fantv fanradio livescore tabeller spelschema tvmatcher Champions League 08Fotboll CCM allsvenskanfantasy Prylhornan
Besökare: 109850 | Inloggade: 454 | Antal medlemmar: 184080
    START  Fotboll: SVERIGE | ENGLAND | ITALIEN | SPANIEN | TYSKLAND | EUROPA | VÄRLDEN  Ishockey: SVERIGE | NHL  Bandy: SVERIGE  Övrigt: US SPORTS | FORUM | BETTING
    Medlem
    Kom ihåg mig
    Reseberättelse: Fleetwood borta och Wimbledon hemma

    Resebrev: Fleetwood borta och Wimbledon hemma

    Mange Nilsson delar med sig av sina upplevelser över jul och nyår.

    Tre matcher på tio dagar över jul och nyår 2018/19
     
    Matcherna:
    26/12 Fleetwood - Doncaster 3 - 0
    29/12 Fleetwood - Portsmouth 2 - 5
    1/1 Portsmouth - AFC Wimbledon 2 - 1
     
    Redan när spelschemat för säsongen annonserades på sommaren i juni så stod det tidigt klart för mig att Fleetwood borta med det läckra datumet 29 december var ett möte som jag under inga som helst omständigheter ville undvika.

    Julfirande i Fleetwood
    Allright, allright. Julafton skulle bli en perfekt resdag att dra iväg på tänkte jag, lugnt och stilla då alla väl är hemma och firar jul och så vidare. Men icke sa nicke. Som en mycket frekvent flygresenär har jag aldrig nånsin upplevt så mycket trängsel och i sammanhanget många ovana människor vistas på en och samma yta samtidigt. Långa köer och de för dagen fyra stackars passkontrollanterna på Landvetter flygplats utanför Göteborg hade det hektiskt denna tidiga julaftonsmorgon. När jag efter omkring tjugo minuters köande efter allehanda svettiga barnfamiljer med mera var näst på tur fram till luckan genom passkollen så kom morgonens besättning fram och då gav jag dem givetvis på gentlemannavis företräde. En lång blond vacker kvinna med en klassisk pilotmössa på huvudet, Melinda Branstone kom först i sällskapet och visade upp sitt British Airways-ID tätt följd av ytterligare fem personer i sina uniformer. Melinda var kapten på denna flygningen till London.

    Eftersom det var tidigt på morgonen och flygplanet stått stilla på marken över natten i åtta minusgrader så var en avisning nödvändig innan avgång. Detta är en helt vanlig procedur vintertid och tar inte speciellt lång tid men under den tiden blev vi ombedda av ATC London att stå kvar på Landvetter i 45 minuter innan avgång för att kunna anpassa oss in i trafikflödet till Heathrow och London. De flesta som varit på Heathrow eller kört på en tvåfilig motorväg i UK med trafik i bägge motsatt riktningar samtidigt i rusningstrafik vet vad det handlar om. Många hade redan hunnit somna eller antagligen inte ens vaknat av denna tidiga morgonen ombord under denna cirka halvtimmeslånga väntan av antingen tristess eller det tidiga uppstigandet. Kabinbelysningen var nersläckt och med bara den svagt blåa led-belysningen tänd i taket så märkte knappt någon när vi faktiskt började rulla ut för start och än mindre när vi så småningom faktiskt var i luften.

    Hade drygt två timmar till mitt anslutningsflyg vidare från London till Manchester så denna lilla försening var inget som bekymrade mig alls. Det var däremot en för mig allt mer tilltagande vad jag först trodde var en vanlig vinterförkylning men som senare skulle visa sig vara något helt annat. Landade på Heathrow en kvart eller något försent och slank i ett obevakat ögonblick in i BA’s crew lounge och försåg mig med en kopp kaffe och dagens nummer av tidskriften The Daily Telegraph som tillhandahölls där inne. Medan flygpersonalen runt i kring mig diskuterade väder och flygrutter satt jag i brist på servetter och snöt mig i tidningens sportbilaga tills det hade gått så pass lång tid att det var rimligt att bege sig bort till gaten som var en bit bort.

    Med flyget vidare till Manchester var vi sedan nästan en timme sena från gate men det spelar ingen roll på Heathrow, man landar ändå på destinationen på utsatt tid vilket även vi gjorde så när som på några minuter. Som jag säkert tidigare nämnt är detta en fruktansvärd flygplats och jag hade en timme på mig att ta mig till tågstationen. Det var knappt man hann trots att jag hade väskan först på bagagebandet med priority-tag på och allt. Hiss upp, hiss ner, gå, hiss upp igen, gångtunnel ett par kilometer och en hiss igen, denna gången ner. Sedan är man på tågstationen efter 30 minuter om man är snabb. Men det är inte klart där, även om man förbokat och betalat sina tågbiljetter i förväg så måste dessa hämtas ut fysiskt i en automat av vilka det finns fyra stycken på Manchester Airport Station. Tack och lov var det inga köer här idag så det tog bara ca 10 minuter innan automaten till slut spottade ut de fyra (!) kupongerna som behövdes för en enkel resa till Blackpool utan byten.

    Väl på tåget mot Blackpool från Manchester fanns det tid till en stunds avkoppling, nästan två timmar närmare bestämt. Kändes nästan som en semesterresa när man blickade ut genom tågfönstret på all landskap och temperaturen hade på några timmar bytts från -8 till +12, ängarna var gröna med betande får istället för snötäckt som i Sverige. Viss fotbollspuls började också sakta kännas i kroppen i och med varje tågstation med fotbollsanknytning som passerades, Manchester, Preston, Bolton, Wigan, Fylde och sedan knäppte jag av resans första pilsner som jag köpt med mig från en kiosk på Heathrow och hade i väskan. Det var ju ändå julafton och alla i Sverige satt och tittade på Kalle Anka vid den här tiden.

    I England firar man inte jul den 24 december som i Sverige utan den 25:e. Därför var det antagligen otroligt lugnt och nästan inget folk när dieseltåget bromsade in på stationen i Blackpool så häftigt att jag satte min sista klunk bärs i halsen fem minuter före utsatt ankomsttid. Det innebar också för mig att jag var framme fem minuter före planerad ankomsttid efter en totalt 13 timmars resa. Även mina vänner som skulle hämta upp mig på stationen i Blackpool var förvånade då engelsmän är otroligt punktliga av sig och inte vana vid ett tåg som kommer fem minuter för tidigt. Men likväl var det ett härligt återseende med mina vänner sedan sist (som var Portsmouth 4-1 september 2017) och åtminstone från min sida rann det faktiskt någon tår utmed ena kinden kan jag erkänna, men jag skyllde på duggregnet.

    Omedelbart hoppade vi in i bilen och åkte direkt till en lokal pub som har blivit lite av en tradition med dem varje gång jag kommer till området, vilket har börjat bli ett antal till antalet nu. Fish and chips som vanligt på menyn och pints behövde man inte ens fråga om, det stod redan serverat och klart med härligt tomteskum på toppen. Julfirandet var i full gång och så skönt att äntligen beblanda sig med uteslutande engelskt folk efter en lång dags resa. Lukten är alltid speciell så fort man kommer in på en genuin engelsk pub och heltäckningsmattan säger allt om dess historia. Snackade med bland annat en kille av dem som stod och kastade dart och han berättade om hur han och några till slogs inne på just den puben med Blackpool-supportrar när de mötte Fleetwood i FA-cupen härförleden. Efter några pints åkte vi hem och gjorde en relativt tidig julafton, det är på juldagen som det skall firas jul i England. Min förkylning började också allt mer intensifieras och i samråd med några vänner till vänner skulle vi uppsöka en lokal doktor som de kände i Fleetwood den 26:e.

    När jag vaknade på morgonen därpå efter en sällsynt god natts sömn var mina vänner redan i full gång med julklappsöppning. Det vimlade av julklappar under granen och förutom allt annat så fick kvarterets katt Smokey ett par paket och även jag fick några. Denna säsongens Fleetwood-tröja, en kaffemugg och lite andra atteraljer var fint, första julklapparna jag fått överhuvudtaget på många år. Min julklapp till dem var platser på VIP-läktaren med egen lounge och tre-rätters middag inför deras hemmamöte med Doncaster Rovers i League One dagen därpå.

    Sedan väntade en klassisk engelsk julmiddag och jag får säga att den var väldigt god och skiljde sig inte speciellt mycket från ett svenskt julbord. Istället för skinka var det kalkon, istället för prinskorv var det någon annan slags korv, istället för sill var det manx kippers, men i övrigt stort sett det samma. Vi tittade också på TV klassiskt kl 15 som när Kalle Anka sänds i Sverige på julafton men här visades Djungelboken istället. Mitt under sändningen fick jag ett sms på min mobil och jag brukar normalt inte kolla eller ens ha på min mobil men just då råkade jag ha det. Det var från min relativt nyblivna sambo som jag just träffat sedan bara ett par månader tillbaka att jag hade fått ett brev hem från Landstinget i Hallands Län. Jag ringde upp, önskade god jul och bad henne omgående öppna det och kolla vad det handlade om. Det var något i stil med ”Då du haft sexuellt umgänge med den här personen bla bla.. så bla bla kan du vara smittad med klamydia bla bla bla”. Inte nog med att min julstämning avtog markant, även hon blev väl inte så smickrad kanske.

    Boxing-day: Fleetwood - Doncaster
    På morgonen på Boxing Day gick vi tidigt till någon form av lokal doktor och jag fick en ask tabletter ziproflaxin, antibiotika. Dessa skulle dock knappast ha någon större effekt eftersom vi omgående efteråt gick till första bästa puben i närheten och klämde dagens första pints. Redan kl 12, tre timmar före avspark, var vi tvungna att vara på plats på Highbury Stadium eftersom vi hade VIP-biljetter och det skulle serveras mat, spelare skulle presenteras för oss under måltiden och så vidare innan matchen. Vid huvudingången till Highbury mötte vi upp den delen av sällskapet som inte hade varit med på läkarmottagningen på morgonen. Det var exklusivt att gå in i den ingången där normalt annars klubbens ledning, spelare och så vidare går in. Vi fick ta hiss upp några våningar och en herre i kostym och slips följde med oss hela vägen upp och visade oss fram till våran lounge. Jag var för övrigt neutralt klädd och något Pompey-blått kunde knappast märkas annat än i blodet.

    Serveringen av förrätten var redan på gång och vi åt ute i restaurangdelen. Mitt sällskap blev placerade vid ett stort runt bord tillsammans med fyra andra, engelsmän naturligtvis. Jag hamnade bredvid en äldre man som vid en första anblick såg ut att vara en oansenlig liten vithårig gubbe men någonting i hans hållning fick mig snabbt att tänka att han varit fotbollsspelare. Medan vi sög i oss några pints, åt räkcocktail till förrätt och snackade om allt möjligt mellan himmel och jord, allt från mitt yrke, Brexit och till hur bra Portsmouth varit den här säsongen så frågade jag mannen vad han var för figur. Det visade sig att han hette Mike och hade spelat över 500 ligamatcher som målvakt mellan 1966 och 1992 för framförallt Carlisle United, men även Leicester och Bradford plus några till som jag inte minns. Han hade spelat på Fratton Park två gånger, spelat mot målvaktskollegor som Pat Jennings, Peter Shilton och Alan Knight och berättade massvis roliga historier från sin fotbollskarriär. Bland annat hur han fick ett gult kort för att ha gjort en utspark så bollen gick över läktartaket på Bradfords hemmaarena. Han berättade utförligt om brevet han fick hem på posten från engelska fotbollförbundet med anledning av varningen. Jag fick många sköna garv och tiden gick väldigt fort medan vi avverkade både huvudrätt och efterrätt innan avspark.

    Matchen såg vi sedan ute på vår privata balkong på Parkside Stand, rakt ovanför spelarna och ledarnas platser. Fleetwoods chairman Andy Pilley satt bara några meter bredvid oss. Matchen hade viss dignitet även för mig, framförallt då Portsmouth var nästa lag som skulle komma på besök hit tre dagar senare och dels då Doncaster i viss mån är ett topplag i ligan om än inte i direkt konkurrens med Portsmouth. I halvtid drack vi öl inne i loungen med en rättvis 2-0-ledning till Fleetwood. Några spelarfruar till hemmalaget satt vid bordet bredvid och delade på någon flaska skumvin men ingen av dem hade varit ute och sett första halvleken utan de höll sig där inne hela tiden med sina mobiltelefoner vilket verkade vara viktigare. Det blev till slut 3-0 till Fleetwood och vi avrundade med ett par öl till i loungen efter matchen medan matchens spelare i hemmalaget Paddy Madden presenterades på scenen men jag brydde mig föga.

    Joey Barton är Joey Barton
    Mellandagar kan man ju verkligen kalla dagarna mellan jul och nyår och det blev det verkligen eftersom jag nu bara gick runt och trampade i väntan på att Portsmouth, MITT lag skulle komma upp hit. Förmodligen var jag den enda Portsmouth-supportern som redan var på plats här i nordvästra England och Lancashire. En dag åkte vi ut till Fleetwoods träningsområde. De har åtta planer som de tränar på och när jag fotograferade A-lagets träning (se bild) fick jag en kraftig tillsägelse av självaste Joey Barton att minsann ge fan i att filma eller ta kort. Visst, visst sa jag bara och gick vidare till restaurangen inne på deras träningsanläggning och tog en pint istället. Vi åkte runt en del och var bland annat på en liten shoppingrunda i Cleveley som ligger mellan Fleetwood och Blackpool. Förutom några klädesplagg bestod shoppingrundan mest av öl på olika pubar och det var riktigt trevligt. Så förbannat skön atmosfär på dessa mindre lokala ställen och man träffar lokala stofiler vilket är en upplevelse bara i sig vid sidan av fotbollen.

    Fleetwood - Portsmouth
    Allright, allright. På själva matchdagen vaknade jag med tillförsikt upp inför det jag väntat på länge, Fleetwood v. Portsmouth. Jag och mina vänner diskuterade vid frukostbordet vilka pubar Pompey-supportrarna skulle gå till innan matchen och vi kunde fastslå att det skulle bli antingen Jim’s Bar på arenan eller Strawberrys. Därför beslöt jag att ett par timmar innan matchen gå till Jim’s Bar eftersom det var bara några minuters promenad från där jag bodde och man kunde se arenan från mitt sovrumsfönster sånär som på att en del allt för välgödda fiskmåsar skymde utsikten på taknockarna. Idag blev det självfallet ingen VIP-placering utan ståplats på bortaläktaren Percy Ronson stand istället medan mina vänner fick inta sina ordinarie platser som säsongskortsinnehavare på sin långsida. Inne på Jim’s Bar hade ett flertal Pompey-supportrar redan anlänt och jag kände mig hemma, fast på bortaplan.

    Många sedan tidigare bekanta träffade jag på av de tillresta från Portsmouth och det är fantastiskt vilken känsla av att världen är liten man får ibland. Efter några pints så drog vi allihop bort till insläppet för bortasupportrarna. Flera av dem hade även varit i Gillingham tre dagar tidigare, på Boxing Day, en match som Portsmouth förlorade med 2-0. Det var säsongens första bortaförlust för oss och att vi skulle förlora två raka borta var enligt min mening inte möjligt. Eftersom det var ståsektion så har man inga bestämda platser utan det är bara att sprida ut sig var man vill. Jag tog plats i mitten bakom målet, högst upp eftersom det var här jag stod sist jag var här när Pompey spelade och vi förlorade den gången med 1-3 eller något. Reflekterade över att Johnny PFC inte var på plats när matchen startade, han brukar ju inte missa särskilt många matcher om han inte själv är avstängd av någon anledning. En kvart ungefär in i matchen kom så Johnny gåendes in och ställde sig bredvid mig med sitt sällskap och trummor. Medan Johnny började flöjta i sin trumpet och ringde i sin klocka knyckte jag åt mig en av trummorna och började trumma och gapa ”Kenny Jacketts Blue and White Army” varvid större delen av oss ca 800 bortasupportrar sjöng med.

    Ched Evans gör mål och pekar ut vägen till puben
    I halvtid låg vi under med 2-1 men jag var trots det lika stensäker då som innan matchen att vi inte kommer att förlora detta. Ärligt talat var jag så fokuserad på att skapa liv på läktaren att jag missade mycket av händelserna på planen, speciellt i andra halvlek. Men det finns utmärkta matchrapporter att läsa för den som önskar så det behöver jag inte veckla in mig på utförligt. Andra halvlek var den näst bästa jag någonsin upplevt med Pompey live och plötsligt hade vi vänt 2-1 till 2-5 efter att ja, jag minns fan inte. Johnnys trumma, klocka och trumpet bara ekade i skallen på mig och framför mig såg jag bara resultattavlan på Highbury.. 2-5. Jag tittade upp och bort mot Parkside Stand och såg en av mina vänners blåa jacka där som lämnade arenan med alla andra. Skulle möta upp dem på en närbelägen pub efteråt men jag dröjde kvar inne på arenan länge, länge… När jag väl hade samlat mig och skulle ta mig därifrån var arenan i stort sett tom och jag visste inte vilken väg jag skulle ta ut till puben så jag frågade första bästa random person jag mötte om vägen. Hade ingen aning om vem människan var jag frågade men fick i efterhand veta att det var Fleetwoods anfallare Ched Evans, som för övrigt gjorde mål mot oss i matchen.

    Med hjälp av Evans utmärkta vägbeskrivning hittade jag så småningom fram till puben där det var helt fullsatt. Jag höll låg profil och dolde min Pompey-tröja under en annan tröja, annars hade jag inte fått lov att ens komma in där. Mina vänner var redan där men vi snackade inte så mycket om matchen utan mest om andra saker och drack några öl och whiskey, kollade någon Premier League-match på storbilds-TV:n och innan vi gick hem. Segern var förstås underbar men jag var tvungen att ha i åtanke mina sjukdomssymptom vilka ändå inte skulle möjliggöra några större kvinnomässiga utflykter denna afton.

    Blackpool och flyget till grannstaden med IKEA-båten
    Allright, allright. Det blev en liten mellandag den 30:e december. Mina vänner föreslog en middag på en hotellrestaurang i Blackpool under dagen och vi tog bilen dit efter en liten rundtur för mig som turist. Jag plockade mina stenar utmed strandpromenaden som jag alltid tar med mig hem som souvenirer, dels som minne och dels för att fylla bagaget till max vikt på flyget för att dra några liter extra bränsle. Hotellet var ett väldigt klassiskt engelskt sådant i Blackpool, ett liveband spelade jazzmusik inne i entrén vilket fick Johnny Westwoods trumpetande och klockringande att framstå som ljuv musik i jämförelse. Men maten var utsökt, man fick själv välja vilka köttbitar man ville ha av ett stort utbud och sedan tillagade kockarna detta enligt ens önskemål. I tillägg till detta fanns ett stort bord med allehanda tillbehör och det var ingen risk att man skulle gå härifrån hungrig direkt. Inte törstig heller för den delen förstås, men hur ofta behöver man vara det i England.
    Nyårsafton var det dags för nu. Jag brukar inte fira eller bry mig särskilt om nyår men det är såklart ändå något speciellt med den sista dagen på året. Extra speciellt just denna dagen för mitt vidkommande eftersom jag äntligen skulle komma till Portsmouth. Det blev en tidig morgon och efter att ha hostat i mig mina antibiotikatabletter till morgonteet och ett rostat formbröd med smör på så skjutsade vännerna in mig till Blackpools tågstation. Vi sa hejdå i all hast eftersom de sedan skulle köra vidare hela vägen till Shrewsbury för Fleetwoods bortamatch och hade lite bråttom. Efter avskedet kunde jag i lugn och ro promenera ner mot perrongen till tåget som skulle ta mig till Manchester och flygplatsen. Satt och mer eller mindre halvsov hela tågresan och väl framme på Manchester Airport, suck igen…, så gick det förvånansvärt smidigt denna gången. Ingen kö till incheckningen och inte så värst heller till säkerhetskontrollen där jag som vanligt fick en kommentar om min Portsmouth-tröja, var väl tredje gången nu bara just i Manchester. När säkerhetsvakten kollade på min biljett och såg att jag skulle flyga till Southampton så skruvade han lite på sig och sa att jag skulle ta av mig tröjan. Visste inte om han skämtade eller menade allvar men jag vägrade konsekvent. ”You  can’t wear this shirt upon arrival there you know, bla bla bla.. you know”

    Fick ta en tur genom maskinen för nakenscreening istället för den vanliga kön men jag slapp åtminstone ta av mig tröjan. Med detta avklarat och gott om tid till avgång så försökte jag uppsöka en restaurang inne på airside som jag brukar gå till för att käka bläckfisk och dricka öl. Den fanns så klart inte kvar, de har byggt om här bara sedan jag var här sist för drygt ett halvårsedan men nu låg det en italiensk restaurang här istället. Alla bord var upptagna blev jag upplyst av personalen men satte mig i baren istället och tog en pint. Från bardisken hade man dessutom koll på en avgångstavla som visade flygens avgångar. Det kan man förvisso också se på en app som jag har i mobilen men jag är inte speciellt förtjust i att ha mobilen tillgänglig. Hursom svepte jag bara i mig pinten och började traska bort mot den delen av terminalen till vad jag förmodade skulle vara vår avgångsgate. Det visade sig stämma.

    Flighten ner till Southampton var denna nyårsafton självklart helt full och jag såg ingen annan utväg än att be om att få jumpseat i cockpit istället för att sitta bredvid en fet amerikanare som flugit från Houston i ett halvt dygn och hans kroppsodör lämpar sig väl knappt att uttrycka sig i skrift här. Det kan ju kanske för övrigt förklara varför han hade ärende till just Southampton också. Men jag fick min vilja igenom och blev jumpseated med kapten Rebecca och co-pilot Vicky på flight deck på denna flighten från Manchester till Southampton. Skönt att flyga ner väster om London idag men något olustigt kändes det att behöva landa i Southampton. Hade i förväg planerat att ta ett tåg ner till Portsmouth men hörde på morgonen på nyheterna att en strejk ställde in de flesta tåg på sträckan. Då får det bli en taxi helt enkelt tänkte jag. Frågade Becca om hon visste något bra taxibolag i S-ton och hon visste, hon bodde till och med i S-ton själv. Hon skulle själv flyga vidare till Jersey och tillbaka sedan och jag frågade om hon hade några vidare planer för nyårsaftonen och om hon ville göra mig sällskap till Portsmouth och fira nyår ^^ Hon var inte direkt avvisande och jag märkte på henne att hon gärna ville men skulle jobba dagen därpå så det var omöjligt. Fick hennes nummer i alla fall och vi hade vidare sms-kontakt.

    Portsmouth
    Efter ankomst stod min förbeställda taxi och väntade utanför terminalen, eller taxi och taxi det var en typ 19-personers buss och det var väl lite i överkant med endast mig som passagerare men det blev ju inte direkt någon trängsel i fordonet åtminstone. Satte mig ändå framme bredvid trevliga chauffören Kayleigh som höll bra fart hela vägen ner till Portsmouth. När vi precis kommit över till Portsea Island och in mot hjärtat av Portsmouth stockade trafiken till sig som vanligt så det tog tid sista biten men vi hade trevligt. Hotellet var som vanligt Ibis City Centre och där hoppade jag av. Kände mig ganska risig så efter att ha checkat in på hotellet så gick jag direkt bort till hotellbaren och beställde en pint Carling som jag sköljde ner med två antibiotikatabletter från väskan. I baren satt det ett par, en man och en kvinna alltså, som redan korkat upp sitt nyårsfirande ordentligt vad det verkade och satt och snackade med dem ett tag innan jag gick upp på mitt rum för att taktiksova en stund. Det gjorde paret också när kvinnan hade börjat klänga på mig och min blåa Pompeytröja så till den grad att mannen började se påtagligt besvärad ut.

    Årets första match: Wimbledon hemma
    Så skönt att inte ha några planer inför nyårsaftonens natt och mitt fokus låg mest på morgondagens match mot Wimbledon. Eftersom jag inte var helt kurant så var en nyårsnatt framför tv:n på hotellrummet helt okej men vid 22-tiden så ändrade jag plan lite efter att sms:at till Becca och fått svar. Vad som sedan skedde var av högst privat karaktär men jag var tillbaka i Portsmouth vid 09-tiden på nyårsdagens morgon och efter en snabb frukost på hotellet blev det en sväng bort till clubshopen vid Fratton Park. Det var första gången jag var i denna nya clubshopen som numera ligger bakom North Stand kan man säga. Här inne ligger även biljettkontoret numera och jag gick fram och hälsade artigt och vänligt på Courtney som är den som hjälper oss skandinaviska supportrar med biljetter till matcher. Köpte några nya matchtröjor och lite andra souvenirer också innan jag till fots hade för avsikt att uppsöka puben Newcome Arms.

    Klockan hade inte ens passerat lunch men John Westwood med sällskap var redan på plats på puben, liksom en handfull andra supportrar jag kände sedan tidigare. Några av dem var även med i Fleetwood några dagar tidigare. Som vanligt rusade tiden bara iväg när man har mycket att snacka om med folk som man inte träffat på länge och efter massa snack, många sköna garv och ett antal pints så började det närma sig avspark. Liksom de flesta andra på puben skulle jag idag vara på Fratton End som är den läktaren med de allra mest hängivna hemmasupportrarna. Hamnade precis i mitten och några rader nedanför Johnny Westwood så det blev rätt så bra och högljudd stämning, milt sagt. För andra matchen i rad inleddes matchen med en tyst minut men efter den hade vi knappt hunnit sätta oss ner innan Jamal Lowe prickade in 1-0 framför Milton End, på motsatt kortsida från oss. Vet att många redan nu tänkte att det skulle bli en promenadseger mot ett av ligans svagaste lag men jag var inte av samma åsikt.

    Wimbledon spelade disciplinerat och har uppenbarligen fått en nytändning efter sitt managerbyte bara några veckor tidigare. De hade också mest bollinnehav utan att skapa några direkt vassa chanser. Portsmouth föreföll mest bara vilja försvara vår tidiga 1-0-ledning men sådant brukar straffa sig och det gjorde det så också en kvart från slutet när pigge Kwesi Appiah rakade in ett kvitteringsmål framför Milton End och så tyst det blev då har jag nog aldrig upplevt Fratton Park, inte ens under den tysta minuten tidigare. Omedelbart efter kvitteringen vaknade Pompey som pånyttfött och det tog inte mer än fem minuter innan bollen med ackuratess satt i nätmaskorna rakt framför ögonen på mig och övriga på Fratton End, Ronan Curtis om jag minns rätt. Efter det gick luften totalt ur bortalaget och vi kunde bara invänta slutsignalen och konstatera en mycket viktig seger.

    Efter matchen efterfestade jag först på Newcome igen och sedan på något ställe inne i stan och sedan minns jag inte mer. Stannade två dagar till i Portsmouth innan jag tog en buss upp till Heathrow. Kanske inte det roligaste färdsättet men National Express-bussarna är väldigt komfortabla och vissa avgångar går i stort sett direkt till Heathrow vilket är väldigt smidigt. Första stoppet på Heathrow är terminal 5 och flyger man som jag British Airways så slipper man dessutom åka sightseeing runt hela flygplatsen vilket sparar mycket tid. Efter att ha checkat in satt jag och försökte samla alla intryck och minnen från dessa dagarna över en pint i en av barerna inne på Heathrow. Drog iväg ett sista sms till Rebecca innan det var dags att gå ombord på flyget till Göteborg. Hon svarade och det visade sig att hon också var på Heathrow, fast i en annan terminal. Världen är liten.


    0 KOMMENTARER      1642 VISNINGAR
    MANGE NILSSON
    2019-02-08 09:56:41


    ANNONS:

    Fler artiklar om Portsmouth

    Inför Portsmouth - Bristol Rovers
    Portsmouth Portsmouth tappade en tremålsledning senast och söker desperat efter en seger efter sex raka utan vinst. Bristol Rovers å andra sidan förlorar sällan numera.
    2019-02-18 17:18:12

    Southend 3 - 3 Portsmouth
    Portsmouth Det såg ut som en behaglig resa efter 0-3 vid 30 spelade minuter, men Portsmouth var aldrig tre mål bättre än Southend. Hemmalaget justerade sin taktik och tog en rättvis poäng. Portsmouth är i helt enkelt nte tillräckligt bra just nu.
    2019-02-17 18:13:16

    Inför Southend - Portsmouth
    Portsmouth Två lag ur form möts på Roots Hall. En seger för Portsmouth är troligen nödvändig för att kunna hänga med i toppen.
    2019-02-15 11:55:12

    Plymouth 1 - 1 Portsmouth
    Portsmouth För tredje gången i rad spelade de båda kustlagen oavgjort på Home Park. Det var ett fall framåt för Portsmouth, men man gjorde inte tillräckligt för att förtjäna tre poäng. Det gjorde inte heller Plymouth för den delen så 1-1 var klart rättvist.
    2019-02-11 09:08:49

    Inför Plymouth - Portsmouth
    Portsmouth Formstarka Plymouth mot formsvaga Portsmouth. Det känns inte logiskt med en bortaseger, men kanske är det just därför trenderna bryts imorgon.
    2019-02-08 11:00:01

    Resebrev: Fleetwood borta och Wimbledon hemma
    Portsmouth Mange Nilsson delar med sig av sina upplevelser över jul och nyår.
    2019-02-08 09:56:41

    QPR 2 - 0 Portsmouth (FA-cupen)
    Portsmouth QPR tog sig klart rättvist vidare tack vare en professionell insats. Portsmouth kämpade hårt och stod emot länge utan att skapa något framåt, men när 1-0 kom i 70:e minuten fanns det inte kvalitet att komma tillbaka. Sex normalt sett startaktuella spelare saknades, det var några för mycket.
    2019-02-06 11:19:08

    Inför QPR - Portsmouth (FA-cupen)
    Portsmouth Omspel i FA-cupen väntar och för Portsmouth känns det som en onödig distraktion. En svår bortamatch mot ett bättre lag är inte idealiskt när man famlar efter form och flyt.
    2019-02-04 13:05:11

    Portsmouth 1-1 Doncaster
    Portsmouth Pompey får fortsätta jaga den första vinsten efter nyårsdagen då det bara blev en poäng mot Doncaster. Det oavgjorda resultatet betyder att Portsmouth trillar ner på en playoff-plats.
    2019-02-03 14:54:15

    Januarifönstret 2019: offensiv trio lånas in
    Portsmouth Här sammanställs rykten och klara övergångar till och från Portsmouth.
    2019-02-01 11:38:00

    ANNONS:
    ANNONS:

    Senaste nytt om Premier League

    ANNONS:
    ANNONS:
    Svenska Fans
    START  Fotboll: SVERIGE | ENGLAND | ITALIEN | SPANIEN | TYSKLAND | EUROPA | VÄRLDEN   Ishockey: SVERIGE | NHL   Bandy: SVERIGE   Övrigt: US Sports | FORUM | BETTING
    Kovac & Co en hård nöt att knäcka
    Skakigt Bayern reser till England
    ”Går mot något alldeles speciellt”
    Daniel Lohm snackar Afonso Alves
    Kan Bajen rubba Sandviken?
    fantv fanradio livescore tabeller spelschema tvmatcher Champions League 08Fotboll CCM Prylhörnan Leovegas Elite prospects
    Startsidan  |  Om SvenskaFans.com  |  RSS-feed  |  I mobilen  |  Kontakta redaktionen  |  Annons & marknad  |   Cookies