fantv fanradio livescore tabeller spelschema tvmatcher Champions League 08Fotboll CCM FSport Prylhornan
START  Fotboll: SVERIGE | ENGLAND | ITALIEN | SPANIEN | TYSKLAND | EUROPA | VÄRLDEN  Ishockey: SVERIGE | NHL  Bandy: SVERIGE  Övrigt: US SPORTS | FORUM | BETTING
Medlem
Besökare: 90725 | Medlemmar: 179563

Kom ihåg mig

Krönikor

Här samlar vi alla krönikor. DU är själv välkommen med att bidra. Minsta lilla BK Derby-anknytning räcker.

Skicka din text till bk_derby@comhem.se eller gå in på forumet och PM:a oss.

Ju längre du scrollar ner, ju nyare alster. Ha en trevlig läsning.



------------------------------------------------------------




Ingen publik, inget lir och fula tröjor
 

"Gult är fult, grönt är skönt, det vet varenda jävel". 


- ”SAAB är inget fotbollslag, det är en bil” skrek jag.
- ”SAAB spelade jämnt mot Hammarby” försökte min antagonist.
- ”Sälj Aset Annars Byt“ vrålade jag i brist på något sportrelaterat.

Kriget mellan oss grabbar våren 1976 var i full gång. Stan kanske inte kokade av fotbollsfeber men med tanke på Linköpings sparsamma framgångar inom nämnda sport var tempen åtminstone skyhög. Det skulle spelas derbymatch i division 2 (dagens superetta) på klassiska Folkungavallen mellan BK Derby och IF SAAB. De gröna och svarta hade ett mycket ungt, talangfullt lag som allmänt tippades klara en mittenplacering. Derby var onekligen ett lag för framtiden men att det redan detta år skulle bära så långt som det sedan gjorde är en annan historia.
SAAB hade så sent som tre år tidigare varit i allsvenskan och det var ingen tvekan om att denna drabbning var slaget om Linköping.

- ”Alla hejar på Derby ditt pucko. SAAB är en arbetsplats, Derby är ett riktigt lag” fortsatte jag mina smädelser.
- ”SAAB vann förra gången dom möttes” skrek den otrogne tillbaks.
- ”Skitsamma! Det var inget viktigt då, gult är fult, grönt är skönt, det vet varenda jävel”.

SAAB hade alltså en allsvensk säsong på meritlistan och hade även slagit publikrekordet (över 18000 mot ÅFF) på Vallen. Det var saker som sved oerhört i min själ. Nää, det var värre än sveda. Pest och kolera. Digerdöd och gonorré.
Men - publikrekord eller ej - Derby var folkets lag.
Grönt hade lirarna och en anrik historia. En tradition utan motstycke i stan.
SAAB var överklass och kulturlöst. Från början ett korplag skapat på ett företag. Bah!

- ”Ni har ju inte ens en ordentlig hemmaplan. Ingen publik, inget lir och fula tröjor” drog jag till med.
- ”SAAB har Sveriges bästa handbollslag” skrek min fiende som nog började tröttna nu. Själv skulle jag aldrig ge mig.
- ”Än sen? Derby har också handboll. Och bandy. Och pingis. Men framförallt ett riktigt FOTBOLLSLAG! VI KOMMER ATT VINNA LÄTT!”.

När man sedan stod där på Folkungavallen och insöp den för kvällen extra laddade atmosfären insåg man att detta faktiskt kunde gå hur som helst.
“Jag går fan inte till plugget imorrn om vi förlorar” tänkte jag men det skulle jag aldrig vågat säga till farsan som precis bakom mig intagit sin plats bland massa andra grönsvarta sympatisörer. En och annan SAAB’are stod där också men de tystades ner med hånfulla kommentarer så fort de öppnade käften. Rått men hjärtligt, ni vet.
Matchen minns jag inte mycket av. Jag var så nervös att jag vibrerade. Detta var så förbannat viktigt att resten av veckan hängde på denna fajt. Nä, resten av månaden. Nä fan, resten av året.
När Derby så småningom gjorde 1-0 glömde jag godispåsen jag höll i näven. Den for fem meter upp i luften. Folk lär ha hittat Ahlgrens bilar i fickor och jackkragar i dagar efteråt.
Vi var lite smartare! Vi var lite starkare! Vi var lite snabbare! Vi var lite skickligare!
Matchen slutar rättvist 2-1 och Uffe Spångberg och Matsa Jonsson gör målen inför 7000 Derbyiter (och ett hundratal SAAB’are). 

Det var femte matchen och tillika femte segern på säsongen. Cykelturen hem gick så lätt att den tvärt stigande Lasarettsbacken kändes som en nerförsbacke. Jag ville hem och kolla in tabellen och trampade 28 varv medan farsan tog 2.

 
Lasse Richt skjuter 1-0 i returmötet till Derby mot Saab 1976...

Returmötet spelades på samma arena med samma utfall poängmässigt. Samma glädje och samma eufori. Denna gången vann Derby med 2-0. SAAB återhämtade sig aldrig efter detta och lagen möttes bara två gånger till någonsin. Låt mig upplysa er om att SAAB aldrig vann någon mer match mot Derby.

Sex år efter dessa två underbara derbymatcher slås föreningarna vansinnigt nog ihop. Linköpings Fotbolls Förening bildas genom fusionen. Detta kom att bli så ödesdigert för stans fotboll att IF SAAB ”dör” och BK Derby två år senare tvingas återuppstå i division 6. Men det är - som man säger - en annan historia... 


070524 Bo Ingesson 

--------------------------------------------------------------------------




Skärp dej och ha lite ambitioner 

"Av alla satans 13-åriga målvakter i hela Östergötland".
 


I höjdpunkten av undertecknads fotbollskarriär (den inträffade när jag var 13 bast) blev jag tillfrågad om jag ville gå en idrottsledarutbildning tillsammans med några få utvalda i vårt lag (BK Wolfram) plus andra spelare från hela Östergötland. Kursen skulle hållas över ett par dagar med diverse “tränarproffs” och vara förlagd några mil utanför Linköping. Detta var en stor ära och ett bevis på att man gjort några rejält vettiga intryck på ledarna i klubben.

Men hemma hos mor och far efter träningen studerade jag det allsvenska matchprogrammet och konstaterade att även om vi haft Ronnie Peterson i sin Lotus beredd att hämta en otålig och förväntansfull nybliven tonåring skulle jag aldrig hinna fram till Derbys drabbning mot Halmstads BK på kursens sista dag.
Så nästa träning uttryckte jag följaktligen min skepsis för mina bägge tränare som växlade några blickar, skakade på sina huvuden och troligtvis fick en enorm lust att skicka någon annan. Någon som skulle uppskatta denna enorma ynnest.

Tillbaks till morsan och farsan, och den sistnämnde övertalade mig.
- ”Du missar bara början. Skärp dej och ha lite ambitioner, pojk!".
Nåväl, jag åkte faktiskt till slut men ångrade mig nästan direkt efter ankomst. Farsgubbens och min avskedsdialog malde i huvudet när jag klev av bussen:
- ”Derby är avhängda, vi åker ur ändå, åk och ha skoj."
- ”Nää farsan, vi är bara fem poäng efter med NIO matcher kvar. Chansen finns."
- ”Vi har TVÅ vinster och TOLV förluster, hela livet är inte grönt och svart grabben."
- ”Jo, jag vet, men vi har Sundsvall kvar att möta och…"

Min far avslutade smärtsamt diskussionen med att poängtera att Derby hade 8-33 i målskillnad.

Lägret närmade sig så småningom sitt slut. Dagen skulle avrundas med korvgrillning över öppen eld intill den närliggande sjön. Men jag väntade bara på att bussjäveln skulle rulla hemåt mot stan. Om farsan kunde hämta mig? Skojar ni? Derby hade ju hemmamatch!
På promenaden mot grillplatsen började grabbarna omkring mig prata om deras minnen från egna matcher detta år. Jag gick mest tyst och tänkte på att Folkungavallen nu förmodligen hade öppnat grindarna och en del folk säkert redan börjat slinka in genom vändkorsen och lägga beslag på sina favoritplatser.
Det blev “min tur” att dra en story och jag berättade att vi i våran sista vårmatch hade lirat mot ett gäng med en “jävligt konstig målis”. Det var så att matchen var jämn, motståndarna var ett tufft bondgäng som inget hellre ville än att spöa mesarna från stan, och domaren var extremt förtjust i att blåsa i pipan. Vi hade fått varsin kille utvisad och frisparkarna stod som spön i backen. Med någon enstaka minut kvar av en mållös första halvlek fick vi en straffspark. Jag njöt givetvis av att förmedla till grabbarna att det var jag själv som hade förtroendet att i första hand förvalta dessa i vårt lag. Jag hade dessutom aldrig missat ifrån 11-meterspunkten i någon tävlingsmatch. Och jag kände mig helt övertygad om att måla även denna gång. För jag hade ju faktiskt övat 1000-tals straffsparkar och jag såg framför mig hur bollen skulle segla in någon meter över marken i burgaveln precis invid målisens högra stolpe. Det skottet kände jag mig oerhört säker på.
Men saken var den att denna märkliga keeper ställde sig precis bredvid “min” högra stolpe och såg oberörd, nästan ointresserad ut. Han plockade bara med sina handskar och gjorde ingen ansats att inta position. Jag höjde berättarrösten och började trivas nu när alla runt omkring lyssnade intresserat. Målvakten utmålade jag som en stor galning. Jag berättade att jag tänkte; ”Jävlar, tönten står på min favvosida“ och fortsatte med “inte rör sej puckot heller", ”domaren blåser ju klartecken snart, är han utvecklingsstörd?” och sedan ytterligare ett par svordomar för att förstärka storyn; "va fan är detta för en dum bonnjävel?“.
Jag var huvudstupa på väg in i en fälla. Både i matchen och i min story.
Men jag fortsatte bestämt och berättade att jag tänkte;
“Äh, ska han stå där och hänga så lägger jag väl den i andra hörnet då!”.
Men i samma ögonblick som jag avlossat ärtbössan insåg jag vilket odugligt beslut jag tagit.
För det första var jag så inskjuten i högra hörnet att ovanan med att lägga den i andra gjorde att träffen på bollen blev riktigt lam.
För det andra hade målisen givetvis fått mig att skjuta exakt där han ville och nu behövde han bara plocka upp bolljäveln som rullade med snigelfart längs gräset.
Han hade lyckats till 100 procent med sitt drag och han rusade mot andra stolpen direkt efter att bollen lämnat min Puma-sko. Vilken idiot jag är!
Men otroligt nog så skulle han strax se töntigare ut än mig. Jag vet inte om han försökte stila lite extra eller om han helt enkelt blev så förbannat glad över att ha lurat mig att han glömde det viktigaste; nämligen att hindra oss från att ta ledningen. För han slängde sig över bollen (fullständigt i onödan alltså) så erbarmligt illa att kulan hamnade under sidan på honom, fick lite extra fart, och rullade löjligt sakta över mållinjen!
Jag försökte tona ner min usla straffspark och det faktum att målisen lurat mig och fokuserade istället på hans oduglighet. ”Vilket mongo! Han kunde ha GÅTT fram och plockat upp bollen! Vilken tunnis! Värdelös!”
Jag tyckte att jag hade berättat denna sanna händelse med bravur och fick också några rättmätiga garv från grabbarna i samma klunga. Inte från alla dock. En snubbe till höger om mig glodde argsint rakt upp i mitt ansikte. Han blev ännu svartare i synen när jag såklart var tvungen att avsluta med:
"- Vilken jävla pajas, va!".

Ja, ni räknar säkert ut resten själva. Av alla satans pojklagserier, av alla satans fotbollsläger, av alla satans 13-åriga målvakter i hela satans Östergötland, av alla satans mängder med grabbar på plats, så var det just denna satans målvakt jag berättade om som gick precis satans bredvid!
Ridå ner. Jag har aldrig längtat så mycket efter en satans buss varken förr eller senare…

Jag hann förresten inte fram förrän andra halvlek mot HBK började. Men jag fick se Derby spela hyfsat och Rävarna var välförtjänta av den poäng de bärgade. 1-1 mot regerande svenska mästarna var inte hästskit. HBK hade lirare som t.ex. Lie Larsson, Rutger Backe och Sigge Johansson. Namn som får en Halmstadsupporters tårar att rinna.
Vi hade t.ex. Pege Nordahl, Anders Wickman och Lasse Richt. Namn som får mig att vilja fortsätta med detta plitande hela natten. Men jag ska bespara er som orkat läsa ända hit. 


070527 Bo Ingesson 

--------------------------------------------------------------------------




Knogen tog örat och Derby tog poäng 

"Kniven höll han synligt i ena handen. Örat slängde han in på b-plan."


Vi är någonstans i början av 70-talet. Jag är ca 7 år. Äntligen helg, äntligen fotboll. Folkungavallen är som vanligt välbesökt när BK Derby ska lira. En förväntansfull (och lite full i allmänhet) publik. En svår match mot ett av de klart bästa lagen i serien väntar. De är obesegrade och tippade i toppen. Det är fuktigt, kvavt och kvällen utlovar en och annan regnskur. 
Grönsvart hamnar i underläge i första halvlek men lyckas kvittera precis innan halvtid. Våra grabbar har mestadels fått inrikta sig på att försvara sin målbur. 1-1 var inte rättvist men vackert nog och smickrande för alla Derby-anhängare.

I paus gick jag som så många gånger förr, efter att ha fått en slant av far, till en av korvmojjarna för att införskaffa en slang i bröd och en trekantig festis. När jag köat färdigt och fått godsakerna steppade jag undan och ställde mig vid kioskens ena långvägg. Det lilla takutsprånget räckte precis för att skyla mig från duggregnet som nu började falla.
Linimentlukten och korvlukten var välbekanta dofter och tillhörde tillställningen.
Röklukten och spritlukten kanske inte var lika välplacerade men kändes lika starkt.
Den svaga thinnerlukten var inget en liten grabb ens kunde placera.
Jag njöt av tarmen fylld med grishjärta, späck och konserveringsmedel medan jag hörde gubbarna omkring mig klaga på domarens insats i första halvlek;
“Skitstövel”, “bortadomare” och “totalitär” var några av omdömena jag snappade upp. Det sistnämnda fattade jag inte vad det betydde men om “våra” gubbar sa det, då var det väl sant.
Plötsligt var ett bråk på uppseglande i korvkön jag nyss lämnat. Det hördes på de höjda rösterna och det är märkligt hur man kan känna att något hotfullt ligger i luften. Folket runt omkring mig bytte samtalsämne. Istället för att yxa ner domaren var det nu den något turbulenta kön som tilldrog sig det stora intresset.
”Faan, nu ä’ Knogen igång igen”, “De’ ä’ en farli’ jävel, de’ där” och “Dä’ skulle va’ spöstraff på såna där jävla sniffare” är lite av vad jag minns yttrades (eller i dom banorna). När jag gjorde mig beredd att gå därifrån rasade plötsligt två män ur raden av köande småhungriga besökare och hamnade precis bredvid mig. Den ena tryckte upp den andra mot kioskväggen. Den attackerande var känd av de flesta. Jag var så nära att min vänstra jackärm nästan fastnade mellan den upptrycktes arsle och träväggen. Jävla tunna blåa skitjacka, jag hade ju alltid sagt till morsan att den var för stor. Jag knycklade mig loss och drog mig undan för till och med en liten grabb som jag visste att Knogen var en “farli jävel“. Han var en riktig sociopat och missbrukare (även om jag inte svängde mig med just dom orden vid 7 års ålder). Knogen var ökänd i minst hela Östergötland och förmodligen en riktig tjuv som nog snodde det mesta han kunde komma över.
Men vad i hela friden skulle han ha den andres öra till? För det var nämligen exakt vad han tog. Med en kniv. Det vänstra örat. Det var inte hela hörluren men tillräckligt för att offret ifråga skulle börja blöda ganska ymnigt. Jag minns att den öronlöse såg mäkta förvånad ut. Han höll upp vänsterhanden mot örat, eller där det borde suttit, och sänkte den och tittade på sitt blod som blandades med det alltmer tilltagande regnet. Sedan upprepade han rörelsen gång på gång. Knogen gick lugnt därifrån mot utgången på St. Larsgatan. Kniven höll han synligt i ena handen. Örat slängde han in på b-plan. Folk flyttade sig där han gick fram.

Jag sprang fort till “min“ plats på läktar’n. Klart att man blev skraj men man ville ju också ha en skaplig plats inför andra halvlek.

Matchen började och farsan plus morbror fnös åt min just avlagda berättelse. De fällde upp sina paraplyer och drack något ur en konstigt formad flaska som någon av gubbarna bakom dom langat fram.
“Ähh, överdriv inte grabben”.
Deras intresse var lika obefintligt som Derbys anfallsspel. Inte vågade man säga det högt, men nog tänkte man “gubbjävlar” någonstans där inne i själ och hjärta.

Vår bollklubb kom snart i underläge igen. Vi var utrullade och “gick på knäna“. Om man inte fattade det genom att kolla på vad som utspelades på gräsmattan kunde man höra det på publikens suckanden och stönanden. “Tufft lag di där”. “Ida’ blir’e inga pinnar” och “Upp me hakan nu grönt för helvete”.
Matchen led mot sitt slut och en rättvis bortaseger verkade kunna bokföras. Men fotboll vore inte lika charmigt om det alltid slutar som det verkar. I ett sista heroiskt försök lyckas ett slutkört hemmalag utjämna igen på en ytterst sällsynt attack. Vår pålitliga målgörare Anders Wickman balanserar bäst i vätan, hoppar högst på ett inlägg och nickar distinkt in kulan i nättaket.
Oj, vilket jubel! Ljudnivån blir så hög att jag instinktivt sätter mina händer för öronen och tänker på att jag åtminstone har båda i behåll.

En rättvis och välförtjänt kvittering? Nej, kanske inte.
Glädje och jävlaranamma? Ja, självklart.
Plötsligt alltså 2-2 och en skön stämning sprider sig bland åskådarna.
VI ÄR DERBY! MINSANN! 


Anders Wickman. Pålitlig målgörare och smått legendarisk i grönsvart...

Tempot från de grönsvarta avtar mer och mer. Av trötthet såklart, men även av en annan orsak som jag snart ska bli varse. När bollen rullar ut över linjen precis där jag står får jag lära mig något nytt.
När vi spelar fotboll på skolrasterna eller på någon av de många gräsplanerna i västra Linköping är det aldrig någon som maskar. Vi vill ju hinna lira så länge som möjligt!
Men det här är de vuxna grabbarna som slåss om värdefulla poäng. Våra killar har alltså lyckats få bollen över mittlinjen och vinner ett inkast till höger. Ganska långt ner på anfallshalvan. Jag blir överväldigad när jag inser att bollen kommer att rulla till mig. Jag lyfter stolt upp lädret inför tusentals åskådare, slänger den rakt och lagom hårt till bollkallen som kommer springande och vänder mig glatt mot farsan. Han ser inte glad ut alls?

Inte långt kvar och klockan tickar.
Bollkallen lämnar över till vår duktige mittfältare, Ulf Spångberg, som kommer lunkande för att kasta.
Klockan tickar.
Uffe tappar bollen, fumlar lite, måttar några gånger men kastar aldrig.
Klockan tickar.
Jag hör att farsan säger: “Bra, nu kan du lämna över bollen till någon annan”.
Och det är precis vad han gör.
Klockan tickar.
Rutinerade och säkre Christer Johansson, en av våra största genom tiderna, kommer väldigt sakta joggande.
Klockan tickar.
Uffe kastar bollen till Christer så taffligt att bollkallen återigen får göra en insats.
Klockan tickar.
Osmidigt och klumpigt men - vad jag nu började förstå - fullt medvetet. Farsan verkar nöjd. Alla verkar nöjda. Christer får bollen, torkar av sina fuktiga händer på tröjan, håller bollen över huvudet men sänker den igen.
Klockan tickar.
Han torkar både händer och boll ännu en gång. Domaren ser arg ut och vevar lite med armarna.
Klockan tickar.
Christer kastar aldrig.
Klockan tickar färdigt. Domarn blåser av.

Publiken är gladare än vad de brukar vara när vi inte vinner tänker jag. Derbyspelarna nästan kryper av plan. De blåklädda motståndarna gestikulerar åt varann.
Jag hade upplevt två nödvändiga livserfarenheter denna dag.

Redan på nästkommande skoldag under första rasten praktiserade jag min nyblivna kunskap. Vi ledde med hela 3-0 mot ett år äldre killar. Det var förnedrande för dom och väldigt meriterande för oss. Jag fumlade medvetet med bollen vid ett inkast i slutet. “Det måste ringa in snart“, tänkte jag. ”Det här får vi bara inte tappa”.
“Har’u tvål i händerna, Bosse”,
skrek klasspolarna. ”Kasta då för fan!”.

Den andra upplevelsen - öronkapningen - visste jag inte riktigt vad jag skulle dra för nytta av. Mer än att försöka undvika folk med kniv och tatuerade tårar på kind. Men snacka om att det blev en bra story att dra för kompisarna under lunchrasten… 


070908 Bo Ingesson 

--------------------------------------------------------------------------




Språngbergar'n tog oss hela vägen 

"En skruvad lyra, en makalös nick, en euforisk planinvasion. Allt på en och en halv sekund."


Alla bär väl på stunder man aldrig glömmer så länge man lever. Det kan till exempel vara när man äntligen fick till det med motsatta könet? En del har avundsvärt nog lyckan att minnas känslan av en miljonvinst på lotto? Eller det fantastiska ögonblicket när favoritlaget tvärtemot alla odds vann den där åtråvärda pokalen? Många får kanske en skön flashback när de tänker tillbaka på hur Sex Pistols med en chockerande attityd rensade deras Pink Floyd-plågade öron för första gången? Första fyllefesten, bli förälder, roligaste resan, finaste bilen, bästa jobbet, första diplomet? Ja, ja, ni fattar nu. Undertecknad kan skriva under på hälften av ovan nämnda saker och tänker nu offentliggöra ytterligare en ifrån det personliga minnesarkivet.
En skruvad lyra, en makalös nick, en euforisk planinvasion. Allt på en och en halv sekund.

Det är den 16:e oktober 1976. Förutsättningen är glasklar. Vinst för det unga Derbylaget i säsongens sista match mot Hudiksvall och allsvenskan är ett faktum. Oberoende av andra resultat. Över 6000 hade hittat till Folkungavallen men det var ändå en något låg siffra i sammanhanget. Kanske trodde inte folk att det var riktigt sant? Idag hävdar förstås alla fotbollsintresserade i Linköping att de var på Vallen den där magiska eftermiddagen. Jag nämnde Pistols ovanför. Deras första spelning bevittnades av 46 personer. Idag påstår säkert 4600 att de var där. Hajar ni kopplingen?

I mån av poängförlust samtidigt som Sandviken vinner sin hemmamatch mot våra värsta rivaler SAAB, skulle den allsvenska platsen gå till grabbarna från Gästrikland. Och i Sandviken trodde man faktiskt också länge att matchen i Linköping slutat 2-2. Både SIF’are och SAAB’are lär ha firat grundligt (enligt många ögonvittnen verkade SAAB’arna lika glada som de nyblivna allsvenskarna). Inte förrän en ansenlig stund efter slutsignalen kom det riktiga resultatet. Om mannen som rapporterade att det blivit 2-2 i Linköping fick springa ifrån Jernvallen känner inte undertecknad till, men man kan ju ana…
Hursomhelst SIF, det kan ni bjuda på. Ni hade över 20 säsonger i högsta serien. Nu skulle vi få vår första. 


Saxat från Corren 761018.

Från början då:
På förhand hade ingen räknat med oerfarna BK Derby från “Sveriges sämsta idrottstad” som Linköping ofta kallades. Sandvikens Idrottsförening, Gymnastik och Idrottsföreningen Sundsvall, Nyköpings Boll och Idrottssällskap och Västerås Sportklubb var väl de stora favoriterna. I själva verket var nog nästan alla andra lag i serien rankade högre än Grönt. Möjligtvis med undantag för Domsjö. Vi var ett alldeles för grönt (he he) gäng påstods det. Klubbens uttalade målsättning och förhoppning var en mittenplats. Många experter förutspådde också laget som bäst en ”låg” mittenplacering. Men det skulle bli MYCKET mer för vårt oerhört talangfulla lag med en “kompis-stomme” sedan pojk SM-guldet 1972.

Säsongen började strålande. Vi vann sex raka och inte förrän i tionde matchen förlorade vi (mot Lennart “Liston” Söderbergs hyfsat omskrivna Västerås).

1-0 i premiären hemma mot Sandviken i en riktigt spännande och välspelad match följdes av 2-1 borta mot Gefle. Spjutspetsen Matsa Jonsson inledde suveränt. Två matcher, två segermål!

Sedan var det dags för Ruben Svensson att kliva in i handlingen. Han avgör själv mot Ope med matchens enda mål och fortsätter spela som i trans när Domsjö borta i fjärde omgången avfärdas med 3-0. “From then on Ruben never looked back” som Engelsmännen uttrycker det. Han var således fantastisk resten av säsongen. Vilka pass! Allsvensk klass! Ruben var en evighetsmaskin.

I femte matchen var det så tid för lokalderby. Den största matchen på år och dag i Linköping. Derby lirade kanske inte brallorna av SAAB men åtminstone skjortorna. Grönsvart var klart bättre och vann rättvist med 2-1. Matsa är fortfarande het och fortsätter leverera. Uffe Spångberg gör det andra.

Sedan vann vi mot Eskilstuna med 2-1. Derby var illa ute men fick en riktigt dömd straff med två minuter kvar. Ronny “Lillen” Svensson har nerver - men visar dom inte - och blir matchhjälte. Inte speciellt rättvist enligt E-tunas tidningar. Jo jo, vi vet nog hur en lokaltidning ska dras, vi har ju haft Östgöta Correspondenten sedan 24:e september 1838.

Nu var det så dags för första poängförlusten. Mot småtråkiga Brynäs av alla lag. Småtråkiga? Jo, deras fem första matcher hade alla slutat oavgjort. Fyra av dom 0-0! Otroligt nog (nähä) slutar även denna drabbning 0-0 efter att Gävle-laget varit totalt ointresserade av att anfalla och av att ens försöka spela boll. Alla Brynäsare tycktes bosätta sig på egen mållinje. Dessutom uppträdde de väldigt oborstat. Sex varningar till gulsvart bevisar detta. Denna kvällen var det många Derbyiter som tyckte att Brynäs borde hålla sig till ishockey.

En skön 1-0 seger borta mot Hudiksvall följs upp av 1-1 mot Sundsvall som efteråt påstår att Derby är det bästa laget de mött hittills. Vi tackar Giffarna för uppriktigheten.

I tionde omgången kunde VSK bokföra ett nytt publikrekord när 8688 pers dök upp på Arosvallen i Västerås för att se sitt gäng ta emot överraskningen Derby. Seriefavoriterna i grönt och vitt höll för trycket och gav gästerna i grönt och svart den första förlusten. Aj aj, det sved och värre skulle det bli.
De tre avslutande matcherna på vårsäsongen slutade nämligen i moll. 1-1 mot Nyköping var väl helt ok för Bissarna var ett ganska komplett, starkt och svårslaget lag. Men 0-1 mot "bandylaget" Sirius och hela 1-4 mot gamla antagonisten Sleipner var smått outhärdligt. Vi dalade ner till en fjärdeplats. Västerås SK tog pole position. VSK’s karismatiske tränare “Liston” som utlovat serieseger gottade sig. Och skrävlade. Men han skulle snart hänga på repet och kasta in handduken.

Så här i efterhand kan man spekulera i om denna något svaga våravslutning i själva verket var bra för laget. Förväntningarna och pressen sjönk som en torpederad ubåt och BK Derby kom den 3:e augusti ut på Vallen som en fräsch 21-årig Bushmills. Spelet värmde som en öppen spis och Sleipner fick ännu en gång vara med om fyra baljor. Men denna gång i egen bur. 4-2 till Derby som kunde konsten att ta revansch. Nu hade också härligt starka Anders Wickman skrivit in sig i målprotokollet. Det skulle inte bli det sista från honom.

Nästa match var mot Nyköping som parkerat på en fin andraplats i tabellen inför hösten. Det slutar 1-1 - precis som vårmötet - och Derby har häng på toppen.
Konsten att ta revansch var det; i Uppsala mot Sirius gör grönsvart en av sina bästa matcher för säsongen. Hela 4-1 till Derby som nu har korn på segermalt. Vår Ruben blir förresten utburen på bår rejält blödande. Fyra stygn senare är han tillbaka och visar Uppsalalaget var båten ska stå. Inställning som en perfekt V8 motor. Vilken kämpe! En dröm för varje tränare.

I sjuttonde matchen stod Sundsvall för motståndet. Medelpadarna hade seriens målrikaste lag men mot Derby fick de nöja sig med ett mål. I vårmatchen vill säga, för denna gången slutar det 0-0. Det kan man hävda - utan att överdriva - ändå var starkt av Linköpings stolthet och förmodligen helt enligt coach “Sölas” planer. Unga, gröna, sköna Rävarna hade nu lämnat lyan för gott.

Den artonde omgången skulle bli en rysare. Knappt 8000 personer fick se en av årets bästa hemmamatcher och Derby baxade ner mäktiga VSK på rygg. Fina 2-1 genom mål av Richt och Wicke. “Liston” gratulerade Derby till seriesegern direkt efter matchen. Ett utslag av generositet, ironi eller ärlighet? Det vet vi inte, men rätt skulle han få...

Nu började det spekuleras rejält i diverse media. Lokaltidningarna körde rubrikerna “ÄR VÄSTERÅS SLUT NU?” och “NU VINNER SANDVIKEN?”.

Så var det åter dags för derby för Derby. Spelplats givetvis Folkungavallen eftersom SAAB’s gräsfläck Saabvallen mer påminde om en korpplan. 7000 segervissa Derbyiter letade sig till Vallen ännu en gång. Ok, ett hundratal SAAB’are fanns väl där också (typ hela deras fanbase) och denna matchen blev ännu enklare än det första mötet. 2-0 till grönt genom Lasse Richt och Matsa Jonsson. Vilka tider! Extas och eufori är förnamn och efternamn. SAAB hade alltså inte kunnande och kraft att stoppa oss och lät gratulera vår bollklubb med följande via Corren: “DERBY HAR ENTUSIASMEN”.
Jo tack, det var väl det minsta ni kunde bjuda på? Bye bye SAAB.

Rävarna hade nu tredje hemmamatchen i rad då Eskilstuna kom på besök. Efter ovan nämnda kanonmatcher mot VSK och SAAB gick det trögt mot Sörmlänningarna. Vi kom i underläge men lyckades via Matsa och Lillen (på straff) vända till 2-1. Ett bra lag ska ha tur. Denna viktiga och sköna viktoria bäddade för en riktig seriefinal på Jernvallen i Sandviken. De sistnämnda hade släppt in endast 12 mål - klart minst i serien - innan Derby genom Lasse Richt, via två konstverk, spädde på deras kolumn för insläppta till 14. Noterbart är att detta var Sandvikens första insläppta mål på hemmaplan. Gästrikarna hade hållit tätt i hela 935 minuter! Nästan 21 halvlekar!
Men det var alltså innan våra killar kom på besök. 2-1 till oss och SIF var ordentligt omskakat. Skjutna i sank av en glödhet Richt. 

Jumbon Gefle var sedan på en som vanligt välbesökt Folkungavall endast för att få vittja nät tre gånger. Ytterligare två poäng till grönt via 3-1 och mål av Wicke, Matsa och Lillen. Nu började det verkligen osa allsvenskt spel i Linköping. Derby går upp i serietopp med 31 pinnar, en före Sandviken. Västerås är trea på 28. Och det är fem matcher kvar.

I 23:e omgången hade vi nästjumbon Ope från Östersund. Det blev en tuff och svår drabbning. Vi höll inte på att spåra ur men nog var rälsen ojämn. “Pege” Nordahl gjorde en suverän insats i målet och höll nollan. Opes sprack med en kvart kvar. Inte nog med att Pege var omutlig i målet, han fick även en assist när han hittade Matsa Jonsson som sprang in med bollen i mål. Denna omgång blev lyckosam för Derby. Vi slog nästjumbon medan Sandviken tappade poäng borta mot jumbon Gefle och Västerås fick stryk mot nästnästjumbon Domsjö.

Nästa fajt stod mot de sistnämnda och ett nervöst Derby lyckas så småningom vinna med 2-1. Lillen Svensson sänker ännu en från 11 meter och Richt rullar in tvåan på ett friläge. Två omgångar kvar. Puh!
I näst sista omgången hade vi Brynäs på bortaplan. Ett Brynäs som ju beskyllts för att spela väldigt försiktigt, fult och snålt. Deras tabellrad löd nu 23 4 13 6 17-26 och bevisar mer än väl att anklagelserna var befogade. Minst mål och mest oavgjorda i serien. Men denna gång var Gävlelaget tvunget att vinna för att vara säkra på nytt kontrakt. Brynäs passade oss illa även på bortaplan och när gulsvart lyckades göra sitt artonde mål på tjugofem 90-minutare ställdes givetvis återigen köttmuren upp. De gröna forcerade, lirkade och anföll gång på gång men lyckades inte slå hål på dödköttet. Derbys enda bortaförlust under hösten var bokförd.

Inför den sista rafflande omgången var läget följande:
Även om Rävarna blivit tjuvskjutna av Brynäsarna skulle det räcka med seger hemma mot Hudiksvall. Derby hade nu 37 poäng och Sandviken 36 (SIF hade en klart bättre målskillnad). Dessa var nu de enda två kvarvarande lagen med chans att gå upp. Att grönt var tvunget att vinna kändes dock säkert. Sandviken hade nämligen (som nämndes i början) våra värsta rivaler SAAB på hemmaplan så där kunde vi inte räkna med någon hjälp (touché SAAB, vi ”hatade” er med). Farhågorna skulle visa sig riktiga. SAAB tog inte ens med sig startkablarna och Sandviken vann enkelt med 3-0.

På Folkungavallen då? Jo, Hudik hade inget att spela för men var tusenfalt inspirerade. I själva verket var det väl så roligt att få möta seriens skönaste lag så dom hade lovat varann att göra säsongens bästa match. Glada Hudiksvallare tog ledningen med 1-0 efter en fladdrig hästspark från halva plan (åtminstone som en 13-åring minns det).
Vi var illa ute, rapporter om att SAAB viker ner sig (icke förvånande eller oväntat) kommer givetvis från Sandviken, och glädjen är STOR när notoriske målskytten Matsa Jonsson kvitterar. Men Hudiksvall är fortsatt intresserade av att ställa till det för vårt hårt ansatta gäng. En snubbe vid namn Bo Theorin hoppar högst framför Rävarnas mål och skallar in 2-1. 

I andra halvlek får våra hjältar och blivande allsvenskar ordning på hjärna, nervtrådar och fötter. Anders Wickman kvitterar till 2-2 men det räcker inte för nu kommer ytterligare rapporter ifrån Sandviken att SAAB fått punktering tre gånger och glömt varenda reservdäck. Minuterna känns som sekunder och snart är det bara kvarten kvar. Var det roliga slut nu? Skulle det unga Derbylaget med en snittålder på 22 år till sist ändå få ge sig? Alla vet att oavgjort nu inte räcker.
De grönsvarta får då en frispark som Richt stegar fram till. Han skickar en skruvad boll mot bortre och Uffe Spångberg är helt klar med vad han ska göra. Han ser Hudiks keeper något fastlimmad på egen linje och Uffe slänger sig med sikte på lädret. Han ligger raklång i luften när bollen möter pannan. PANG i högra burgaveln! Så ofantligt läckert! 
6000 pers vrålar så att det blir svallvågor på Tinnerbäcken. De närmsta minuterna är total lycka i paradiset. Alla blir som galna, planen invaderas av överlyckliga åskådare och domarna har fullt sjå med att få planen spelbar igen. 

MÅLET som därefter alltid kallats “Språngbergar’n” är ett faktum. Sandvikens IF hade varit allsvenskar i 75 minuter. Nu var de åter ett division 2-lag. Men det var inte vi.
Vilken match! Vilken gastkramning! Derby håller undan och när slutsignalen går jublas det som aldrig förr på Vallen. Uffe och grabbarna hinner nätt och jämnt av planen med brallorna på. Resten är avslitet av segerrusiga supportrar. 
Detta är ett ögonblick jag ALLTID lär komma ihåg precis som… ja, några av de där sakerna i början av detta epos (= lång story, inga jämförelser i övrigt).

Lördagen den 16:e oktober 1976. Klockan 16:04. ”Språngbergar’n”. Jag var där. Och jag glömmer det aldrig. 




071022  Matz Peterson

--------------------------------------------------------------------------




Jag = snart utstött, fördriven och hemlös 

"Linköping är Sveriges sämsta idrottstad alla kategorier och genom alla tider".


De få gånger Linköpingsbor diskuterar fotboll har svenska landslaget varit på teve. Eller så har engelska favoritlaget gjort en speciellt bra match… på teve. Eller möjligtvis så har kända lag som Barcelona, Real Madrid eller Juventus framträtt med några exceptionellt läckra frisparkar… på teve. Eller så har folk bara råkat se fotboll på sportspegeln… på teve givetvis.

Linköpingsbor generellt har ingen större kunskap eller nedärvd historia gällande världens största sport. Och dom har definitivt noll, nada, nothing, njet, zilch kunskap när det gäller STADENS fotbollshistoria. Eftersom vi av tradition är Sveriges sämsta idrottstad har vi inte mycket att luta oss tillbaka mot. Det finns bara ett enda lag med riktig klass och det är - bli inte förvånade - BK Derby. Men tyvärr har klubben fört en tynande tillvaro (90-talet och dito 20 är en mindre katastrof) så länge att många av anhängarna är dementa, döda, rullstolsburna eller bara pensionärer. Jag menar inget nedlåtande om dessa. Vi lär alla bli gamla, börja höra dåligt och sluta som jordgubbar.

”Se på vår fina stad, den gör mej inte glad, den verkar död. Här finns ingenting att hitta på, jag undrar om du kan förstå hur det känns” är en klassisk textrad ifrån ett av LKPG’s mest legendariska band; IQ 55. Och strax före denna 45-varvare kom ut hade stans finaste fotbollsgäng genom alla tider åkt ur Sveriges högsta serie; allsvenskan. 
Klart som korvspad att stan dog.

Men i invånarnas medvetande har ingenting fastnat. Då har fotbollskunnigt folk t.ex. i Skåne, Småland och Medelpad bättre koll på Linköpings fotboll än vad vi har själva. ”Derby är ett fint gammalt gäng, dom spelade vi ofta emot på 20- (alt.-30-40-50-60-70) talet” har undertecknad hört gamla lirare från Landskrona BoIS, Östers IF och GIF Sundsvall säga. ”Nää”, svarar Linköpingsbon, ”Vi har ingenting. Det vet jag inget om. Jo, Åtvidaberg ligger ju ganska nära förresten!?”.

Dessutom har en del fått storhetsvansinne gällande stans ishockey. Bara för att ett ganska mediokert hockeygäng fått till skänks en hoper duktiga ledare som lyckats göra klubben tillräckligt rik för att locka legoknektar som tagit klubben ända till slutspel ett par gånger i landets högsta serie får många av Linköpings invånare hybris och tror att vi alltid varit lika bra som Brynäs, Djurgården eller Färjestad. Den alltmer undanskuffade ståplatspubliken som var sjätte utespelare under Stångebro-tiden gör sitt bästa för att höras i moderna Cloetta Center medan diverse sponsorer, inbjudna celebriteter och folk som bara vill synas går med fyllda bukar och svajande gång till sina stolar. Resten av ishallen fylls av nyfikna människor ifrån byhålor som Mjölby, Kisa och Motala. När sedan stadens utsocknes studenter tagit sin plats på bortaläktaren ekar det ihåligt under 2,5 timmar. Ramaskrien är många när hemmapubliken vrålar för att inte Tony Mårtensson fick chans att skjuta trots att han är 1,5 meter offside. Publiken vrålar snart igen för att bortalaget inte får en utvisning trots att höfttacklingen var årets klockrenaste. 
Handen på hjärtat, vi är ett gäng bönder utan ishockeykultur och när riktiga gaphalsar från Stockholm vill sjunga oss ur hallen så gör dom det.
Allt detta är dock helt ok för mig. Bara vi inte glömmer var vi kommer ifrån.
Säg: 
"Vi är White Lions från Linköping och stolta för det. Vi är Östergötlands första och enda riktiga klack värd namnet. Vi är inte bäst men vi är jävligt bra".
Säg: 
”Vi är LHC från Linköping. Vi har spelat hockey sedan 1946. Vi har haft Tommy Boustedt som tränare. Men vi har också haft otaliga träningsovilliga odågor till spelare”. 


Vi kallar oss White Lions...". LHC's fristående supporterklubb bildades 1987.

Linköping är en ganska fisförnäm stad med ytterst mediokra idrottsliga framgångar. Vi har inte mycket att falla tillbaka på. LHC är ett av Sveriges bästa hockeygäng just nu men har egentligen inte en enda pokal av dignitet att visa upp. Saab var duktiga i handboll ett tag men dom finns inte ens längre. IFK Linköping spelade SM-final i basket en gång i tiden men (ursäkta) vem fan bryr sig om den kärringsporten? Stans - alla kategorier - anrikaste klubb Derby (ni har väl fattat det nu) har lirat allsvensk bandy fem gånger men åkt ur varje försök. I pingis har BK Derby TOLV SM-guld men har numera lagt ner verksamheten.

“Bilda ett nytt fotbollslag”, gapar förståsigpåarna unisont.
“Slå ihop alla lag”, gapar dom igen när ingen lyssnade första gången.
Varför bilda nytt, frågar jag? Vi har redan flera fotbollsklubbar i stan. Finns det något annat ställe i hela Sverige förutom Linköping där man inte alls bryr sig om klubbtillhörighet? Finns det inget hjärta i stan?
Varför slå ihop alla, frågar jag? Konkurrens är av godo. Ska vi slå ihjäl den lilla uns av klubbsjäl som ändå finns på den sydvästra sidan av fjärde storstadsregionen? Hur man än vänder på det, måste det vara extra skönt att vara Gnagare när Djyrgårn fått stryk. Och känslan en GAIS’are har när han åker hem efter en vinst mot Änglarna på Ullevi måste tillhöra livets goda.
Men i vår stad kan folk tydligen tänka sig att gå och se ett nybildat eller hopslaget lag utan några som helst traditioner, färger eller historia? (Ja, åtminstone några dyker väl alltid upp. Jag kan tänka mej att Krylbo IF’s damer, b-laget alltså, skulle ha fler åskådare).
Men visst, “köp ihop” ett lag eller ”bunta ihop dom jävlarna” och se hur motståndarna kommer och skrattar åt vår kulturlöshet. Ja, bend over bara, och känn hur oskönt det är när Kopparslagare, Peking Fanz, Röda Bröder eller Vulkaner gör det där dom gör på Discovery Channel i ditt rektum. För att inte tala om vilken våldtäkt det skulle bli om en riktig klack som t.ex. Black Army kom på besök.

Jag säger inte att vi Derbyiter är bättre och kan matcha ovan nämnda supportrar. Absolut inte. Men vi kan trycka in löständerna och stå rakryggade i vetskap om att vi en gång i tiden har lirat SM-final, spöat Newcastle och spelat i allsvenskan… 


080323 Bo Ingesson

--------------------------------------------------------------------------




En vanlig jobbrast någon gång 1998 

- "Ja, inte fan bryr jag mej om FA-cupfinalen när Derby har match” . 


Min tillfälliga, men nu ganska långvariga, jobbarpolare kollar undersökande och förvånat på mitt ansikte. Jag känner - VET - att han spanar efter ett begynnande garv eller ett tecken på att jag möjligtvis gått och blivit galen på riktigt. Suck, det här blir jobbigt tänker jag, men eftersom jag är på diskussionshumör (det är man verkligen inte alltid) så tänker jag löpa linan ut.

Den här killen är en av de värsta jag jobbat med. Han har en “följa strömmen”-mentalitet så stark att man baxnar.
Så jag har bra pejl på honom.
Han är moderat ända tills det står en bitig murare med labbar stora som snöskyfflar framför honom.
Han hatar utlänningar tills min gode assyriske vän ger honom 200 spänn för att han fick ta lite spill från sågen.
Han hånar utvecklingsstörda ända tills Anders berättar att hans brorsa har cerebral pares.
Bara för att nämna några exempel.

- "Menar du att du hellre går och ser Derby än Arsenal-Newcastle? Va, är det division 3 eller?” bräker han.
Och faktiskt ser jag ett litet hånflin i hans hårlösa fejs.
- "Nä, division FEM“ rättar jag, “vad är det som är konstigt med det?” lägger jag ut lite defensivt för att få honom att känna sig säker på att plocka hem diskussionen och få de andra vid lunchbordet att “ta hans parti”.

- "Ha ha, division 5, då kan du väl lika gärna åka och se damfotbollen, dom är ju lätt bäst i stan!” säger han högt för nu känner han sig komfortabel.
Han tror alltså att jag är en idiot.
- "Javisst skulle jag väl kunna göra det, men damfotboll intresserar mej inte ett dugg även om det inte är själva fotbollsnivån jag är ute efter. Derby är min klubb, fattar du? Och om du tror att damlaget är bäst i stan så är du häpnadsväckande blåst. Tror du på fullt allvar att tjejerna kan rubba ett division 2-lag bestående av snubbar?”.
Jag har höjt rösten till ett mer självsäkert läge men min kombattant har bestämt sig. Jag måste vara en riktig nolla.
Han blåser på:
- "Jaha, så medan halva Sverige sitter och glor på en av de största fotbollsmatcherna som existerar så åker du till, ja var fan dom nu spelar, och ser division 5? Ska du på curling sen?”.
- "Dom lirar på Folkungavallen som för övrigt funnits i 90 år och, nej, Derby har inte curling på programmet annars skulle jag kanske åkt dit”
säger jag och fortsätter;
- "Du, det handlar om hjärta. Skillnaden mellan dej och mej är att jag är lojal och ingen jävla kappvändare eller fegis. BK Derby föddes jag in i. Och fotboll är fotboll även om det spelas mindre skickligt. Jag har inget intresse av att se Arsenal - Newcastle lira. Åtminstone inte om Rävarna har match samtidigt. Vilka hejar du på förresten? Nä vänta, låt mej gissa… Arsenal?”

Jag träffar mitt i prick. Många "nybörjare" valde under dessa år givetvis Arsenal. Han mumlar “ja” och jag skrattar lagom högt medan jag frågar;
- "Har det nåt med deras framgångar på senare tid att göra? Eller Nick Hornby kanske?" .
Innan han hinner svara attackerar jag ytterligare;
- "Varför säjer du att du hejar på Halmstad i Sverige förresten?"
Han börjar vackla och ett par av dom som är läskunniga garvar åt hans kommande svar.
- "Nickårnby? Va fan är det? Förresten har jag faktiskt hejat på HBK i flera år.”
- "Jo, det har du säkert, hela två år eller nåt. Kan det bero på SM-guldet förra säsongen? Är det roligt att ha 30 mil till hemmamatch? Du är väl inte därifrån förresten? Ähh, vänta ett tag… har du ens VARIT där?”
dräper jag till med.
Det tar skruv. Han är tvungen att erkänna att han bara varit i Halmstad en gång och då var han 12 år och såg inte ens någon fotboll. Touché.
Nu spelar han ut sitt sista triumf;

- "Nää, men du hejar ju för helvete på QPR, dit är det väl jävligt långt! Och dom är fan sämre än BK Derby!”
- "Jovisst är det långt och vi är ganska kass, men jag har varit där hundratals gånger, jag har vänner för livet som är QPR’are, jag känner en gemenskap och samhörighet utan dess like, vi har 15000 riktiga supportrar på matcherna medan Arsenal har 15000 turister, 15000 sponsorer och 15000 jcl’s. De riktiga supportrarna sitter väl kvar på puben för dom har inte råd att gå in. Och den dan vi verkligen vinner nåt kommer jag att känna äkta glädje och kan fira med själsfränder utan att skämmas. Du kan väl inte ens nämna tre spelare i din klubb? Men ut och bada i fontänerna du. Men akta dej så inte nån äkta Gunners-fan frågar nåt om ditt Arsenal bara”.


Tugget avtar. Han blir tyst. Någon bredvid börjar diskutera en tidningsartikel. Min arbetsovän ser ett tillfälle att dra sig ur och börjar högljutt hävda att han vet exakt varför någon sköt Dragan Joksovic på Solvalla.

Fan, jag som verkligen önskat att jag hade fått avsluta med:
- "Det är ganska enkelt egentligen. Du vill steka och sola dej med pokaler och champagne, jag nöjer mej med lite lugn och skugga, en bärs och en vinst över Väderstad. Du kan fortsätta lyssna på skit som “Macarena” och Ace Of Base så diggar jag några äkta plattor som nya Crock Of Gold med Shane MacGowan eller Steve Earles senaste. Läs du dina serietidningar så läser jag Jan Fridegård. Och nej, jag är ledsen gloryhunter, bara för att Ledin säljer bäst betyder det inte att han är bra. Och bara för att FA cup-finalen är mer sedd än BK Derby mot LBK Gotte betyder det inte att matchen är mer spännande…”

I trappan ner från lunchrummet hör jag honom dämpat fråga en annan arbetskamrat;
- "Du, va fan är jcl’s?”


090902 Matz Peterson
--------------------------------------------------------------------------

 



0 KOMMENTARER      3936 VISNINGAR
REDAKTIONEN
bk_derby@comhem.se
2009-09-20 12:40:00


ANNONS:

Fler artiklar om BK Derby

Uppsnack inför 2017 - Nya tränarna har ordet
BK Derby BK Derbys Svenska Fans-redaktion tar ett snack med nya tränarduon Daniel Friberg och Kenny Lundgren.
2017-04-02 12:37:00

BK Derby - Kort och jobbig summering
BK Derby 2016 blev ett riktigt jobbigt år på många sätt
2016-12-21 17:48:00

Lysande serieinledning av BK Derby
BK Derby Efter en något knackig försäsong så börjar Derby alltmer att hitta rätt.
2016-05-01 11:24:00

Många nya i Derby
BK Derby Säsongen är i full gång och Derby har blandat och gett hittills
2015-05-25 21:09:58

Bättre och bättre dag för dag
BK Derby Rävarna verkar ha kommit igång ordentligt efter en något medioker start på seriespelet.
2014-06-07 10:54:00

Allsvensk spelare klar för BK Derby
BK Derby Rävarna har lyckats knyta till sig några riktigt vassa nyförvärv inför säsongen 2014.
2014-03-02 21:48:00

”Han är ju för fan horribel domarjäveln”
BK Derby BK Derby på Folkungavallen har alltid varit fest. I onsdags kväll spelade laget en mycket viktig match mot Söderköpings IK. Viktig i den bemärkelsen att klubben så fort som möjligt ska bli klara för en ny säsong i trean. Nykomlingar som man är. Men man kan vända på det och titta uppåt också. För chansen på kvalplats känns inte alls orimlig. Så pass bra har laget faktiskt presterat detta år.
2013-08-14 22:02:00

Vilken skalp!
BK Derby Sista matchen inför sommarvilan slutade i dur.
2013-06-22 11:55:00

Rävarna hänger på
BK Derby I Linköping har det som vanligt hänt mycket inom fotbollen inför säsongen 2013. Nya lag bildas, några slår sig ihop och vissa lag byter namn lika ofta som kalsonger. Det har byggts en ny arena, bästa lagen återfinns i division 3 (nivå 5) och Folkungavallen ska rivas.
2013-05-26 13:10:00

Derbyfebern allt svårare
BK Derby Krutröken från derbymatchen mot Linköpings City förra helgen hann knappt lägga sig innan Derbykillarna fick ladda om kanonerna inför det, om möjligt, ännu hetare derbyt mot AFK Linköping på Folkungavallen, imorgon lördag klockan 14.00.
2013-05-17 21:14:39

ANNONS:
SENASTE NYHETERNA OM BK DERBY
ANNONS:

ANNONS:
ANNONS:
Svenska Fans
START  Fotboll: SVERIGE | ENGLAND | ITALIEN | SPANIEN | TYSKLAND | EUROPA | VÄRLDEN   Ishockey: SVERIGE | NHL   Bandy: SVERIGE   Övrigt: US SPORTS | FORUM | BETTING
Enkla förutsättningar för Man U
”När kan Devils utmana?”
”Det krävs en jätteinsats av Barça”
Hubocan flyttar till Trabzonspor
”När kan Devils utmana?”
fantv fanradio livescore tabeller spelschema tvmatcher Champions League 08Fotboll CCM FSport Prylhörnan Leovegas
Startsidan  |  Om SvenskaFans.com  |  RSS-feed  |  I mobilen  |  Kontakta redaktionen  |  Annons & marknad  |   Cookies