fantv fanradio livescore tabeller spelschema tvmatcher Champions League 08Fotboll CCM FSport Prylhornan
START  Fotboll: SVERIGE | ENGLAND | ITALIEN | SPANIEN | TYSKLAND | EUROPA | VÄRLDEN  Ishockey: SVERIGE | NHL  Bandy: SVERIGE  Övrigt: US SPORTS | FORUM | BETTING
Medlem
Besökare: 113000 | Medlemmar: 179824

Kom ihåg mig
Bologna FC 1909

Bologna FC 1909

Bolognaredaktionen presenterar klubben och dess historia.

Grundad: 1909

Kallas även: Rossoblù, i felsinei (staden Bologna grundades av etruskerna under namnet Felsina på 800-talet f.Kr.).
Hemmaplan: Stadio Renato Dall’Ara (kapacitet: 38 279 åskådare)
Största rivaler: Cesena, Juventus och Parma

Antal ligatitlar: 7 (1924/25, 1928/29, 1935/36, 1936/37, 1938/39, 1940/41, 1963/64)
Antal cuptitlar: 2 (1969/70, 1973/74)
Övriga titlar: Intertotocupen (1998), Centraleuropeiska cupen/Mitropacupen (1931/32, 1933/34, 1961/62), Coppa dell'Esposizione (1937), Anglo-italienska ligacupen (1970)

Flest matcher i a-laget: Giacomo Bulgarelli (486 matcher varav 391 i Serie A)
Främste målskytt genom tiderna: Angelo Schiavio (252 mål)
Svenskar som har spelat i klubbens a-lag: Kennet Andersson, Klas Ingesson, Teddy Lucic, Albin Ekdal, Mikael Antonsson, Erik Friberg, Emil Krafth och Filip Helander

President: Joey Saputo
Hederspresident: Giuseppe Gazzoni Frascara
Sportchef: Riccardo Bigon
Tränare: Roberto Donadoni

Grundandet
Bologna Football Club grundades den 3 oktober 1909 som en del av organisationen ”Circolo Turistico Bolognese” (CTB) och till president valdes den schweiziske tandläkaren Louis Rauch som i sin tur var bekant med klubbens initiativtagare Emilio Arnstein (en österrikare som hade blivit förtjust i fotboll under sin studietid i Prag och Wien). Spelarna var till en början en grupp bekanta där både Rauch och Arnstein ingick och eftersom lagkaptenen Gradi brukade komma till träningarna i en röd- och blårutig tröja föll det sig naturligt att just rött och blått blev klubbens färger.

1910 bröt sig klubben ur CTB och i samband med detta började klubben använda de randiga tröjor som finns kvar än idag. Redan under det första året vann klubben det emilianska mästerskapet (endast tre lag deltog) och vinsten resulterade i att Bologna under de kommande åren fick delta i ett seriespel som ingick i det nationella mästerskapet (seriespelet omfattade lag från både Emilien och Veneto, däribland Vicenza, Verona och Modena).

De första framgångarna
Efter ett par års speluppehåll under det första världskriget följde ett par säsonger där klubben nådde sina första framgångar på det nationella planet. Efter att två gånger om ha snubblat på målsnöret under det tidiga 1920-talet lyckades Bologna under säsongen 1924-25 vinna sin första scudetto efter en klar finalvinst mot huvudstadslaget Alba Roma.

Två säsonger efter Bolognas första scudetto utspelades en intressant episod i samband med att Torino vann mästerskapet före Bologna. Efter en mutskandal där Juventus stjärnspelare Luigi Allemandi hade erbjudits pengar av Torinos klubbledning för att prestera dåligt mot just Torino fråntogs det vinröda laget titeln. Av rädsla för att verka partisk vågade emellertid inte det italienska fotbollsförbundets bolognesiske president Leandro Arpinati ge titeln till tvåan Bologna och säsongen 1926-27 saknar därför en vinnare i de italienska historieböckerna.

I takt med framgångarna växte även behovet av en ordentlig arena i staden och med hjälp av den ovan nämnde Arpinati, som såg till att påskynda processen, kunde Stadio Littoriale (sedermera Stadio Renato Dall’Ara) invigas i slutet av maj 1927. Två år senare vann klubben sitt andra nationella mästerskap efter att ha finalbesegrat Torino med 1-0.

Fyra scudetti och framgångar i Europa
De första säsongerna i den nybildade ligan Serie A bjöd sedan på ett par fina placeringar, men ytterligare inhemska titlar lät vänta på sig till efter det att den lokale affärsmannen Renato Dall’Ara hade tillträtt som president 1934. På det internationella planet lyckades dock klubben vinna Mitropacupen två gånger (1931-32 och 1933-34) innan klubben under den nye tränaren Árpád Weisz inledde en sällsynt framgångsrik period under vilken Bologna tog hem fyra mästerskap av sex möjliga mellan 1936 och 1941 (1935-36, 1936-37, 1938-39 samt 1940-41). 1937 vann klubben dessutom den prestigefyllda Coppa dell'Esposizione efter en imponerande 4-1-seger mot det engelska storlaget Chelsea i Paris.

1938 avslutade en av klubbens största spelare genom tiderna, Angelo Schiavio, sin karriär efter totalt 247 mål på 337 matcher i Bolognatröjan. Schiavio ingick även i det italienska landslag som tog hem världsmästartiteln 1934 och var faktiskt den spelare som till slut sköt till guldet till Italien (Schiavio slog in det avgörande 2-1-målet mot Tjeckoslovakien i finalen).

Eran med Árpád Weisz, tränaren som hade lett Bologna till klubbens två första ligatitlar under 30-talet, fick trots framgångarna ett tragiskt slut. På grund av de italienska raslagarna som infördes i slutet av 30-talet tvingades Weisz (som var av judisk härkomst) lämna sitt arbete som fotbollstränare och därefter emigrera till Holland. Väl i Holland fortsatte han att arbeta som fotbollstränare fram till det att Tyskland invaderade och inledde deportationerna av den judiska befolkningen. 1944 avled Weisz i Auschwitz.

Andra lag tar över initiativet
Trots att Bologna även i fortsättningen tillhörde toppen av Serie A visade säsongerna efter det andra världskrigets slut att den absoluta storhetstiden var över. Torino tog istället över som Italiens bästa lag och det vinröda laget radade upp ligatitlarna innan den tragiska Supergaolyckan satte stopp för ytterligare framgångar. Under 1950-talet befäste Milan, Juventus och Inter istället sina positioner som storklubbar och Bologna, fortfarande lett av president Dall’Ara, nådde som bäst en fjärdeplats säsongen 1954-55.

Den sjunde scudetton
När Fulvio Bernardini tog över som Bolognatränare 1961 vände dock skutan och redan under Bernardinis första säsong kom den första framgången när Bologna återigen lyckades ta hem Mitropacupen. Anförda av skyttekungarna Ezio Pascutti och Harald Nielsen, kaptenen Giacomo Bulgarelli samt den tyske mittfältaren Helmut Haller lyckades klubben sedan vinna sin sjunde scudetto säsongen 1963-64. Detta trots tumultet som uppstod i samband med att fem Bolognaspelare lämnade positiva dopningsprov och därefter anklagades för att ha använt prestationshöjande medel. När Bologna först fråntogs tre poäng ansåg sig klubben vara utsatt för en konspiration vilket ledde till upprörda känslor runt om i staden, men när sedan B-proven visade sig vara negativa återfick klubben poängen och lugnet kunde åter lägga sig.

I linje med den turbulens som uppstod i samband med de positiva dopningsproven blev även avslutningen på säsongen mycket dramatisk då Bologna och Inter efter den sista omgången delade förstaplatsen (konsekvensen av detta blev en avgörande match i Rom). Som om inte denna dramatik var tillräcklig avled dessutom Bolognas president sedan 30 år tillbaka, Renato Dall’Ara, endast tre dagar innan mästerskapet skulle avgöras. Trots all uppståndelse lyckades Bolognaspelarna ändå ta sig samman och efter mål av den ovan nämnde Harald Nielsen samt Romano Fogli kunde laget vinna den avgörande matchen med 2-0.

Cuptitlar och tillbakagång
Trots framgången innebar inte klubbens sjunde scudetto starten på någon ny storhetstid. Klubben fortsatte förvisso att nå en del framskjutna placeringar i ligan och lyckades dessutom ta hem sina två första och hittills enda titlar i den italienska cupen (1969-70 och 1973-74), men allteftersom åren gick fick Bologna allt svårare att hänga med i toppen. 

Nytt bottenrekord slogs säsongen 1981-82 då klubben slutade på femtonde plats i Serie A och för första gången tvingades ta klivet ner till Serie B. Det enda glädjeämnet under denna miserabla säsong var den blott 17-årige Roberto Mancini som svarade för nio fullträffar på 30 framträdanden under debutåret i Serie A (säsongen efter var dock Mancini såld till Sampdoria). Under den kommande säsongen i Serie B gick det inte mycket bättre och Bologna brakade därför rätt ner i Serie C.

Konkurs och återuppståndelse
Besöket i Serie C blev dessbättre bara ettårigt och efter fyra säsongers harvande i Serie B kunde klubben hösten 1988 göra comeback i Serie A. Någon stabilitet i Serie A-spelet infann sig dock aldrig och efter endast tre säsonger i den italienska högstaligan tvingades klubben återigen ta steget ner till Serie B. Även denna gång åkte laget ur direkt och klubbens andra besök i Serie C på blott tio år resulterade i att Bologna FC gick i konkurs och tvingades börja om som Bologna FC 1909 med Giuseppe Gazzoni Frascara som ny president.

Efter en mellansäsong där först Alberto Zaccheroni och senare Edy Reja misslyckades med att ta laget tillbaka till Serie B utsågs Renzo Ulivieri till ny tränare. Ulivieri visade sig omedelbart vara rätt man för uppdraget och efter endast två säsonger i de lägre divisionerna var Bologna tillbaka i Serie A igen.

Klubben återetablerar sig i Serie A
Väl tillbaka i högstadivisionen gjorde laget en bra säsong och Bologna avslutade säsongen på en fin sjundeplats (mycket tack vare de offensiva nyförvärven Igor Kolyvanov och Kennet Andersson). Ulivieri fortsatte sedan att snickra på sitt lagbygge och Bolognatränaren tog hem storvinsten när den fenomenale Roberto Baggio, som efter en tuff period i Milan var på jakt efter en nystart, skrev på för klubben under sommaren 1997. Tillsammans med Kolyvanov, Andersson och Carlo Nervo utgjorde Baggio en mycket slagkraftig offensiv och när säsongen var slut hade Baggio gjort smått fantastiska 22 mål på 30 matcher. Trots detta förbättrades inte ligaplaceringen utan laget tappade faktiskt en placering jämfört med året innan.

Till den kommande säsongen ersattes Ulivieri av Carlo Mazzone. Då Baggio under sommaren 1998 flyttade vidare till Inter tvingades klubben ge sig ut på jakt efter en ersättare och man fann honom i Giuseppe Signori som även han anlände efter en tuff period i sin tidigare klubb (som för övrigt var Sven-Göran Erikssons Lazio). Med sina 15 mål under debutsäsongen såg Signori till att tränarlegenden Mazzone kunde landa klubben på en stabil niondeplats och i Europa var framgångarna än större. Efter att ha vunnit Intertotocupen tog sig Bologna ända fram till UEFA-cupens semifinal men väl där blev motståndet från franska Marseille alltför tufft.

Trots framgången flyttade Mazzone vidare efter bara ett år i klubben och inför säsongen 1999-2000 gick därför tränaruppdraget till Mazzones assistent Sergio Buso. Säsongsstarten blev emellertid tuff för den nye Bolognatränaren och efter blott en vinst på de sju inledande omgångarna fick Buso sparken. Den gamle Bolognamålvakten ersattes av Francesco Guidolin, men trots tränarbytet och ett mycket tätt försvar slutade Bologna på en blygsam elfteplats endast fyra poäng ovanför nedflyttningsstrecket (ett åldersstiget lag och ett alltför svagt anfall ansågs vara orsaken till den ganska svaga placeringen).

Med tiden fick dock tränare Guidolin ordning på laget och med lite ungt blod i form av Alessandro Gamberini och Giacomo Cipriani klättrade klubben under den kommande säsongen två placeringar jämfört med året innan. Anfallaren Cipriani utnämndes efter sina två mål borta mot Milan den 18 februari 2001 till en av den italienska fotbollens största påläggskalvar, men tyvärr kom ett antal svåra skador att sätta stopp för den starke huvudspelarens framfart på de stora arenorna.

Sommaren 2001 tog Renato Cipollini över presidentskapet efter Gazzoni Frascara och den efterföljande säsongen slutade med en fin sjundeplats. Bologna hade inför den sista omgången en plats i det kommande årets upplaga av Champions League inom räckhåll, men en tung förlust borta mot Brescia resulterade i att klubben missade både Champions League och UEFA-cupen och istället fick nöja sig med en plats i Intertotocupen (där man sedan förlorade finalen mot engelska Fulham). Stora profiler under denna trots allt framgångsrika säsong var den målfarlige försvararen Salvatore Fresi (8 mål), anfallaren Julio Cruz (10 mål), Fabio Pecchia samt Lamberto Zauli.

Efter en fin inledning på den efterföljande säsongen där laget spelade ihop 27 poäng under hösten väcktes förhoppningar om att klubben återigen skulle kunna blanda sig i striden om Europaplatserna. Dessvärre satte en miserabel vår ett brutalt stopp för allt vad toppstrid heter och efter endast 14 inspelade poäng under säsongens andra hälft (laget förlorade bland annat med hela 1-5 hemma mot det sedermera nedflyttade Como) avslutade Bologna säsongen blott tre poäng ovanför det nedflyttade Atalanta.

Mazzone återvänder
Den bleka säsongsavslutningen resulterade i att Guidolin under sommaren ersattes av nygamle Carlo Mazzone. Efter en svag höst fick Mazzone till slut ordning på laget, bland annat tack vare ett par nyförvärv under januari (däribland Hidetoshi Nakata), och med hjälp av en tolfteplacering lyckades Bolognatränaren ordna ett nytt kontrakt åt både sig själv och klubben. Säsongen avslutades med att ”Beppe” Signori tackade för sig efter 67 mål på 143 matcher i Bolognatröjan.

Den fina våren gav som sagt Mazzone förnyat förtroende på tränarbänken och efter en något tveksam poängskörd under hösten 2004 följde 14 omgångar där Bologna bara förlorade en match. Tack vare en Claudio Bellucci i god målform såg laget ut att gå en lugn säsongsavslutning till mötes, men dessvärre blev formen allt sämre och när den sista omgången hade spelats låg Bologna tredje sist i tabellen på samma poäng som Fiorentina och Parma (detta trots att laget hade ligans fjärde bästa försvar). Spareggion mot Parma blev sedan en sorglig historia där Bologna trots seger med 1-0 i det första mötet åkte ur efter att ha förlorat returen med 2-0. Efter nio raka säsonger i Serie A var nu Bologna återigen tvunget att ge sig i kast med de svårspelade lagen i Serie B.

Tre tuffa år i Serie B
Serie B-sejouren inleddes med att Ulivieri gjorde comeback på tränarbänken och ett par omgångar in på säsongen såldes klubben vidare till bolognesaren Alfredo Cazzola, som tidigare hade fört stadens största basketlag Virtus till fina framgångar (Renzo Menarini och Mario Bandiera blev i samma veva minoritetsägare). Trots en glödhet Bellucci som totalt gjorde 25 mål under säsongen fick inte Ulivieri någon rätsida på laget och när en dryg tredjedel av säsongen hade spelats byttes Ulivieri ut mot Andrea Mandorlini. Då inte heller Mandorlini lyckades föra det ojämna laget framåt fick Ulivieri (helt i linje med den gängse tränarpolitiken i Italien) komma tillbaka under säsongsavslutningen, men även denna gång uteblev den önskade effekten av tränarbytet och säsongen avslutades därför på en mindre smickrande åttondeplats.

Till nästa säsong ökade konkurrensen betydligt då storheter som Juventus, Genoa och Napoli gjorde Bologna sällskap i Serie B. Bellucci fortsatte förvisso att ösa in mål (19 stycken blev det denna gång), men trots detta kändes det knappast förvånande när Bologna återigen missade playoff. Säsongen avslutades med Luca Cecconi vid rodret efter att Ulivieri på nytt fått sparken.

Under sommaren 2007 satsade klubbledningen på rutinerade krafter i form av Davide Bombardini, Dino Fava och brasilianaren Adailton samtidigt som Claudio Bellucci flyttade till Sampdoria. Till ny tränare utsågs Daniele Arrigoni och efter en fin säsongsinledning som gav Bologna lite efterlängtad medvind kunde laget i och med 1-0-segern hemma mot Pisa den 1 juni 2008 säkra en plats i den kommande upplagan av Serie A. Stor hjälte blev den pånyttfödde skyttekungen Massimo ”Il Conte Max” Marazzina som under säsongen svarade för imponerande 23 mål.

2008-2009: Fino alla fine, Forza Bologna
Förhoppningarna på laget var stora inför Serie A-återkomsten, men president Cazzolas misslyckade försök att sälja klubben gjorde sommaren 2008 mycket turbulent och de nyförvärv som trots osäkerheten ändå gjordes släckte knappast supportrarnas törst på stora namn. I slutet av augusti löstes dock ägarproblematiken genom att minoritetsägaren Renzo Menarini kom överens med Cazzola om att köpa dennes del av klubben (Bandiera hade lämnat skutan tidigare) och den 12 september genomfördes affären som gjorde Renzos dotter Francesca till klubbens första kvinnliga president genom tiderna.

Trots att säsongen inleddes med en imponerande bortaseger mot Milan blev säsongsupptakten allt annat än positiv och efter åtta förluster på de tio inledande omgångarna ersattes Daniele Arrigoni av den gamle storbacken Sinisa Mihajlovic på tränarbänken. Lagom till juluppehållet hade Mihajlovic så smått fått ordning på laget och tack vare en vinst samt sex oavgjorda resultat på serbens sju första matcher som Bolognatränare levde förhoppningarna om ett förnyat Serie A-kontrakt i allra högsta grad.

De blytunga förlusterna hemma mot Cagliari och Siena samt lagets svårigheter på bortaplan försatte dock laget i en svår situation på nytt och den katastrofala 1-4-förlusten mot Siena resulterade i att även Mihajlovic tvingades lämna klubben. Till ny tränare utsågs Giuseppe Papadopulo, men motgångarna fortsatte och Papadopulos debut borta mot Palermo slutade med en ny 1-4-förlust. Återigen avslöjades det ålderstigna lagets brister i försvarsspelet och trots att målvaktsveteranen Antonioli för det mesta storspelade fortsatte baklängesmålen att trilla in.

När laget ett par omgångar senare återigen förlorade på hemmaplan, denna gång mot tabelljumbon Reggina som vann med 2-1, försvann det lilla hopp som ändå fanns kvar och trepoängaren hemma mot Lecce i omgång 36 (Sergio Volpi avgjorde på stopptid) verkade inte vara något annat än en tragisk dödsryckning.

Lyckan vände dock när Genoa i säsongens näst sista omgång, något oväntat får man säga, besegrade Torino på bortaplan (Tack Diego Milito!) samtidigt som Bologna gnetade till sig en poäng borta mot Chievo. Resultaten förde Bologna upp på samma poäng som Torino och tack vare lagets starkare målskillnad var läget helt plötsligt utmärkt inför serieepilogen hemma mot Catania.

Väl där kunde ett välfyllt Dall’Ara se på när Bologna säkrade kontraktet med hjälp av en 3-1-seger mot ett ganska så slätstruket bortalag (på samma gång förlorade Torino mot Roma nere i huvudstaden) och trots att säsongen fyllts av allsköns motgångar lyckades klubben till slut med det som bara fyra-fem omgångar före slutet såg ut som en omöjlighet.

Trots att kontraktet till slut förnyades måste säsongen klassas som en stor besvikelse och det kanske enda riktiga glädjeämnet under året var nyförvärvet Marco Di Vaios målskytte. Anfallsveteranens 24 ligamål räckte till en andraplats i skytteligan och utan dessa fullträffar hade säsongen ovillkorligen slutat med degradering till Serie B.

Trevligt nog var de positiva nyheterna vid sidan om planen desto fler. Först och främst förtjänar supportrarna nere i Bologna en stor eloge för att man valde att fortsätta med sitt stöd trots det bedrövliga spel som laget oftast bjöd på och dessutom gladde det sociala engagemang som klubbens nya ledning visade upp under hösten 2008. Förutom sänkta biljettpriser för barn, äldre samt stadens mindre bemedlade inleddes även en antirasismkampanj, ”Applausi Contro il Razzismo”, samtidigt som ett projekt som kallas ”Lo Spreco in Fuorigioco” påbörjades. Det senare initiativet innebär att maten som blir över från serveringarna i samband med Bolognas hemmamatcher vidareförmedlas till organisationen ”Last minute market” som i sin tur ser till att den överblivna maten når stadens hjälporganisationer.

Vinnare av den interna skytteligan: Marco Di Vaio (24 mål)

2009-2010: Ny bottenstrid
Trots att president Francesca Menarini under sommaren 2009 pratade om att laget till denna säsong skulle vara redo för en plats på den övre halvan av tabellen var det nog många som hade svårt att ta ”Lady Francescas” ord på allvar. Den albanske oljebaronen Rezart Taci hade i sista stund dragit sig ur ett köp av klubben och förtroendet för klubbens ledning var inte särskilt stort bland klubbens supportrar. Möjligtvis var det så att laget på pappret (i den bästa av världar) hade kunnat slå sig in på topp tio, sommarförvärven Emiliano Viviano, Andrea Raggi, Daniele Portanova, Roberto Guana samt Marcelo Zalayeta var långt ifrån katastrofala, men verkligheten blev som bekant en annan.

Med den ytterst försiktige Giuseppe Papadopulo (förlängt kontrakt efter salvezzan) stod laget och stampade och efter åtta spelade omgångar fick laget återigen en ny tränare. Denna gång gick uppdraget till Franco Colomba (tidigare spelare i klubben), men precis som Papadopulo fick Colomba en tuff start i klubben (1-4 borta mot ett Sampdoria i högform).

I takt med att omgångarna passerade lyckades dock Colomba gjuta nytt mod i laget och flera spelare gick en ny vår till mötes (den största förändringen genomgick nog Gaby Mudingayi som under Colombas ledning bytte bänken mot en ledande roll på mittfältet).

Under vårsäsongen bärgades tunga trepoängare borta mot Fiorentina, Livorno och Genoa och kontraktet såg ut att säkras tidigt. En till synes onödig förlust borta mot Siena ett par omgångar senare blev emellertid startskottet på en betydligt sämre period och under den följande månaden lyckades nedflyttningshotade Atalanta hämta in över tio poäng på Bologna.

Ett självmål av Atalanta-försvararen Peluso såg dock till att Bologna lyckades undvika en förlust när lagen i den tredje omgången från slutet möttes i en nästintill avgörande match uppe i Bergamo. I de två avslutande omgångarna tog sedan laget de poäng som behövdes för att hålla Atalanta på behörigt avstånd, men med tanke på den fina inledningen av våren blev avslutningen onödigt spännande och säsongsbetyget kan därför inte bli högre än godkänt.

Vinnare av den interna skytteligan: Marco Di Vaio (12 mål)

2010-2011: Sportslig framgång och ekonomisk kollaps
Under våren och försommaren 2010 rapporterades det allt oftare om familjen Menarinis problem med att hålla klubben flytande och efter många rykten och spekulationer stod det i början av juli klart att den sardiske entreprenören Sergio Porcedda hade köpt 80% av aktierna i klubben.

Den 7 juli presenterades Porcedda som ny president och klubbens nye nummer ett deklarerade att han inom tre år siktade på att ta Bologna ut i Europa. Under ledning av den sällsynt aktive Carmine Longo inleddes en omfattande föryngring av truppen och under sommaren anlände spelare som Riccardo Meggiorini, Andrea Esposito, Nicolò Cherubin, Rene Krhin och Albin Ekdal. Dagen före premiären mot Inter nåddes vi dock av det något oväntade beskedet att klubbens tränare Franco Colomba fått sparken. Primavera-coachen Paolo Magnani fick i uppgift att leda laget i premiären mot Inter, men ett par dagar senare utsågs Alberto Malesani till ny tränare.

So far, so good. Sedan gick det utför, inte på planen där laget presterade över förväntan, men väl vid sidan om. Löneutbetalningarna ställdes in, skatter betalades inte och Porcedda blev en alltmer pressad man. Klubben tilldelades tre minuspoäng på grund av de inställda betalningarna och i december, tre månader efter de senaste löneutbetalningarna, framförde spelarna ett officiellt krav som innebar att klubben fick tre veckor på sig att betala de pengar som de var skyldiga spelarna. I annat fall skulle kontrakten upplösas.

Klubbens räddning blev en samling lokala entreprenörer som gick samman och köpte klubben för en symbolisk summa. Till ny president utsågs kaffemagnaten Massimo Zanetti som dock blev kortvarig på sin post. Zanetti ersattes av Marco Pavignani, men faktum är att Bologna han med ytterligare ett presidentbyte innan säsongen var över (Albano Guaraldi in, Pavignani ut).

På planen fortsatte dock laget att prestera bra fotboll och säsongen kröntes med en sällsynt bortaseger mot Juventus (den första på 30 år). Kontraktet säkrades i god tid och åtta omgångar före slutet hade laget faktiskt häng på Europaplatserna. Energin var dessvärre förbrukad och istället för fortsatt kamp om spel i Europa avslutades säsongen med sex förluster och två oavgjorda matcher och laget fick till slut nöja sig med en sextondeplats i tabellen.

Trots den trista säsongsavslutningen förtjänar Alberto Malesani ett särskilt omnämnande. Bolognatränaren gjorde ett fantastiskt arbete med att hålla truppen enad och fokuserad på det sportsliga under de tuffa månaderna då lönerna inte betalades ut. Under hela säsongen försvarade han hela tiden sitt unga lag samtidigt som han gav Bologna ett spel och en struktur som vi inte har sett på år och dagar.

Och till sist, Marco Di Vaio visade med sina 19 ligamål återigen vilken klassanfallare han är.

Vinnare av den interna skytteligan: Marco Di Vaio (19 mål)
Spelare med högst snittbetyg (redaktionens betyg): Emiliano Viviano (6,58)

2011-2012: Pioli, ”il salvatore”
Trots Alberto Malesanis fina arbete under den föregående säsongen blev det ingen fortsättning för honom i Bologna. Locktonerna från Genoa blev till slut för starka för il lupo, men det är klart att den negativa säsongsavslutningen också kan ha satt käppar i hjulen för ett fortsatt samarbete.

In kom istället Pierpaolo Bisoli, den i Cesena så hyllade tränaren, och il Bisolone fick under sommaren se sin nya klubb sälja av spelare som Emiliano Viviano, Miguel Britos, Francesco Della Rocca och Albin Ekdal. Ingen optimal inledning kan tyckas och säsongsstarten blev följaktligen ingen succé för den nye Bolognatränaren som under försäsongen hade pressat spelarna hårt där uppe i bergen. De nyanlända spelarna (Jean-Francois Gillet, Mikael Antonsson, Andrea Raggi, Alessandro Diamanti, Robert Acquafresca med flera) förmådde inte lyfta den nedtränade truppen och efter blott en poäng på de fem inledande omgångarna fick Bisoli lämna sin post.

Davide Ballardini och Delio Rossi fick båda frågan om de kunde tänka sig att ta över efter Bisoli, men tränarna avböjde och frågan gick istället till Stefano Pioli som uppenbarligen såg något som de tidigare två inte hade lagt märke till. Pioli, som tidigare hade verkat som ungdomstränare i klubben, tackade ja och så här i efterhand kan vi nog vara ganska glada för att Ballardini och Rossi inte gjorde det.

I motsats till Bisoli fick Pioli bästa tänkbara start på sin sejour i Bologna. Trots ett något krampaktigt spel besegrades Novara på bortaplan och allt eftersom veckorna gick växte Piolis Bologna ut till ett mycket stabilt och emellanåt ganska välspelande lag.

Försvarsspelet var det som föll på plats först. Gillet, Raggi och Antonsson utvecklade under Piolis ledning ett väl fungerade samarbete med försvarsgeneralen Daniele Portanova och så småningom lyckades den nya Bolognatränaren även hitta rätta balans på ett mittfält där Diego Perez och Gaby Mudingayi tilläts spela den destruktiva huvudrollen.
 
Med en fungerade defensiv kunde Pioli ta i tu med det anfallsspel som under hösten mest hade bestått av Alessandro Diamantis och Gaston Ramirez individuella briljans. Någon katalanskt bollinnehav var det aldrig tal om, men steg för steg utvecklades Bologna till ett utmärkt kontringslag och perfektion uppnåddes när laget i februari först besegrade Inter på bortaplan och sedan fyra dagar senare slog tillbaka Fiorentina på hemmaplan. 

När våren började nalkas hade Bologna återigen spelat till sig en fin position i tabellens mitt, men de fyra raka matcherna utan vinst i månadsskiftet mars/april ökade farhågorna om en säsongsavslutning liknande den förra. Dessbättre slapp vi en motsvarande genomklappning den här gången och säsongen avslutades sedermera på en utmärkt niondeplats med 51 inspelade poäng.

Till sist ett par avslutande ord om Marco Di Vaio. I samband med serieepilogen mot Parma tackade skyttekungen för sig efter fyra mer eller mindre briljanta säsonger i Bolognatröjan. Sista året var kanske något tyngre, men faktum kvarstår: Di Vaio är och förblir en legend i Bologna.

Vinnare av den interna skytteligan: Marco Di Vaio (10 mål)
Spelare med högst snittbetyg (redaktionens betyg): Alessandro Diamanti och Jean-Francois Gillet (6,38)

2012-2013: Ett par ljusglimtar i en annars ganska grå tillvaro
Efter den föregående säsongen, en när allt kommer omkring positiv sådan, var förhoppningarna något högre ställda i Casa Bologna, men sommarmercaton visade med all önskvärd tydlighet att klubben dessvärre saknade resurserna för att vidareutveckla Stefano Piolis lagbygge.

Under sommarmånaderna försvann stöttespelare som Jean-Francois Gillet, Gaston Ramirez, Andrea Raggi, Marco Di Vaio och Gaby Mudingayi samt ett framtidslöfte som Ishak Belfodil och Pioli fick istället försöka bygga nytt med nyförvärven Michele Pazienza, Alberto Gilardino, Manolo Gabbiadini, Marco Motta och Gianluca Curci.

Förutsättningarna inför säsongen var således inte de bästa och inte blev det bättre av Calcioscommesse-härvan som nystades upp under sommaren. Bologna som klubb hade visserligen ingen skuld i detta, men lagets kapten, Daniele Portanova, fälldes för att inte ha anmält ett försök att ”fixa” resultatet i mötet mellan Bologna och Bari våren 2011. Portanova stängdes av i sex månader (senare reducerat till en fyra månader lång avstängning) och Bologna fick därmed klara sig utan sin försvarsgeneral under i stort sett hela höstsäsongen.

Mycket riktigt blev också inledningen på säsongen en riktigt torftig historia där Bologna såg ut som en kopia av Pierpaolo Bisolis fjolårsupplaga. Säsongsupptakten räddades dock av den överraskande bortasegern mot Roma i den tredje omgången och tack vare den kunde Pioli undvika den värsta pressen utifrån.

Trots Piolis relativa arbetsro ville det ändå inte riktigt lossna och framförallt var det bortaspelet som inte fungerade. När november var till ända hade laget inkasserat hela fem 0-1-förluster på bortaplan och bottenstriden var vid den tidpunkten ett faktum.

Veckan före jul slog dock laget till med två raka bortasegrar mot Napoli (en i ligan och en i cupen) och framgångarna på San Paolo var nog i mångt och mycket det som lade grunden för den betydligt starkare vårsäsongen. Sakta, men säkert började vi känna igen Piolis täta och kontringsskickliga Bologna och genom de tre raka segrarna i månadsskiftet februari-mars (Fiorentina och Cagliari hemma, Inter borta) tog laget ett stort steg mot förnyat Serie A-kontrakt (cupäventyret tog däremot slut i samband med övertidsförlusten borta mot Inter i kvartsfinalen).

Under april och maj plockade Bologna sedan de poäng som behövdes för att hålla nedflyttningsstrecket på behörigt avstånd (0-6-förlusten borta mot Lazio var förstås mindre smickrande…) och säsongen avslutades sedermera på en trettondeplats med 44 inspelade poäng. Med tanke på förutsättningarna var resultatet godkänt och bortasegrarna mot Roma, Napoli och Inter kommer inte att glömmas bort i första taget, men samtidigt är det lätt att känna en viss besvikelse över att klubben inte förmådde ta till vara det som Pioli skapade året innan. Men det är väl som det är med den saken, saknas det pengar så saknas det pengar och då är spelarförsäljningar nödvändiga. 

Bland nyförvärven lyckades Gilardino och Curci bäst, men årets förgrundsfigur var naturligtvis den fenomenale Alessandro Diamanti som klev fram som lagets store ledare både på och utanför planen.

Vinnare av den interna skytteligan: Alberto Gilardino (13 mål)
Spelare med högst snittbetyg (redaktionens betyg): Gianluca Curci (6,29)

2013-2014: Inga pengar, ingen energi – Serie B den logiska konsekvensen
På 50-årsjubileet efter klubbens senaste Scudetto gick Bologna in i sin sjätte raka Serie A-säsong. Återigen satt Stefano Pioli tryggt placerad på tränarbänken och föga anade vi vad som komma skulle när Pioli under försäsongen hyllade truppen som hans bästa hittills. Innan sommarens transferfönster hade slagit igen var dock mittfältsmotorn Saphir Taider såld till Inter samtidigt som klubben hade misslyckats med att förlänga lånen av Alberto Gilardino och Manolo Gabbiadini. Kontraktslöse Rolando Bianchi hämtades visserligen in för att lindra den offensiva baksmällan, men ganska snart skulle det visa sig att laget hade tappat ordenligt i slagstyrka. Alessandro Diamanti gjorde förstås vad han kunde med sin outsinliga energi och magiska vänsterfot, men allt som oftast var han alldeles för ensam.
 
Under hösten noterades laget för blott tre segrar samtidigt som förlusterna mot Roma (0-5), Verona (1-4), Sassuolo (1-2) och Fiorentina (0-3) var rejäla plumpar i protokollet och för första gången ifrågasattes Stefano Pioli på allvar. Trots det överlevde Bolognatränaren jul- och nyårsuppehållet, men när laget sedan förlorade mot tabelljumbon Catania i omstarten var Piolis tid i Bologna över. 
 
Pioli ersattes av salvezza-specialisten Davide Ballardini, men den nyblivna Bolognatränaren måste ha undrat vad han gett sig in på när Albano Guaraldi sålde Diamanti till Kina efter att den italienska vintermercaton avslutats. Att klubben behövde pengarna rådde det inget tvivel om, men utan Diamanti blev anfallsspelet om möjligt ännu trubbigare. Vid sidan om planen protesterades det högljutt och ihärdigt mot Guaraldis skötsel av klubben, men presidenten lät sig inte påverkas av ropen på avgång och satt istället bestämt kvar på in post.
 
Bortasegern mot Torino i den 23:e omgången ingav visst hopp, men Ballardini-effekten blev kortvarig och 1-0-segern hemma mot Cagliari den 23 mars blev säsongens sista trepoängare för Bologna. Tack vare bottenkollegornas minst lika usla form levde hoppet om ett förnyat kontrakt ända fram till den näst sista omgången, men när måstematchen hemma mot Catania slutade med en ny förlust var Bolognas Serie A-sejour över för den här gången.
 
Klubben avslutade säsongen på 19:e plats med endast 29 inspelade poäng och med tanke på den torftiga fotboll som laget presterade under säsongen kan degraderingen knappast kallas orättvis. Snarare var den en logisk konsekvens av klubbens skrala ekonomi och de spelarförsäljningar som följde som ett brev på posten.
 
Vinnare av den interna skytteligan: Alessandro Diamanti och Panagiotis Kone (5 mål)
Spelare med högst snittbetyg (redaktionens betyg): Alessandro Diamanti (6,26)

2014-2015: Pånyttfödelse och återkomst till Serie A
Sommaren efter degraderingen bjöd inte på något vidare framtidshopp. Pengarna var helt enkelt slut och i slutet av juni tvingades klubben rea ut det mesta som fanns kvar av värde (bland annat Lazaros Christodoulopoulos till Verona och Nicolò Cherubin till Atalanta). Trots det fattades det ändå pengar till registreringen inför den kommande Serie B-säsongen och det vare egentligen inte förrän Gianni Morandi (sångaren, delägaren…) klev fram och organiserade en mindre räddningsaktion som klubbens Serie B-deltagande säkrades.   
 
Nye sportchefen Filippo Fusco hade av förståeliga skäl inte några stora summor att röra sig med när en helt ny trupp skulle byggas, men så småningom växte ändå ett nytt lag huvudsakligen beståendes av lån och kontraktslösa spelare fram. I princip samtliga spelare från fjolårssäsongen (sånär som på Gyorgy Garics och Archimede Morleo) lämnade och det var egentligen igenting annat än ett lågbudgetbygge som nye tränaren Diego Lopez fick till sitt förfogande. Möjligtvis med undantag för nyförvärven Daniele Cacia och Matuzalem.
 
Tävlingsdebuten mot Serie C-laget L’Aquila i cupen (förlust 1-2) lämnade så att säga en del i övrigt att önska och olyckskorparna kraxade genast om att det här var ett lag som i bästa fall kunde undvika en ny nedflyttning. Inte blev det bättre av att ligaspelet inleddes med bortaförlust mot Perugia eller av att laget kryssade i hemmapremiären mot Entella.
 
Med en ekonomi körd i botten och dåliga resultat på planen var det fler än de värsta pessimisterna som med viss fog undrade vart det här egentligen skulle ta vägen. Så småningom, i takt med att veckorna passerade, var det dock som att bitarna började falla på plats och Cacia fick fart på målskyttet samtidigt som Sassuolo-lånet Karim Laribi presenterade sig som en riktig matchvinnare (i gott sällskap med den till Bologna återvändande målvakten Ferdinando Coppola).
 
Trots ett inte alltid bländade spel blev poängskörden allt bättre och i oktober kom nästa goda nyhet när Bolognas starkt kritiserade president Albano Guaraldi till slut lyckades hitta nya ägare till klubben. Initialt såg Massimo Zanetti (Segafredo-magnat och delägare sedan tidigare) ut att bli den som befriade Guaraldi från bördan, men efter en plötslig scenförändring presenterades istället Joe Tacopina (den amerikanske advokaten som gjort ett försök redan 2008) som klubbens nye president. Den största ekonomiska uppoffringen stod dock kanadensaren Joey Saputo för (Saputo-familjen äger även MLS-klubben Montreal Impact) och för första gången på många år hade Bologna fått en ägare med stora ekonomiska resurser.
 
Vid nyår hade laget klättrat till en andraplats bakom seriesuveränen Carpi och med Pantaleo Corvino som ny sportchef (Arrivederci Fusco!) samt Marco Di Vaio och Claudio Fenucci i klubbledningen växte förhoppningarna om en snabb återkomst till Serie A. Inte minst då klubben värvade sex relativt tunga namn under vintermercaton (Sampdoriakvartetten Angelo Da Costa, Andrea Gastaldello, Nenad Krsticic och Gianluca Sansone samt Trapanis skyttekung Matteo Mancosu och Inters Ibrahima Mbaye).
 
Verkligheten blir dock sällan som man tänkt sig och istället för att öka farten bromsade laget in. Spelet blev alltmer krampaktigt ju längre våren led och förlusterna mot toppkonkurrenterna Carpi och Frosinone slutade med att Diego Lopez fick lämna sin tränarpost. In kom istället Delio Rossi och med en ny röst i omklädningsrummet lyckades laget ändå rädda en fjärdeplats vilket innebar att ett ovisst playoffspel väntade.
 
I semifinalen ställdes laget mot Avellino och efter en inledande 1-0-seger på bortaplan var förutsättningarna goda inför returen på Dall’Ara. Som så många gånger tidigare valde dock Bologna att lösa uppgiften på svårast möjliga sätt och det var med blotta förskräckelsen som finalplatsen slutligen ordnades (1-0-vinst på bortaplan, 2-3-förlust på hemmaplan = 3-3 totalt och Bologna vidare tack vare en bättre slutplacering i tabellen). Att Avellino avslutade returmötet med en ribbträff på stopptid gav också viss spänning till upplösningen…
 
Finalspelet mot Pescara inleddes med en tillknäppt 0-0-match på bortaplan och när Gianluca Sansone gav Bologna ledningen i returen var paradiset nära. Efter Ibrahima Mbayes röda kort och därefter Pescaras kvittering i den 55:e matchminuten blev emellertid uppförsbacken väldigt brant. Bologna var i detta läge endast ett baklängesmål från att missa Serie A, men tack vare ett heroiskt försvarsspel med fler haltande än hela spelare (och en ribba som återigen befann sig på rätt ställe när Pescara träffade densamma på stopptid) lyckades laget ändå hålla undan.
 
Kvällen den 9 juni, efter en lång och omtumlande säsong, var Bologna alltså tillbaka i Serie A och denna gång med resursstarka ägare och en väldokumenterat vass klubbledning i ryggen.
 
Vinnare av den interna skytteligan: Daniele Cacia (12 mål)
Spelare med högst snittbetyg (redaktionens betyg): ? (betygen finns i matchrapporterna, men kraften till att sammanställa dem räcker inte till…)

2015-2016: Godkänd Serie A-comeback
 
Sommaren efter det lyckosamma playoff-spelet präglades av stor spelaromsättning. När tävlingssäsongen sparkade igång var det egentligen bara Daniele Gastaldello, Domenico Maietta, Marios Oikonomou, Alex Ferrari, Archimede Morleo, en långtidsskadad Franco Zuculini, Ibrahima Mbaye, Robert Acquafresca och Adam Masina som fanns kvar från säsongen i Serie B. Med hjälp av en icke oansenlig transferbudget kunde dock Pantaleo Corvino plocka in ett stort antal unga och på pappret lovande spelare under sommaren (Amadou Diawara, Emil Krafth, Luca Rizzo, Saphir Taider, Filippo Falco med flera), ett par rutinerade pjäser (Antonio Mirante, Franco Brienza, Luca Rossettini och Matteo Brighi) samt det offensiva pjäserna Emanuele Giaccherini och Mattia Destro som pricken över i:et.
 
Tävlingsdebuten i cupen mot lilla Pavia visade dock att det relativt snabbt ihopvärvade laget fortfarande hade en bit kvar (Giaccherini och Destro var dock inte på plats ännu). Dessvärre fortsatte motgångarna när Serie A-säsongen inleddes och efter blott två segrar på de tio inledande omgångarna fick tränaren Delio Rossi lämna sin post. Rossi ersattes av Robert Donadoni och klubbens nye tränare fick en utmärkt start genom 3-0-segern hemma mot Atalanta.
 
Formförbättringen höll sedan i sig och efter halva serien hade laget spelat ihop ytterligare 13 poäng (23 totalt). Nedflyttningsstrecket började avlägsna sig och när Bologna i den 26:e omgången fick stopp på seriesuveränen Juventus (0-0 hemma på Dall’Ara) hade laget samlat ihop 35 poäng. I och med det var kontraktet i princip säkrat, men istället för en avslappnad och underhållande vår fick vi se ett lag som gick ner sig totalt. Spelet blev återigen väldigt krampaktigt och situationen underlättades förstås inte av att Destro gick sönder i bortamatchen mot Inter (det blev anfallarens sista framträdande för säsongen). Januariförvärven Juan Zuniga, Kevin Constant och Sergio Floccari förmådde inte heller bidra med särskilt mycket av värde och faktum är att det dröjde till hemmamatchen mot Genoa den 24 april innan laget lyckades vinna igen.
 
Avslutningen blev således en besvikelse, men att som nykomling avsluta säsongen på en 14:e plats med 42 inspelade poäng är ändå fullt godkänt (särskilt med tanke på lagets usla säsongsinledning). Utanför planen hände det också viktiga saker. I september lämnade Joe Tacopina presidentposten och Joey Saputo (den store finansiären) tog därmed ett starkare grepp om klubben. Inför säsongen genomgick även Stadio Renato Dall’Ara en rejäl ansiktslyftning och den investeringen var förstås ännu ett tecken på den nya klubbledningens höga ambitioner.
 
Vinnare av den interna skytteligan: Mattia Destro (8 mål)
Spelare med högst snittbetyg (redaktionens betyg): Antonio Mirante (6,21)

2016-2017: En besvikelse på planen
 
Med ett förnyat Serie A-kontrakt i fickan höjdes förväntningarna inför säsongen 2016-2017, men ett visst osäkerhetsmoment uppstod i samband med att sportchefen Pantaleo Corvino avslutade sitt kontrakt i förtid. Då hade den föregående säsongen just avslutats, men kort därefter utsåg klubben Riccardo Bigon till Corvinos efterträdare och generellt får man nog säga att Bologna lyckades ganska bra under transfersommaren. Bigon fick visserligen ett ”Caso Diawara” på halsen efter att fjolårssäsongens succéman vägrat infinna sig till klubbens försäsongsläger i Castelrotto. Efter många om och men lyckades dock Bigon skeppa iväg Diawara till Napoli för cirka 15 miljoner euro och de pengarna kunde sedan användas till att förstärka truppen. In hämtades bland annat intressanta spelare som Ladislav Krejci, Adam Nagy, Simone Verdi och Federico Di Francesco och när säsongen sparkade igång fick vi se ett fartfyllt Bologna som visserligen blandade och gav resultatmässigt, men som ändå såg ut att ha återfunnit energin (den stora plumpen var förstås 1-5 mot Torino i omgång två).
 
Under oktober tog dock säsongen en ny riktning och det var dessvärre inte en positiv sådan. Inom loppet av en månad tappade Bologna fyra stycken 1-0-ledningar i slutminuterna och den 29 oktober gick den hysteriskt formtoppade Verdi sönder i hemmaförlusten mot Fiorentina. Därmed gick luften ur Bologna på nytt och även om laget fortsatte att besegra bottenlagen var det som att inspirationen och framåtandan försvunnit.
 
Efter nyår väcktes förhoppningarna om en spännande vår i och med 2-0-segern hemma mot Torino, men sedan tappade laget återigen en 1-0-ledning på stopptid (Cagliari borta) och därefter följde en helvetesvecka där Bologna i tur och ordning förlorade med 7-1 hemma mot Napoli, förlorade med 1-0 hemma mot Milan trots två man mer på planen i en halvtimme (återigen motståndarmål i slutminuterna) samt förlorade med 3-1 borta mot Sampdoria efter att återigen befunnit sig i ledning.
 
Laget lyckades under säsongsavslutningen plocka de poäng som krävdes för att hålla nedflyttningsstrecket på behörigt avstånd, men den 15:e plats med 41 inspelade poäng som laget till sist avslutade säsongen på var ändå en besvikelse. Stundtals såg Bologna riktigt intressant ut och Verdi, Di Francesco, Nagy med flera kommer sannolikt bara att bli bättre, men de frekventa misstag som ledde till alltför för många sena poängtapp drar förstås ned slutbetyget.
 
Positivt var dock det faktum att klubbledningen fortsatte att arbeta målmedvetet utanför planen. I december tog klubben över ägandet av träningsanläggningen i Casteldebole samt renoverade densamma och parallellt fortsatte arbetet med planen för ett totalrenoverat Dall’Ara. Dessutom presenterades livsmedelsmedelföretaget och kultsponsorn från 90-talet, Granarolo, som nygammal partner till klubben.
 
Vinnare av den interna skytteligan: Mattia Destro (11 mål)
Spelare med högst snittbetyg (redaktionens betyg): Angelo Da Costa (6,18)

Källor:
bolognafc.it
it.wikipedia.org
federossoblu.it



0 KOMMENTARER      7097 VISNINGAR
MIKAEL MANSJÖ
2000-01-01


ANNONS:

Fler artiklar om Bologna

Milan-Bologna 2-1: Bra insats, men inga poäng
Bologna Bologna pressade Milan på ett vinterkyligt San Siro, men fick till slut se sig besegrade efter två mål av hemmalagets Bonaventura.
2017-12-10 23:47:34

Bologna-Cagliari 1-1: Un Destro ritrovato
Bologna Den pånyttfödda skyttekungen Mattia Destro räddade en poäng i söndagens hemmamatch mot Cagliari.
2017-12-03 23:11:17

Bologna-Sampdoria 3-0: Ny svit på gång?
Bologna Bologna gav det firade bortalaget en rejäl knäpp på näsan i lördagens match på Dall’Ara.
2017-11-28 22:48:30

Hellas Verona-Bologna 2-3: Undrens tid är inte förbi
Bologna Bologna var på väg mot lagets femte raka förlust när Okwonkwo och Donsah såg till att vända på steken.
2017-11-20 23:40:53

Notizie da Bologna – Di Francesco borta i två månader
Bologna Under denna rubrik presenteras korta nyheter och annan Bolognarelaterad information.
2017-11-11 13:25:00

Bologna-Crotone 2-3: Basta!
Bologna Simone Verdis två frisparksmål lovade gott, men när matchen var slut hade Bologna åkt på sin fjärde raka förlust.
2017-11-05 00:05:00

Roma-Bologna 1-0: Ordningen dessvärre återställd
Bologna Tre raka vinster förvandlades hastigt och mindre lustigt till tre raka förluster.
2017-10-29 00:16:02

Bologna-Lazio 1-2: Nära, men ändå inte
Bologna Det formtoppade huvudstadslaget blev en för tuff motståndare för Roberto Donadonis Bologna.
2017-10-26 17:18:17

Atalanta-Bologna 1-0: Sviten bruten
Bologna Efter tre raka segrar tog det stopp i söndagens bortamatch mot Atalanta.
2017-10-23 17:35:50

Bologna-SPAL 2-1: Livet leker!
Bologna Söndagens efterlängtade derby slutade med Bolognas tredje raka seger.
2017-10-17 17:53:39

ANNONS:
SENASTE NYHETERNA OM BOLOGNA FC 1909
ANNONS:

Bologna FC 1909-klipp från FanTV.se

SERIETABELLEN
1Inter1612402340
2Napoli1612312539
3Juventus1612222738
4Roma1511221735
5Lazio1510231732
6Sampdoria15834827
7Milan16736224
8Atalanta16655323
9Torino16583023
10Fiorentina16646722
11Bologna16637-121
12Chievo16565-921
13Udinese15609-118
14Cagliari16529-1117
15Sassuolo164210-1814
16Genoa16349-813
17Crotone 163310-2012
18Spal16259-1311
19Verona162410-1810
20Benevento 160115-301
>> Visa hela tabellen
ANNONS:
ANNONS:
Svenska Fans
START  Fotboll: SVERIGE | ENGLAND | ITALIEN | SPANIEN | TYSKLAND | EUROPA | VÄRLDEN   Ishockey: SVERIGE | NHL   Bandy: SVERIGE   Övrigt: US SPORTS | FORUM | BETTING
Tunga avbräck i Mönchengladbach
Slutspelat för Kim Källström –  ”Klart det är känslosamt”
NBA-Podden: The Klaw is back
Fredagsmatch uppe i Sheffield
Stor Silly Season-special
Silly Season:   Stor Silly Season-special
fantv fanradio livescore tabeller spelschema tvmatcher Champions League 08Fotboll CCM FSport Prylhörnan Leovegas Leovegas
Startsidan  |  Om SvenskaFans.com  |  RSS-feed  |  I mobilen  |  Kontakta redaktionen  |  Annons & marknad  |   Cookies