fantv fanradio livescore tabeller spelschema tvmatcher Champions League 08Fotboll CCM allsvenskanfantasy Prylhornan
START  Fotboll: SVERIGE | ENGLAND | ITALIEN | SPANIEN | TYSKLAND | EUROPA | VÄRLDEN  Ishockey: SVERIGE | NHL  Bandy: SVERIGE  Övrigt: US SPORTS | FORUM | BETTING
Medlem
Besökare: 89195 | Medlemmar: 183441

Kom ihåg mig
Reserapport Wembley Smash And Grab

Reserapport: Wembley Smash And Grab

Det var en magisk och kaosartad resa som tog hela sommaren att smälta, men lagom till säsongens första ökenlånga landslagsuppehåll är det läge att avlägga rapport från när Queens Park Rangers i våras rånade Derby på en Premier League-plats med tio man på plan och ett enda skott på mål under hela matchen. En känslofylld resa till Wembley tur och retur på 19 timmar, en Wembley Smash And Grab med stor kaloriomsättning.

När krutröken lagt sig och sången avtagit på Wirströms Pub i Gamla Stan Stockholm en sen sen måndagskväll i maj efter den dramatiska segern i förlängningen mot Wigan i Playoff-semi började vi titta runt på varandra. Samtalsämnet var givet: nu måste vi se finalen på plats.

Som vanligt med cup-matcher som inte legat i schemat i 8 månader så kan det ibland bli en del kalenderkrockar även för de mest fanatiska supportrarna. Någon skulle i iväg till Monacos GP, en annan hade en USA-resa med en mängd basebollmatcher spikade sedan länge och ett par andra hade inte heller möjlighet. Min vapendragare ”W12” däremot gick mot strömmen och hade redan ett par veckor tidigare köpt sin flygbiljett till London!

Jag som nybliven tvåbarnsförälder kände att så här i slutet av säsongen att fotbollsresekontot sedan länge var övertrasserat och Swedish Hoops-medlemsresa i april mot Nottingham Forest skulle ju bli säsongens sista var det lovat. Dessutom hade jag ett ganska ansvarfullt jobb att sköta kl 0730 dagen efter i samband med EU-valet så det var nog tyvärr helt kört. Men… Queens Park Rangers på Wembley för första gången på 28 år? I en direkt avgörande match om en plats i Premier League? Hu…

Efter en sömnlös natt kom jag fram till att jag varit i den här sitsen förr. Jag missade AIK på Wembley 1999 mot Arsenal och det är jag fortfarande bitter för. Min kära fru övertalade mig att åka och se den avgörande matchen mellan Göteborg och AIK i Göteborg 2009, till priset av dyra ombokade biljetter från London där jag var för att se QPR samt Arsenal v Tottenham kvällen före. Det här var en sådan match jag förmodligen aldrig skulle förlåta mig själv om jag missade.

Sagt och gjort, jag kröp till korset och förklarade läget för frun, erbjöd en spadag för henne och en väninna på Sturebadet om jag fick åka… igen. Förslaget fick tummen upp, under förutsättning att jag åkte över dan. Jag tog erbjudandet utan att tveka och minuter senare var flyget bokat.

Dagarna före biljettsläppet blev tämligen intensiva. Att få biljetter till Wembley är inte en självklar sak, men det skiljer sig väldigt från klubb till klubb. Är du svensk och håller på Arsenal är det kört om du inte har säsongsbiljett eller en väldigt djup plånbok. Håller man på Derby är det lugnt, QPRs motståndare släppte de sista 17 000 av sina 37 000 biljetter till allmän försäljning.

I en klubb som QPR som är svårighetsgraden någonstans mellan Arsenal och Derby, räcker det med att vara medlem. Är du inte medlem har du är det okay att ”låna” ett medlemskap av en annan medlem som inte ska se matchen och haka på en annan medlems biljettköp. Svenska Fans-forumet och Facebook fylldes med förfrågningar om lån och utlåningar av medlemskap av svenska supportrar. För att få ordning på kaoset upprättade jag en lista med tillgängliga medlemskap och behövande supportrar, efter en Excel-orgie lyckades jag tills slut täcka in alla önskemål kvällen före biljettsläppet.

Svenska QPR-supportrar brukar alltid vara givmilda mot sina tvärrandiga bröder och det var väldigt tillfredställande att veta att alla som ville åka över hade getts möjlighet till det, sällan har mailboxen och mobilen fyllts med så många euforiska meddelanden från ett 20-tal lyckliga fotbollsälskare.

Dag två av biljettsläppet fick vi medlemmar köpa biljetter och det var nervösa 45 minuter framför den blåa horisontella stapeln innan jag kunde lägga beslag på 6 biljetter till sektion 325 och sedan meddela de övriga om att ”örnen hade landat”. Även om man var garanterad en plats så var det ett nagelbitande ansvar, att inte lyckas få biljetter till en sådan här match skulle man få leva med resten av livet.

Men det var som sagt inga större problem, även om den nedre våningen var helt utsåld så blev det helt okay platser nära mittlinjen. Även lördagen spenderades i lika lång bokningskö då man som medlem fick köpa ytterligare en biljett, med lite ihoplånade medlemskap blev tre sköna QPR-lirare från Tumba ägare till varsin Wembley-plåt

Givetvis hotade en tunnelbanestrejk hela den redan tighta Londonplaneringen och svindyra taxiresor bokades in. Men, två dagar före kick off avblåstes strejken och tur var väl det, för taxiresor i London kan vara vanskliga när man har en tid att passa.

Natten före matchdagen blev det inte många timmars sömn, mina tre väckarklockor ringde 05:30 och jag knallade en halvtimme senare till busshållplatsen. Väl där fick jag syn på bussen som var 5 minuter för tidig (antagligen väldigt ont om stopp så här tidigt en lördag) och den brände ifrån mig när jag kom kutande. Efter en snabb konferering med lokaltrafikens mobilapp insåg jag att om jag ska undvika att ta en påfrestande sen flygbuss eller en svindyr taxiresa Stockholm – Nyköping blir det till att spurta på bra till tunnelbanan.

Så, dagens första långspurt påbörjades kl 06:10 och gudarna ska veta att så tidigt på dan har inte mina muskler vakat. Tio minuter senare kommer jag med någon halvminuts marginal fram till tunnelbanan och kollapsar i första bästa säte. Ny koll på mobilen att säger att jag sedan har 7 minuter på mig från T-banan vid centralen till bussterminalen, om t-banan är i tid det vill säga, så det blir till att återhämta sig hyffsat snabbt. Men, allt går vägen och jag vinner även språngmarsch nummer två för dagen och stupar totalt utpumpad i den sköna bussfåtöljen.

En snabb titt på Facebook ger mig en bild av mina Wembleygrannar och forumrävarna ”Petter In Smalland” och ”SwHL” som precis samtidigt i godan ro knallar till Arlanda Express våningen under mig, inte en svettdroppe eller antydan till kramp i lårmusklerna syns på herrarna, bara idel Wembley-leenden. Ibland kan sociala medier vara en brutal läsning.

Den normalt så dryga bussresan till Skavsta har aldrig varit så skön tidigare och jag kom fram i god tid till flygplatsen. Vid gatebaren hittade jag ”Goldhawk Road” som bjöd på en gigantisk Staropramen och det gjorde gott för resenerverna. Vi snackade lite om säsongen som varit och om våra resor, senast vi sprang på varandra var i höstas på Reading Away då hans Södertälje-liga körde en riktigt kamikaze-resa. Till Reading. Över dan. Med taxi London-Reading pga tidig kick off. Om min Wembley-resa låter stressig så är det ingenting mot den resan.

Flygresan gick fint, säga vad man vill om Ryan Air, men i tid är de oftast. ”Goldhawk Road” hade betalat extra för att få en fin startplats långt fram är grindarna skulle öppnas och racet mot passkontrollen Stanstedtåget inledas. Det var mer rutinerat än min reseplanering så jag fick spela fult istället, men han lovade att vänta på mig. Väl inne i terminalen visade det sig att planet självklart hade landat längst bort på flygplatsen och man var tvungen att invänta något satans nytt tåg som aldrig kom för ta oss vidare till passkontrollen. Till slut kom det ett tåg, på tåget snackade jag med svensk gentleman och hans son iförda QPR kläder. De tyckte vi skulle dela en taxi till Wembley men efter att på nära håll sett Londontrafiken förra sommaren så avrådde jag dem och kutade iväg i riktning mot passkontrollen och tåget mot Liverpool Street.

Jag lyckades grymt bra med fulspelet i köerna och kom till tåget flera minuter innan det skulle gå. Jag köpte två varma pasties och fyra stora burkar öl till mig och ”Goldhawk Road” och började ringa och smsa till honom. Men, jag fick inte tag i honom, jag gick runt i vagnarna och hittade honom ingenstans, jag tog en plats och tåget rullade iväg. Efter någon kvart gled ett SMS ner: ”var tog du vägen, jag står här med 10 öl”. Så, någonstans hade jag passerat honom i löprundan.

Fint, där satt vi med dubbla ölransoner på varsitt tåg. Nu blev det åter stressigt, fast av en helt annan natur än tidigare. Nu skulle två gigantiska pasties ner tillsammans med två liter öl och det var bråttom,  dessutom på ett skumpande tåg som snart anlände London och där kunde man inte sitta och pimpla öl var som helst. Men jag hade i alla fall bara 4 och inte 10…

Väl framme vid Liverpool Street sprang jag och köpte en t-banebiljett, när jag ser ett gäng som står och flinar mot mig: ”Hej Henrik. Den här är från ”Goldhawk Road”. I handen fick jag en London Pride. En favoritöl, även om det förmodligen var det sista jag ville ha just då efter mitt hetssvepande på tåget så uppskattade jag den sköna gliringen från en av hans polare. Hade jag inte haft 6 plåtar att hämta ut med en okänd längd på kön som hade jag gladeligen inväntat hela gänget, men nu hade jag ett sista ansvarsfullt uppdrag att slutföra.

På tunnelbanan ut till Wembley var det gott om sjungande Derby-supportrar och lite tystare iakttagande QPR-familjer. Att kliva av var skönt av många anledningar, men framför allt var det utomhustrappan ner från stationen och den långa breda raka vägen fram till Wembley som kändes nästan som en religiös upplevelse. Det här var det man som liten grabb man drömt om när man såg de första FA-cupfinalerna på svensk TV, men att få se QPR här hade man nästan gett upp hoppet om.

test
En fantastisk vy över rakan mot Wembley, något man aldrigt trodde man skulle få uppleva som QPR-supporter.

Jag hade fått rapporter från Tumba-ligan om att det inte var några problem att få ut biljetterna jag köpt åt dem och att kön inte var så lång som befarats. Så, under den långa raksträckan från T-bana till Wembley började den veckolånga ångesten flyttas över från det transportmässiga och praktiska till det rent sportsliga. Jag såg mig omkring och granskade alla stånden som sålde souvenirer och undrade stilla vem fansen som köper sånt före match. Jag skulle aldrig lägga pengar på en tröja där det stod ”QPR v Derby Playoff-final 2014” om sedan QPR torska – då skulle den åkt i första bästa papperskorg.

Strax efter jag fått de 6 dyrgriparna i näven mötte de övriga och delade ut biljetterna till ”Petter In Smalland”, ”SwHL”, ”Givens” och Givens gamle far som strongt nog marscherat tillsammans med ett stort QPR-följe hela vägen från Loftus Road till Wembley. Lite trist att jag inte hann träffa alla andra svenskar före matchen på samlingspuben The Torch, men nöden har ingen lag.

Till sist dök även min vapenbroder ”W12” upp. Wembley-matchen skulle bli kronan på verket för alla härliga QPR-upplevelser vi haft under säsongen: den underbara resan till Yeovil Away, Reading borta, QPR-träffen med 60 svenska Rs på Wirströms, 5-2-slakten av Nottingham Forest under medlemsresan en månad tidigare samt den galna semifinalkvällen på Wirströms pub mot Wigan när QPR säkrade sin plats på Wembley.

Vi knallade upp för alla miljarder trappsteg (vår sektion var den enda med trasig rulltrappa, bättre lycka nästa gång om 28 år) innan vi tillslut kom till våra platser. Intaget och uttaget av kalorier stod förmodligen i all time high den här dagen.

Vi satte oss ner i stolarna och tittade ut över den mäktiga arenan och började pilla på de fina QPR-flaggorna som klubben lagt ut vid varje stol. Här hade man slagit på stort, man behöver inte vara en matematiker för att förstå en QPR lagt ut en slant på att fixa fram 38 000+ flaggor och jobbet att placera dem på varje plats. I England finns det inga überenergiska tifogrupper på samma som i exempelvis svenska storklubbar, så lite imponerad blev man ändå.


Ett hav med 38 000 QPR-flaggor möter spelarna vid inmarschen.

Det var gott om bekanta ansikten i vår sektion, ”Market”, Lasse, ”Goldhawk Roads”-gäng, Tumba-ligan med flera, kändes lite overkligt att springa på så många man kände på en 90 000-seater i London.

Till sist började äntligen matchen och det syntes på de båda lagen att det stod ofantligt mycket på spel, det var otroligt nervöst från båda håll. Men, medan Derby efter ett tag kom ur sitt skal verkade QPR i det närmaste förlamat och orkade knappt passa bollen i laget och än mindre skapa målchanser. Derby var helt enkelt det bättre laget även om man inte skapade de där riktigt vassa lägena, matchen i sig var ingen större underhållning men ack så spännande. Efter en halvtimme linkade Niko Kranjcar av planen, även om man inte är någon läkare kunde man se på hans ansiktsuttryck att det inte skulle bli något VM för hans del, trist för en inlånad lirare som blivit en kultspelare under säsongen.


Matchen är igång!

I halvtid samlades vi under läktaren för lite terapisnack över en pint, det kändes inte riktigt som det var vår dag, vår säsong. Sedan QPRs assisterande manager Steve McClaren hoppade av och tog över Derby en bit in på säsongen hade han fått ordentlig ordning på Rams och Premier League-platsen kändes vikt för dem. Det enda glädjeämnet var en kvart i andra halvlek när Bobby Zamora kommer in, medan hans namn besjungs av 38 000 strupar så står fyra killar på raderna framför oss med stora uppblåsbara rollatorer som hissas till skyn när han springer in. En helt underbar hyllning till en annan av klubbens kultspelare med torr brittisk humor.


Gamle skadebenägna Bobby Zamora kommer in och hyllas med sång och uppblåsbara rollatorer...


Men om det såg mörkt ut på planen under första timmen så blev det strax än värre. Derbys Johnny Russell kom helt sop-ren på väg mot mål, det kändes direkt att ”nu ringer det”. Men, från ingenstans kom Gary O’Neil farande och kapade honom brutalt och tog ett rött för laget. Man har sett en del dumma röda kort i sina dagar, men på vår rad var vi alla överens om att O’Neils insats var helt korrekt. Inte snyggt, men smart.

Om det var uppförsbacke och gamnackar på vår rad tidigare så var det ingenting mot hur det blev efter utvisningen. Det var så uppenbart att Harry Redknapp nu satsade allt på en förlängning och hoppas på seger på straffar.  Med 7 minuter kvar började jag packa ihop mina grejer, om Derby skulle göra ett mål tänkte jag sticka direkt för att slippa den stora besvikna massan på väg till t-banan, QPR skulle då på sin höjd få till en förlängning – en förlängning jag ändå inte skulle hinna se.

Men, så med sekunder kvar av ordinarie tid händer det. Det magiska ögonblicket. YouTube-klippet som jag nu sett ett tresiffrigt antal gånger. Junior Hoilett vinner ett motlägg vid Derbys hörnflagga och slår in bollen. Den hamnar hos Derbys Keogh som försöker rensa men lyckas inte ordentligt, bollen hamnar hos Bobby Zamora som klappar till bollen med vänstern och…och den går in! Första skottet på mål för QPR på 90 minuter går in!


ZAMOOORRRRAAAAAAHHHH!

Vi fattar först ingenting, sen går vi alla totalt mental. ”Goldhawk Road” kommer kutande från sin plats några rader längre bort med något vilt i blicken och kramkalas utbryter och sången ”Oh Bobby Zamorrrrrah” ekar över Wembley. Jag samlar mig efter någon minut, kramar om hela gruppen en gång till, säger hej då till alla och går ner till läktarutgången för att se sista sekunderna där.


Chocken och glädjen går inte att beskriva med en suddig selfie...

Den underbara slutsignalen ljuder och jag springer skrikande ut mot trappan, väl där gör jag en Papphammarvurpa på en ölfläck och stukar handleden ordentligt (som nu flera månader fortfarande gör sig påmind ibland och jag ler varje gång) framför ett gäng chockade guljackor.

Det gick väldigt mycket fortare ner än upp och väl ute igen gör jag high fives med vad som förmodligen är alla de 14 QPR-supportrar som valde att lämna arenan direkt istället för att sjunga och se laget lyfta bucklan. Jag inser att om ska jag hinna till flyget och inte fastna i strömmen av 35 000 rånade och besvikna Derby-supportrar gäller det att lägga in ytterligare en högre växel. I höjd med biljettkontoret där de båda lagens supportrar separerats före matchen ser jag att en enorm mängd Derby-supportrar från den undre våningen har, av förklarliga skäl, varit väldigt snabba ut och har ett bra försprång.

Jag drar upp jackan för att dölja min QPR-tröja, England har förvisso blivit väldigt lugnt och tryggt land när det gäller fotbollsrelaterat våld, men är det är svårt att tänka sig att ilskan och frustrationen kan bli så mycket högre hos en supporter än den nivån en Derby-anhängare måste känna just i denna stund och jag hade inte lust att utmana ödet. Under en helt underbar kilometerlång rusch där jag fick kämpa för att hålla glädjeskriken och QPR-sångerna inom mig passerade jag tusentals svartvita supportrar och nådde Wembleys T-banestation som en av de allra första Wembleybesökarna.

Jag kastade mig in en tunnelbana som omedelbart stängde dörrarna och åkte nästan tom med mig och två sorgsna Derby-anhängare vidare mot Liverpool Street. Jag slet av mig jackan och den nu riktigt sunkiga QPR-pikétröjan och letade upp en ny fräsch tröja i ryggsäcken. Vid Liverpool Street räckte det med en lättjogg för att jag med 90 sekunders marginal skulle hinna med Stanstedtåget och väl där kunde jag börja smälta dagens upplevelser. En stilla glädjetår fälldes i rent fysisk och emotionell utmattning och jag började pilla lite med mobilen för att se vad QPR-vännerna fått ur sig och jag började så smått förstå att laget i mitt hjärta, som man plöjt ner så mycket tid, känslor och pengar i, nu var tillbaka i fotbollens finrum.

Tågresan och incheckningen flöt på fint, jag och en indier med QPR-tröja som tagit taxi från Wembley kramades vilt som om vi hade känt varandra hela livet precis före securitybandet och säkerhetspersonalen bara stod och garva. All löpning och stressande betalde sig i form av att jag kunde sitta ner och trycka i mig en burgare och en Premier League-pint under 15 minuter innan jag som sista man klev på det sista planet från London till Sverige på lördagskvällen.

Jag gick hemifrån kl 06:00 och kom hem 01:15, det blev en dag med mycket stress och mycket känslor. Men det var en magisk dag som jag kommer bära med sig resten av livet, det kommer för alltid att vara en av de största sportupplevelserna jag varit med om. Det hade varit fantastiskt att få fira med alla QPR-vännerna i västra London, men man kan inte få allt. Detta var en trots allt en Wembley Smash And Grab.


We are QPR, We are Premier League.


Epilog: För alla som INTE har sett klippet från BBCs referat vid Bobby Zamoras mål finns här det legendariska klippet när Phil Parry på BBC Radio London fullständigt går bonkers och levererar ett vrål värdigt en sydamerikansk sändning:

"Its won by Junior Hoilett, edge of the penaltyarea....towards Austin.... ZAMORAAAAAH! And Queens Park Rangers have won it! Bobby Zamora has jammed it in! The ten men are ahead, it’s another Bobby Dazzler from Zamora! It is Derby County NIL, QUEENS-PARK-RANGERS ONE! Three minutes of added time to go! WOULD-YOU-BELIEVE-IT?...NOOOOO! ….UN-BEL-IEVBALE!"


6 KOMMENTARER      3141 VISNINGAR
HENRIK SWENDE
2014-09-10 14:00:00


Artikelkommentarer

CROSS Artikelkommentarsfunktionen stängd

up the Rs:
Riktigt starkt och målande rapportering Henrik , tack för att du låter oss minnas denna dag igen .
Nu med blodad Wembleytand så ser vi till att komma dit på en FA-cup final framåt vårkanten så slipper du stressa i dig Pints N Pies .
Keep up the good Work / Mvh från oss i Tumba-Ligan

1 Tumme upp 2014-09-11 11:00:30
Petter in Smalland:
Världsklass på den rapporten !!!!
1 Tumme upp 2014-09-11 10:23:51

Söderlund:
Härlig berättelse. Förstår också din underbara känsla. Jag fick min pojkdröm uppfylld två år före dig när West Ham vann playoff finalen på Wembley mot Blackpool. En sagolik och fantastisk upplevelse. Jag kan fortfarande flina upp mig när jag tänker på den dagen. Tacksamt nog slapp jag din resstress.
1 Tumme upp 2014-09-10 19:45:57
Broken Spoke:
Ja, det är bra berättat. Riktigt bra! Jag skulle få nervkollaps av denna stress.
1 Tumme upp 2014-09-10 18:05:20

Gurkan_Gillard:
Underbart!
Wish I had been there!
Jag ghorde en galen indian-dans med säkert 15 hoppsa-steg hemma
i min ensamhet! Ren lycka!
Helt galet

1 Tumme upp 2014-09-10 15:39:00
Laserna:
OHHH BOBBY ZAMORAAAAAAAAAAAAA!!!!!!!!
1 Tumme upp 2014-09-10 15:20:56

ANNONS:

Fler artiklar om QPR

Inför: Leeds United-QPR
QPR QPR har haft stora problem med försvarsspelet den sista tiden. Det måste fungera mycket bättre när man möter hemmastarka Leeds United på Elland Road
2018-12-07 12:27:08

Reserapport Stoke-QPR
QPR Red-Fred avslutar gästspelet med en reserapport från forumveteranernas resa till Stoke
2018-12-03 21:59:40

Inför: QPR-Hull
QPR Efter att ha kryssat i två bortamatcher, mot Stoke och Rotherham, tar QPR på lördag emot Hull hemma på Loftus Road. Hemmamatch mot ett bottenlag som har stora problem med målskyttet låter som en bra chans till 3 poäng, men i den här serien finns det inga lätta matcher
2018-11-30 18:33:24

Inför: Rotherham-QPR
QPR Andra bortamatchen på fyra dagar för QPR
2018-11-27 00:17:56

Inför: Stoke-QPR
QPR En comebackande gammal redaktörsräv beger sig i helgen med några vänner till London för vidare tågtransport till Stoke på lördagen.
2018-11-22 22:11:49

Ingram lånas tillfälligt ut
QPR QPR-målvakten hjälper sin gamla klubb i helgen
2018-11-15 17:43:00

Inför: QPR-Brentford
QPR Mittenmöte i Championship-tabellen när QPR tar emot rivalerna Brentford i ett hett (?) West London-derby på Loftus Road
2018-11-09 18:32:44

Ryan Manning uttagen i Irlands landslagstrupp
QPR Dessutom: Två nya spelare till U23-truppen
2018-11-06 20:03:07

Inför: Blackburn Rovers-QPR
QPR QPR tog sig obesegrade genom oktober. Första matchen i november spelas på bortaplan mot Blackburn. Kan den fina trenden fortsätta?
2018-11-02 11:19:00

Inför: QPR-Aston Villa
QPR Efter att ha vunnit borta mot Ipswich med 0-2 i lördags och med 3-0 hemma mot Sheff W i tisdags väntar en ny hemmamatch redan på fredag när Aston Villa (och Tv-spöket) kommer på besök till Loftus Road
2018-10-25 17:48:00

ANNONS:
SENASTE NYHETERNA OM QUEENS PARK RANGERS
ANNONS:
SERIETABELLEN
1Norwich2113441443
2Leeds United2112631742
3Sheffield U2111461037
4Derby211146737
5WBA2110651436
6Middlesbrough21993936
7Nottingham2181031034
8Aston Villa21885932
9Birmingham21795530
10Stoke 21795230
11Blackburn21795-430
12Swansea21858229
13Bristol City 21858129
14QPR21849-628
15Preston21678-325
16Wigan217410-625
17Sheffield W 21669-1124
18Brentford21579122
19Hull City215610-921
20Rotherham21498-1121
21Millwall214710-919
22Reading214611-818
23Bolton214611-1418
24Ipswich211812-2011
>> Visa hela tabellen
ANNONS:
ANNONS:
Svenska Fans
START  Fotboll: SVERIGE | ENGLAND | ITALIEN | SPANIEN | TYSKLAND | EUROPA | VÄRLDEN   Ishockey: SVERIGE | NHL   Bandy: SVERIGE   Övrigt: US Sports | FORUM | BETTING
Bales tidiga mål säkrade tre poäng
Stabil seger för Carolina
Kareem Hunt veckans snackis
”Kommer aldrig glömma denna match”
Två förlorade poäng av Milan
fantv fanradio livescore tabeller spelschema tvmatcher Champions League 08Fotboll CCM Prylhörnan Leovegas Elite prospects
Startsidan  |  Om SvenskaFans.com  |  RSS-feed  |  I mobilen  |  Kontakta redaktionen  |  Annons & marknad  |   Cookies