Historik del 2 (1937-1969)

1937-38 säkrade storspelarna Meazza och Ferrari tillsammans med laget klubbens fjärde ligatitel. Man vann mästerskapet två poäng före Juventus, och bäste målskytt var Meazza med 20 fullträffar vilket han även vann den totala skytteligan på. Fyra spelare ur Inter deltog sedan samma år i det titelvinnande italienska landslaget i VM.

Säsongen efter, 1938/39 var det dags för klubbens första italienska cuptitel. Och ytterligare ett år senare, 1940 kunde man säkra sin femte ligatitel. President vid tiden för dessa framgångar var en herre vid namn Ferdinando Pozzani, känd som "General Po". Meazza hade dock drabbats utav problem med blodcirkulationen vid tiden för den femte ligatiteln och var ej längre spelduglig, han deltog endast i europeisk cupmatch men pytsade inte en enda gång säsongen 1939/40.

Inter och Nacka-hysteri
Under krigstiden på 40-talet spelades återigen inga mästerskap, men efter andra världskrigets slut återtog klubben i oktober 1945 namnet Inter igen och de blåsvarta tröjorna var tillbaka. Det dröjde till början på 50-talet innan Inter hävdade sig igen. Denna gång var det under presidenten Carlo Masseroni som saker och ting började hända. Som kuriosa kan tilläggas att grundandet av den nya klubben i Milano inte bara visade sig positivt för Inter. Milan visade sig dessutom nu från sin normala sida igen och tog inte en ligatitel från 1908 och fram till 1950.

I slutet av 40-talet hade bland andra holländske Faas Wilkes och ungerska yttern Istvan Nyers anslutit till de blåsvarta. Wilkes fick inte den framgång i Italien som man hoppats på, medan Nyers höll klass som få andra. Ersättaren för Faas Wilkes blev ingen mindre än vår egen nationalidol, tillika ikon och ansikte utåt för Nerazzurri Svedesi, Lennart "Nacka" Skoglund. Redan säsongen 1952-53 fick den blonde söderkisen, som för 160Ê000 kronor skrivit på klubben ett par år tidigare, vara med om att vinna den italienska ligan. Det var en taktisk triumf snarare än en teknisk enligt svensken själv. Inters tränare Foni visste hur man bäst skulle nyttja laget han hade till förfogande. Publiken på San Siro var väl inte helt tillfredställd under säsongen med uddamålssegrar om vartannat. Men när det visade sig att man på den vägen vann ligan, var alla förlåtna.

Säsongen efter var det dags för nya triumfer för klubben. Nu var det en mer offensiv spelstil som praktiserades och detta innebar fler mål per match, vilket gladde publikens oerhört. Hemmaderbyt mot Milan avgjorde Nyers med ett äkta hattrick, ett mål på straff och två på framspelning av gubben Skoglund. I vårmötet hemma med Juventus skrevs siffrorna till 6-0 efter bland annat två mål av Skoglund och två av Brighenti. Guldmatchen spelades hemma på San Siro mot Triestina, där Skoglund (1) och Nyers (2) återigen gav Inter segern, siffrorna skrevs till 4-2 och laget var mästare för andra året i rad.

Angelo Moratti - Guldåldern
1955 tillträde en ny president för klubben, som senare skulle ha stor inverkan på klubbens prestationer. Hans namn var Angelo Moratti, oljekung och god för ett antal miljoner kronor på den tiden. Moratti var inte lik de tidigare hövdingarna i klubben, och enligt Nacka var han mer som en kompis än en chef. Då Skoglund tillsammans med sin fru Nuccia låg på semester nära Angelos jättevilla i Viareggio på kusten, och presidenten fick höra detta bjöd han in paret till villan på te och förströelse. Och Nacka blev sedan mer än en gång utmanad av presidenten den dagen, både vid pingisbord och biljardbord.

Säsongen 1958/59 noterade argentinaren och tillika publikfavoriten Antonio Valentin Angelillo den hittills bästa målskörden på en ligasäsong i Inter. På 33 ligamatcher svarade han för lika många mål, vilket dock tyvärr inte räckte till någon ligatitel för laget.

Vad gäller det sportsliga under Moratti så skedde de första stegen när argentinaren Helenio Herrera anlände som tränare till klubben i början av 60-talet. Mario Corso kom som 16-åring in i laget och var från början älskad av fansen. Han spelade endast en cupmatch sin första säsong, men mer skulle komma. Med den klassiska uppställningen, (Sarti, Burgnich, Facchetti, Bedin, Guarneri, Picchi, Jair, Mazzola, Milani, Suarez och Corso), kunde klubben titulera sig "Världens bästa klubblag" och lyckades skrapa ihop inte mindre än sju stora titlar i mitten av 60-talet (tre ligatitlar, två Europacuptitlar och två VM-titlar). Under Herreras tredje säsong som tränare tog man klubbens åttonde ligatitel, 1962/63.

året därefter slutade man på samma på poäng som Bologna i ligaspelet, men förlorade den efterkommande särspelsmatchen med 2-0 och guldet gled klubben ur händerna. Samma säsong tvålade man dock dit Real Madrid med 3-1 i Europacupfinalen och blev mästare för första gången. Samma år, 1964, vann man dessutom sin första VM-titel genom att finalslå argentinska Independiente.

Säsongen 1964-65 var man tillbaka även i ligan, starkare än någonsin. Med tre poäng distanserads Milan och man tog klubbens nionde ligatitel. Senare på våren, den 27 maj finalslog man portugisiska Benfica i Europacupfinal med 1-0 efter mål av brassen Jair och var mästare för andra året i rad. Man fullbordade senare sin trippel den säsongen med att återigen vinna Interkontinentalcupen genom att besegra Independiente.

Följande år fullbordades guldåldern för Inter genom att man tog sin tionde ligatitel och därmed fick pryda sina tröjor med en gyllene stjärna. 1968 deltog Interspelarna Burgnich, Domenghini, Facchetti, Guarneri och Mazzola framgångsrikt i det landslag som blev Europamästare efter att ha slagit Jugoslavien i final. Samma år tog Ivanoe Fraizzoli över som president efter Angelo Moratti.

Fortsättning: Del 3 1937-1970