fantv fanradio livescore tabeller spelschema tvmatcher VM 2018 08Fotboll CCM allsvenskanfantasy Prylhornan
START  Fotboll: SILLY SEASON | SVERIGE | ENGLAND | ITALIEN | SPANIEN | TYSKLAND | EUROPA | VÄRLDEN  Ishockey: SVERIGE | NHL  Bandy: SVERIGE  Övrigt: US | FORUM | BETTING
Medlem
Besökare: 40015 | Medlemmar: 182509

Kom ihåg mig
Resekrönika När Atlético blev mästare i Lyon

Resekrönika: När Atlético blev mästare i Lyon

Atlético-redaktionen hade flera medlemmar på plats under Europa League-finalen i Lyon när den spanska huvudstadsklubben tog sin tredje titel.

På flygplatsen i Lyon började saker och ting ungefär som höstens gruppspel i Champions League: med en miss, men i vårt fall var det sista tåget som smitit framför ögonen på oss precis när vi skulle ta trapporna ned till perrongen. Flygbolaget har dessutom rapporterat om en taxistrejk vid Saint-Exupérys flygplats. Förutsättningarna var ungefär som mot Arsenal på Emirates. Den gången var det en annan fransmann i fokus. Det här med taxistrejken skulle visa sig stämma delvis..eller vi vet inte vad vi ska tro egentligen. Vi lyckas ändå hitta en taxi. Istället för en lugn tågresa till Part-Dieu fick vi lyssna på hur taxichauffören Ahmed försökte ringa sina kollegor samtidigt som han navigerade sig fram för att hitta till hotellet. Hans kollega Khalid var antingen djupt inne i en tunnel eller så behöver han en ny telefon.

Ahmed berättar stolt om sin lagtillhörighet: “Lyon is my team but Khristiano Rhonaldouu is the best. Real Madrid is my team from not in France” förklarar han. Det verkar dessutom vara Ahmed som startat taxistrejken vid flygplatsen: “I am the managhheer of this strike..but is off since 19 heueres”.

Efter ytterligare excentriskt bilande med Ahmed släpper han slutligen av oss utanför hotellet strax innan 01:00. “Can we pay with card?” frågar gamle redaktionsmedlemmen Jocke. “Cash? Do you can pay cash?” replikerar den proklamerade strejkledaren innan han ändrar sig ”Is ok with card”. Han hade förstås planerat att ta pengarna svart. 

Det är inget trevligt område nattetid som vi bestämt oss för att bo i, men människor har anpassat sig till mycket värre. En del av alla dessa fotbollsresor är trots allt spänningen och vetskapen om att det oväntade antagligen kommer inträffa förr eller senare.

Väl inne på hotellet checkar portiern irriterat in oss. Ingen människa tycker om att jobba natt. Han är inget undantag.

Hotellrummet är inte heller någon dröm: säng, bord, TV, heltäckningsmatta i rött och en toalett med badkar. Här slösar man inte med resurser. De struntade till och med att placera ut en papperskorg. Vi utbrister i skratt. Ett av de sista tillgängliga boendena i hela Lyon inklusive B&B.

“Här ska vi ändå bara sova”.

Efter hotellfrukosten (som också gick att vänja sig vid) är det dags för det sedvanliga strosandet på stan. Ingen av oss har varit i Lyon tidigare, därför är det av stort intresse att lära känna staden innan vi beger oss vidare. Arkitekturen imponerar på Jocke. Personligen har jag alltid fascinerats av alla små detaljer i den här typen av städer och hur mycket gemene man egentligen lägger märke till dessa, men vilken börda det måste vara att peta med det hela.

Laget ligger på ett hotell i nordvästra delen av Lyon medan deras familjemedlemmar har placerats nära Part-Dieus tågstation. Efter några timmars strosande bestämmer vi oss slutligen för en lunch. Innan dess svänger vi dock förbi UEFA:s gemensamma fanzone. Väl på plats har det europeiska fotbollsförbundet placerat ut aktiviteter och mitt bland dessa råkar vi av en slump se att 2/4 av Diego Simeones arv befinner sig. Den yngste sonen Giuliano och näst yngste Gianluca deltar i ett mänskligt spel av bordsfotboll. De spelar givetvis centalt på mittfältet. Grabbarna såg roade ut, men vi får anledning att återkomma till de senare under dagen.


Place Carnot i Lyon hade intagits av röd-vitrandiga. "Fuimos todos lo que te faltaba.."

En knapp kilometer därifrån hade Atlético-supportrarna skapat sin egen fanzone på Place Carnot. Inne i parken var det som väntat bättre stämning än på det UEFA-sponsrade jippot. Det var även först då som man verkligen kände att det verkligen var final. Alkoholen flödade förstås på som vanligt i den här typen av sammanhang, något som UEFA förstås inte vill förknippas med. Än mindre vill de nog förknippas med allt haschrökande som är lika vanligt i och runtomkring spanska arenor som baguettens förekomst i Frankrike eller chokladens dito i Schweiz.

De vanliga slängdängorna var inte på samma nivå innan folk hade fått i sig den medtagna alkoholen i parken. Det började snart samlas än mer röd-vitrandiga och inom kort var även bengalerna ett faktum. Det är inte mycket som går upp emot den Racing Club-stulna sången “Muchachos, hoy viajeremos juntos otra vez..” eller när hymnen ekar på bakgatorna kring Place Carnot.

Vid 16-tiden kom således det alla hade gått och väntat på. Regnet kom på besök. Men med facit i hand kan man inte klaga. Väderprognoserna talade om från 10:00 och 24 timmar framåt. Det var väl därför som oddssättarna fick panik och höjde Atléticos insats efter att de läst på i de spanska tidningarna om Simeones tilltänkta startelva. Jag fick faktiskt en del meddelanden när det gäller just detta på matchdagen trots att jag är helt ointresserad av spel och odds. Nu vet de väl bättre.

Regndropparna föll från himlen, men festen fortsatte. Bengaler tändes och sången ekade.  “Veteraner”, de som kallar sig själva ultras, tjejer och killar, barn som vuxna, nya som gamla. Karaktärer fanns det gott om. Till och med en 50-årig man med nummer 10 och “Franco” på ryggen. En referens till hans förebild. Generalen eller diktatorn. När det blev för mycket gömde sig många under träden tills busvädret dragit undan. Det tog ungefär en 30-35 minuter. Det klättrades på statyer och allsången var ett faktum.

 

När uppvärmningen tjänat sitt syfte bar det av mot tunnelbanestationen. Röd-vitrandiga flockades i massor längs de tunnelliknande gångarna. Sedan bar det av mot Parc Olympic.




 

Redaktionsmedlem Alexander Ivanovski tog självklart pulsen vid Place Carnot. Följ honom gärna på @Ivanovski__

Efter vad som kändes som en evighetslång färd med spårvagn där en 50-åring helt släppt hämningarna och gapat “Madridistas, hijos de p..” i över en timme i hopp om att någon skulle haka på var vi slutligen på plats på finalarenan. Arenan ligger ganska långt utanför staden. 

“Den påminner om Metropolitano” påpekade Jocke. Takdesignen är som en kopia av Metropolitano, men det är nog snarare Atleti som kopierat fransmännen än tvärtom.

Spanjorerna hade uppenbara problem med vissa av UEFA:s bestämmelser. Som att man exempelvis inte kan ta med sig vad som helst in på en fotbollsarena..och att man skulle få betala €2 för att förvara sin väska hos organisatörerna. När man väl stod i kö för att bli av med det man “inte” behövde uppstod nästan ett bråk mellan en spanjor och en vakt. Spanjoren pekar finger och lämnar stöddigt platsen. Vakten blir förbannad, tar sats, men försöker hålla sig. En Olympique Marseille-supporter får lugna honom. Tänk om en kulturskribent hade sett det här. Hen hade sannolikt fått en hjärtattack.

Efter att ha passerat säkerhetskontrollerna tog vi ett varv runt arenan, därefter särade vi på oss och gick in. Då märktes det tydligt hur många fler OM-supportrarna skulle bli.

Väl inne på arenan tar undertecknad in atmosfären innan match.

OM-supportrarna fyller sin sektion betydligt fortare än Atléticos motsvarighet. En vit vägg formas i takt med att UEFA drar igång sina jippon innan matchen. De röd-vitrandiga spelarna buas ut rejält när bussen visas på storbildsskärmarna. Det blir ännu värre när folk märker att de tagit sig in på planen. Visselorkanen drar igång på allvar när tre röd-vitrandiga spelare går ut för att känna på gräsmattan, men de inspekterar densamma obrytt. Känslan är att OM kommer ha ett övertag på 70-30 eller 75-25 på läktarna och mycket riktigt skulle det visa sig vara fallet. Finalen spelades ju trots allt i Frankrike.

Avsaknaden av nervositet var väldigt påtaglig. Samma känsla av lugn infann sig i Bukarest (2012) och Bernabéu (2013), men så är undertecknads finalfacit ett annat än det som presenterats i Champions League.

Minuterna innan avspark på Parc OL. 

Vid 20:21 hade undertecknad stått och betraktat atmosfären från en central position på andra etage. Läktarna fylldes sakta på, men då utbryter ett stort jubel. OM:s väg till finalen visas på storbildsskärmarna, men om sanningen skall fram så minns i alla fall inte jag mer än någon sekund av den videon. Därefter är det dags för Atléticos dito. Skillnaden är dock att Atléticos motivationsvideo är i klassisk Sra. Rushmore-stil (agenturen som står för Atléticos videoinnehåll på sociala medier). Från de första titlarna på 1940-talet till Ben Barek-eran och den framgångsrika eran med Luis Aragonés som spelare och tränare. Intercontinental-titeln, Schusters ikoniska frispark i Copa del Rey-segern 1992, men framförallt ligatiteln 1996 där hela bänken springer ut och hela vägen via Forláns mål i Hamburg till Godíns nick på Camp Nou och den senaste Supercopa de España-titeln. Känslorna var utanpå tröjan. Den perfekta uppvärmningen.

Men självklart skulle UEFA förstöra det genuina med ännu en konsert strax innan avspark.

Minuterna innan avspark är dock mäktiga. Atlético-supportrarna drar igång hymnen, men OM-supportrarna överröstar det hela med att få de cirka 70-75% av arenan att hoppa och sjunga: “Qui ne saute pas n’est pas Marseillais!”. Den enklaste och finaste formen att få en hel supporterskara att engagera sig.

Atléticos tifo var väl inte särskilt imponerande och OM hade ännu mindre rejäla budskap, men bengalbränningen bidrog rejält till atmosfären. Den rökiga miljön gjorde det hela till en riktig fotbollsmatch och inte ett UEFA-sponsrat jippo. På den södra läktaren var det de stora flaggorna som dominerade ihop med bengalerna, på den norra var det röd-vitrandiga halsdukar, flaggor med Atleti-motiv och Frente Atléticos banderoller som dominerade den lilla del där de spanjorerna befann sig.

 

Det inledande ställningskriget förbyttes i en anstormning från OM; på planen och på läktarna. Om Valère Germains miss i inledningen av matchen hade konverterats till ett mål skulle förstås matchbilden också ha förändrats. I samband missen ramlade en OM-supporter ned på trapporna precis framför undertecknad, men jag hjälpte honom upp. Först trodde han att jag retades, sedan insåg han sitt misstag och bad om ursäkt.

Fransmännen tog över fullständigt på läktarna efter den här händelsen och Atlético hade enorma problem att nå in i presspelet. Det är alltid lika fascinerande att studera den psykologiska inverkan som publiken kan ha på en fotbollsmatch. OM-spelarna blev plötsligt lite snabbare, lite kvickare och vann i stort sett alla dueller under de inledande 20 minuterna. Atleti tog fram överlevnadsmanualen och riskminimerade mest. Men innerst inne inom en själv fanns det tidigare nämnda lugnet från Bukarest och Bernabéu. Det som gjort att Atlético vinnerer sina matcher trots att man inte nödvändigtvis spelar särskilt bra fotboll.

Det hade Šime Vrsaljko behövt känna. Jag har ingen aning om TV-kamerorna visade det, men kroaten blev dels utskälld av José María Giménez efter att ha misstajmat en boll som uruguayanen tvingades gå ut på. Därefter slog Gabi en totalt misslyckad passning till samme Vrsaljko som inte tog rätt löpning. I sekvensen därpå fick sig högerbacken en av de största utställningarna som lagkaptenen någonsin delat ut på en fotbollsplan. Vrsaljko hängde lite med huvudet, men fortsatte spela. När han dessutom tog en onödig varning på Lucas Ocampos visste man att han skulle bli utbytt i halvtid. 22 minuter in i matchen.

“Qui ne saute pas n’est pas Marseillais!” dånar från läktarhåll en kvart in i tillställningen.

Men så förbyts stämningen helt och hållet i samband med den usla passningen till Anguissa. Minst lika mycket målvaktens fel som mittfältarens.

Plötsligt är det Atlético-supportrarna som hoppar och sjunger. De överröstar numera OM:s dito trots att fransmännen försöker få igång något för att uppmuntra sina spelare.

Och i samma veva känns inte ens OM:s anfall särskilt farliga. Atlético skapar visserligen bara halvchanser, men lugnet, stabiliteten och tryggheten är ett faktum i det röd-vitrandiga lägret. Det psykologiska skiftet är genomfört.

Ingenting fungerar för OM.

Ännu ett bevis på att stora och betydelsefulla matcher spelas i etapper och att det gäller att vara förberedd på att dra ifrån när det vankas läge för ett ryck.

Nu multipliceras dessutom antalet Atlético-spelare runtomkring OM:s dito.

Då går Dmitri Payet ned till marken. Han är skadad och tvingas utgå. En alldeles för bekant syn vilket får stora delar av Atleti-supportrarna att applådera fransmannen när han ersätts av Máxime López.

Nu väntar undertecknad helt ärligt på att Atleti skall sätta det andra målet och döda tillställningen.

När domare Björn Kuipers blåser av för halvtid är känslan än mer påtaglig.

I samband med att läktarna töms på folk under halvtidsvilan tar undertecknad trapporna ned till de lägst belägna platserna för att bevittna Juanfrans uppvärmning. Minuterna efter börjar det regna rejält och Profe Ortega ger högerbacken klara direktiv om att samtliga kroppsdelar skall vara uppvärmda. Juanfran värmer noggrant och intensivt i 8-10 minuter innan han ställer sig och slår några passningar med Fernando Torres.

OM-spelarna kommer ut en bra bit innan sina motståndare. Det är förstås en taktisk grej från tränarstaben så att Juanfran skall få de bästa möjliga förutsättningarna inför andra halvlek.

Juanfran kliver bort till fjärdedomaren och sedan genomförs bytet; Vrsaljko kliver förstås ut.

”Jag vet om jag ska vara orolig eller ej när jag ser hur spelarna uppträder under de första fem minuterna av varje halvlek” står det i Simeones biografi.

OM-spelarna vann inte många dueller under de inledande minuterna av andra halvlek. Atlético var kvickare, snabbare, aggressivare, mer raka i sitt sätt att ta sig an duellspelet och gå på mål. Griezmann gjorde förstås 0-2 och därmed var känslan av att ett nytt mål hängde i luften rättfärdigad.

De kommande 20-23 minuterna är det ett lag på planen.

OM får inte ens låna bollen under vissa etapper vilket också ökar Atlético-spelarnas självförtroende.

Det enda som hörs är de röd-vitrandiga supportrarna som är i extas. Självklart sjunger undertecknad med trots att man är omgärdad av OM-suportrar.

”Atleeeeti, Atleeeeti, Atleeeeti” ekar runtom i arenan.

En våg av stolthet sköljer igenom kroppen samtidigt som en klump formas i halsen, men man håller emot.

”Los años han pasado y el Frente sigue igual,
Honrando tus colores, por toda la ciudad,
No importa lo que pase, no nos separarán,
Atleti yo te amo, contigo hasta el final,
Ale, ale, ale, ale, ale, ale..”


Därefter sjungs spelarna och tränarnas namn; Godín, Griezmann, Mono Burgos..

OM-supportrarna hörs först på riktigt när Kostas Mitroglou träffar stolpen med en nick i den 80:e minuten.

Den vita väggen bakom Oblak vrålar då in en mäktig ramsa som involverar hela arenan innan Atlético-supportrarna försöker överrösta de. Det är gåshud på den.

För tredje gången under kvällen dånar “Qui ne saute pas n’est pas Marseillais!” längs läktarna. Och i den stunden har även Atlético-supportrarna dragit igång ”Te quiero Atleti”.

Atlético är på väg att göra ett tredje mål ett par gånger om innan man slutligen gör det i den 89:e minuten.

Samtidigt som firandet pågår ropar Atleti-supportrarna ut ”Gabriel Fernández, lololololo”.

Då hoppar plötsligt en man iklädd OM:s färger ut bland reklamskyltarna. Han sätter därefter in högsta växeln för att springa in på planen, men de många vakterna som står 1 meter mellan varandra agerar blixtsnabbt. Mannen i OM-kläder görs ned av vakterna på ett våldsamt spektakulärt sätt innan åtta av dessa slutligen omringar och leder ut honom från arenan.

Undertecknad förbereder sig sakta, men säkert för att lämna sin plats och smita in på läktaren bredvid Atlético-supportrarna när den vita OM-väggen börjar avfyrar knallskott, tänder bengaler och slåss inne på den egna läktaren. UEFA visar sannolikt inte spektaklet.

När slutsignalen går spelas ”Levels” av Avicii i högtalarna.

Troféceremonin. 

Spelare och ledare springer ut mot supportrarna, kramar om varandra och inleder firandet.

Undertecknad försöker springa ut till resten av de röd-vitrandiga, men vakterna har blockerat vägarna dit. Strax efter att undertecknad återvänt till sin ursprungliga plats ser han plötsligt hur ett blå objekt flyger ned mot UEFA:s kontrollanter precis nedanför läktarna. En av UEFA:s kontrollanter står vänd mot sidan när det träffar honom i huvudet och tinningen. Chockad tittar han upp och ser ut att gå mot tårar. Oroliga föräldrar som tagit sina barn till den nedre delen av läktaren bestämmer sig för att täcka dessa med kroppen ifall det återigen skulle hända.

Någon minut senare går en äldre man, säkerligen i 75-årsåldern ned sina barnbarn för att ta kort nere vid planen. Dessa är faktiskt OM-supportrar, men en vakt försöker hindra de då han tror de vill in på planen. En annan vakt ansluter och de börjar knuffa den äldre mannen. Det retar upp ett flertal OM-supportrar som hamnar i bråk med chockade säkerhetsvakter. Det slutar nästan i handgemäng, men avstyrs i sista stund.

Undertecknad ser att spelarna är på väg in mot mitten av arenan där ställningarna har placerats ut. Därför springer jag mot de centrala delarna av huvudläktaren för att ta del av troféceremonin. Perfekt position hinner jag tänka innan konfettin sprutar ut och Gabi lyfter Europa League-bucklan i skyn tillsammans med Fernando Torres.

Därefter blir det ett himla spring för att smita förbi vakterna och ta sig in på Atlético-sektionen.

Efter mycket om och men lyckas undertecknad slutligen smita förbi när vakterna försöker fösa bort andra röd-vitrandiga.

Väl på plats är det första jag ser hur Saúl kramar om sina föräldrar.

Torres flickor är kramar om och pussar sin pappa.

Juanfrans fru har fullt sjå med att hänga på barnen som vill springa ut över reklamskyltarna och in mot Atlético-supportrarna. Hon gör sitt yttersta i högklackat, men de sådan far, sådana barn. De är kvicka. Till slut är det just reklamskyltarna som blir hennes räddning.

Giménez går ned på ett knä och försöker övertyga sin grabb att följa med till supportrarna över reklamskyltarna. Lillen är skeptisk, men Giménez lyckas efter lite om och men slutligen få honom på andra tankar.

Ingen kramar om varandra lika länge och intensivt som ”Balkan-bröderna”. Det är som om Vrsaljko och Savic har varit åtskilda i ett år när de får syn på varandra. De häver nog ur sig ett och ett annat ”volim te, brate”. Oblak är mer timid, men likförbannat ”Balkan”.
 
Firandet fortsatte på arenan fortsatte till efter midnatt. 

Torres och Lucas lyfter Europa League-bucklan till upprepade ”hey, hey, hey!” från de röd-vitrandigas håll.

Thomas står ihop med sin flickvän och pekar upp mot läktarna. De letar efter någon.

Då får Juanfrans barn syn på en boll. De springer och springer efter den. Andra barn gör de sällskap och plötsligt spelas en ny match på Parc OL:s gräsmatta.

Diego Costa tittar upp mot läktarna, fotobombar Oblak och Werner och vinkar mot de Atlético-supportrar som sitter på huvudläktaren. Nu har nämligen en hop av dessa samlats längst ned.

Frente Atlético vill att Juanfran, Torres, Saúl och Koke skall ta sig upp för att leda sången.

Saúl står med sin flickvän och kramar om henne. Fansen skanderar: ”Subete el cariño, Saúl, subete el carino, subeeteeee el cariiiiñoooo”.

Och det gör de varje gång de ser att någon kramar om sin käresta.

Upp kommer Juanfran och tar diktafonen.

”Jugadores, jugadores,
hemos venido a ganar,
qué se enteren los vikingos,
quien manda en la capital”


Juanfran pekar mot klubbmärket, klappar om det ett flertal gånger och går därifrån.

Näst in är Torres som väljer den politiskt korrekta ”Te quiero, Atleti”.

Därefter kliver slutligen Saúl in och startar ”El Frente sigue igual”.

Griezmann hoppar och sjunger.

Cholos grabbar, redan nämnda Gianluca och Giuliano springer runt invirade i Argentinas flagga.

Simeone går och kramar om alla spelare, en och en. Han ger sin dotter Francesca en puss på kinden och hoppar sedan ihop med sina söner. Kort därpå samlar hela tränarstaben med Mono Burgos, Profe Ortega, Juan Vizcaíno, Carlos Menéndez och presschefen Pepe Pasques för ett gruppfoto.

Vizcaíno är lika lugn som under söndagspromenaden.

Cholo kramar också om sina föräldrar.

Jocke ringer mitt i firandet. Så jag stänger av och ringer upp ett videosamtal eftersom han blivit utkörd från den sidan av arenan där vakterna tömt OM-väggen på folk för att kunna gå hem så tidigt som möjligt. Han var förstås bland de sista att stå kvar.

Videon är i full gång och jag ser hur han ler, men vi hör inte varandra.

Till slut berättar han att vi ses utanför Gate F efter firandet då han inte kan komma in på arenan.

Koke sjunger med i sångerna. Lucas vill upp bland supportrarna.

Gameiro och hans fru firar ihop.

Leendet på Ángel Correas läppar går inte att ta miste på.

Och Oblaks syster, Teja, som är professionell volleybollspelare, kramar om honom när hon slutligen springer ut på planen.

Vitolos barn springer numera runt med Juanfrans och där någonstans, i klumpen av hyperaktivitet, finns det en boll.

Firandet börjar ta slut när Filipe slutligen sätter sig helt ensam på trofébordet på mittplan för att betrakta supportrarna (går att se i ATM Insider också) och ta in atmosfären.

Spelarna börjar sakta röra sig mot utgångarna och det gör supportrarna också.

Jag tar en kvart extra på mig för att ta de sista bilderna av Parc OL. De blir inte bra. Så jag sluter ögonen och blundar i en minut. Då ser jag hur Gianluca och Giuliano springer mot Atlético-supportrarna för att fortsätta fira. Med händerna över varandras axlar och alltjämt iklädda varsin enorm Argentina-flagga hoppar de och sjunger ihop. De verkar ha plockat upp sin pappas festådra från Pisa-åren. Fråga bara Mircea Lucescu. 

Därefter beger jag mig mot utgången.

När jag träffar Jocke utanför Gate F får jag reda på att han sett Luis Figo och Jorge Mendes skymta förbi. I samma veva går Gameiros fru förbi.

Strax innan jag kom ut hade han även fått syn på Carla Pereyra.


Zoran i Place Carnot. 

På väg ut från arenaområdet inser jag att jag måste plocka upp min väska.

Vi går ned till de små förvaringsbåsen där jag lämnat väskan. Jag räcker över nummerlappen till mannen i skyltfönstret: ”Zoran? The last bag is yours”.

Jag flinar skämtsamt, vi går mot den ändlösa kön som ska ta oss in till centrum med hjälp av spårvagnarna som står uppradade och han kan äntligen släcka ned sitt lilla bås. Lyonnatten är vår.  



1 KOMMENTARER      1757 VISNINGAR
ZORAN ZORIC
zoranzoric@gmail.com
På Twitter: zoranzoric
2018-05-22 15:50:00


Artikelkommentarer

CROSS Artikelkommentarsfunktionen stängd

DenGäckandeSkuggan/Simon Smart:
Mäktigt imponerande rapport!


...och grattis till framgången!


// DGS/SS _ Celticsupporter.

8 Tumme upp 2018-05-22 16:10:52
ANNONS:

Fler artiklar om Atlético

Spelschema 2018/19
Atlético
2018-08-12 09:42:00

Simeone: "Såg många saker jag gillade"
Atlético MADRID. Efter matchen höll Diego Pablo Simeone presskonferens. Argentinaren pratade bland annat om UEFA Super Cup, Thibaut Courtois och Thomas Lemar.
2018-08-12 00:32:07

Matchrapport: Inte(r) Atléticos kväll på Metropolitano (0-1)
Atlético MADRID. På lördagskvällen spelade Atlético Madrid sin sista träningsmatch innan UEFA Super Cup. För motståndet stod Inter och det blev tillslut förlust med 0-1.
2018-08-11 22:40:00

Officiellt: Nikola Kalinic till Atlético Madrid
Atlético MADRID. Anfallaren lämnar AC Milan efter endast en säsong och skriver på för den spanska huvudstadsklubben.
2018-08-09 17:14:00

OFFICIELLT: Šime Vrsaljko lånas ut till Inter
Atlético Den kroatiske landslagsmannen lånas ut under den kommande säsongen.
2018-07-31 22:28:35

Officiellt: Atlético värvar Santiago Arias
Atlético MADRID. På tisdagskvällen står det klart att ytterbacken blir Atlético Madrids nästa nyförvärv. Colombianen har skrivit på ett femårigt kontrakt med den spanska huvudstadsklubben.
2018-07-31 22:00:00

Officiellt: Atlético värvar Jonny från Celta Vigo
Atlético MADRID. Det har varit på känn ett tag, nu står det klart att Jonny lämnar Celta Vigo och skriver på för Atlético Madrid. Han kommer dock lånas ut till Wolverhampton Wanderers den kommande säsongen.
2018-07-25 20:56:11

Officiellt: Atlético Madrid värvar Gelson Martins
Atlético MADRID. Portugisen ansluter från Sporting Clube i den portugisiska ligan. Det bekräftar Atlético under onsdagsförmiddagen.
2018-07-25 12:02:00

Officiellt: Adán skriver på för Atlético Madrid
Atlético MADRID. Målvakten lämnar Real Betis och skriver på ett tvåkontrakt med Atlético Madrid. Det står klart under tisdagen.
2018-07-10 17:55:00

Officiellt: Juanfran förlänger med Atlético Madrid
Atlético MADRID. På fredagsförmiddagen står det klart att högerbacken skriver på ett nytt kontrakt med Atlético de Madrid. Överenskommelsen sträcker sig till och med sommaren 2019.
2018-06-22 12:38:35

ANNONS:
SENASTE NYHETERNA OM ATLÉTICO MADRID
ANNONS:

Atlético Madrid-klipp från FanTV.se

ATM Insider

Vinnare Europa League 2018

VINSTEN MOT MARSEILLE
ATM Insider

De Niño a Leyenda

FERNANDO TORRES AVSKED
ATM Insider

¡Gracias, Capitán!

GABI AVTACKAS
ANNONS:
SERIETABELLEN
1Alaves000000
2Athletic000000
3Atlético000000
4CD Leganés000000
5Celta Vigo000000
6Eibar 000000
7Espanyol000000
8Barcelona000000
9Getafe000000
10Girona000000
11Huesca000000
12Rayo Vallecano 000000
13Real Betis000000
14Real Madrid000000
15Sociedad000000
16Sevilla000000
17Levante000000
18Valencia000000
19Valladolid000000
20Villarreal000000
>> Visa hela tabellen
ANNONS:
Svenska Fans
START  Fotboll: SILLY SEASON | SVERIGE | ENGLAND | ITALIEN | SPANIEN | TYSKLAND | EUROPA | VÄRLDEN   Ishockey: SVERIGE | NHL   Bandy: SVERIGE   Övrigt: US | FORUM | BETTING
Calcio Amore #1: ”Ny storhetstid”
Tiemoue Bakayoko klar för Milan
Frankrike är världsmästare!
Propagandafotboll av Ajax
”En känsla av att laget kan växa”
fantv fanradio livescore tabeller spelschema tvmatcher Silly Season 08Fotboll CCM Prylhörnan Leovegas Elite prospects
Startsidan  |  Om SvenskaFans.com  |  RSS-feed  |  I mobilen  |  Kontakta redaktionen  |  Annons & marknad  |   Cookies