ska se något positivt med gårdagens resultat är det att Portsmouth knappast övervärderar sig själva samt att risken för underskattning, om det någonsin fanns någon sådan, är bortblåst.
Pompey (4-2-3-1): McGee; Walkes, Burgess, Clarke, Haunstrup; Naylor, Close; Wheeler (Curtis 80), Evans (Hawkins 67) Lowe; Pitman (k) (Chaplin 67)
AFC Wimbledon (4-4-2): King; Watson (Sibbick 77), Oshilaja (k), McDonald, Garratt; Wagstaff, Wordsworth, Soares, Pinnock (Appiah 66); Hanson, Pigott (Hartigan 90)
Domare: Ollie Yates
Publik: 6588 (263 gästande)
Två lag ur form möts på Roots Hall. En seger för Portsmouth är troligen nödvändig för att kunna hänga med i toppen.
För tredje gången i rad spelade de båda kustlagen oavgjort på Home Park. Det var ett fall framåt för Portsmouth, men man gjorde inte tillräckligt för att förtjäna tre poäng. Det gjorde inte heller Plymouth för den delen så 1-1 var klart rättvist.
Formstarka Plymouth mot formsvaga Portsmouth. Det känns inte logiskt med en bortaseger, men kanske är det just därför trenderna bryts imorgon.
Mange Nilsson delar med sig av sina upplevelser över jul och nyår.
QPR tog sig klart rättvist vidare tack vare en professionell insats. Portsmouth kämpade hårt och stod emot länge utan att skapa något framåt, men när 1-0 kom i 70:e minuten fanns det inte kvalitet att komma tillbaka. Sex normalt sett startaktuella spelare saknades, det var några för mycket.
Omspel i FA-cupen väntar och för Portsmouth känns det som en onödig distraktion. En svår bortamatch mot ett bättre lag är inte idealiskt när man famlar efter form och flyt.
Pompey får fortsätta jaga den första vinsten efter nyårsdagen då det bara blev en poäng mot Doncaster. Det oavgjorda resultatet betyder att Portsmouth trillar ner på en playoff-plats.
Här sammanställs rykten och klara övergångar till och från Portsmouth.
Portsmouth kammade noll i seriefinalen mot Luton i veckan och detta efter att ha varit helt utspelade i den första halvleken. Trots tre raka förluster i ligaspelet så ligger Pompey på en direktplats till Championship. Tre offensiva nyförvärv under den senaste veckan bör hjälpa laget till att hitta det vinnande spåret igen, förhoppningsvis är den här matchen starten på något gott.
Ett förkrossande överlägset Luton borde avgjort före paus, men hade bara ett måls ledning inför andra halvlek. Nye Bogle hoppade in för gästerna som var mycket bättre efter paus, men Luton kunde avgöra på en omdiskuterad frispark.