Henrik Örtenvik om sitt supporterskap till Tottenham

Vår egen redaktör för England-sidan i form av Henrik Örtenvik ger oss nu en närmare insyn i hans relation till Tottenham, hur det kommer sig att han håller på klubben och vilka minnen han håller kärast. 
 
Har du som läser lust att dela med dig av hur du blev supporter till ditt favoritlag och hur den relationen ser ut? Tveka då inte att skicka ett mejl till mig för att anmäla ditt intresse på filip.wollin@svenskafans.com
 
*  *  *
 
Hur, när och varför började du följa och supporta Tottenham?
- Det är inget ärvt supporterskap, då min far inte är så intresserad av fotboll. I stället var det slumpen. Jag minns att jag kollade på ”Tottingham” mot Nottingham i källaren hemma i Skellefteå. Av någon anledning föll jag för det vita laget och sedan när jag skulle skriva mitt namn på en vikbar lapp på skolbänken så skrev jag ”Clive Allen”.
 
- I efterhand har jag försökt kolla upp vilken match det var. För jag var säker på att minnet sa mig att matchen slutade 1–1. Men det enda resultat, från mitten av 80-talet, som slutade 1–1 var i mars 1988. Och då gick jag i slutet av trean och Clive Allen såldes denna månad till Bordeaux. Så tyvärr vet jag inte exakt vilket år det var. Men jag vill tro att det var inför ettan eller tvåan i grundskolan, det vill säga 1985 eller 1986.
 
Har du något specifikt minne under din tid som supporter du håller kärt? 
- Då klubben är svältfödd på titlar under min livstid finns det inte särskilt mycket kul att välja på. FA-cuptiteln 1991 har jag inget fysiskt minne av att jag firade. Då var jag 13 år. Ligacuptitlarna var ju roliga, samtidigt som känslan alltid varit att det ”bara” är ligacupen. Det starkaste minnet är ju också ett relativt nyligt sådant. Lucas Mouras hattrick och hans mål 95.01 borta mot Ajax gav den största glädjen jag känt som supporter. Jag bara vrålade okontrollerat i garaget där jag såg matchen. Frun kom springandes och undrade om jag höll på att dö. Det var en sådan där otroligt härlig okontrollerbar glädje som man så sällan fått uppleva som Tottenham-supporter. Efter finalen i Madrid tog det mig minst ett halvår innan jag igen kunde börja glädja mig åt målet.
 
Vilka är de största för- respektive nackdelarna med att följa klubben?
- Fördelar? Med att hålla på Tottenham? Vad är det för någon dum fråga? Skämt åsido. Men det är svårt att nämna fördelar egentligen. Det är ju en klubb som ständigt underpresterar och gör mig besviken. Men jag älskar ju klubben och kommer alltid följa den. 
 
- Det finns för många nackdelar för att lista. I tonåren var klubben rätt kass och en plats i mitten av tabellen var liksom fine. Visst sved det att Arsenal var bättre, men de var så mycket bättre så det var inte ens någon idé att jämföra sig. Nu när Tottenham är en bättre skött klubb än Arsenal och är med och (i alla fall i teorin) kämpar om titlar svider det ju lite mer. Besvikelsen blir större. Nu hoppas man mer och då faller man hårdare.
 
Har du någon favoritspelare i dagens lag?
- Jag är väldigt svag för Dele Alli. Innan han ens var torr bakom öronen var han bland de allra bästa i ligan och avgjorde ofta i toppmöten mot Arsenal, Chelsea, Real Madrid och så vidare. Nu har han tyvärr tappat något, men jag misstänker att det är mest psykologiskt. Annars kommer Lucas Moura alltid att finnas varmt i mitt hjärta för hans insatser under förra säsongen. 
 
Och genom tiderna, vilken spelare har betytt mest för dig personligen?
- Det finns så många att välja på, men spontant säger jag Gareth Bale. Han var så otrolig. Så fuoriclasse, som de säger i Italien. Skulle gärna ta tillbaka honom.
 
Hur brukar du följa matcherna och hur ofta är du själv på plats?
- Jag följer matcherna via Viasat då det går, piratlänkar när Viasat inte kan erbjuda oss matchen. Sedan är jag rätt dålig med att vara på plats. Jag har sett Tottenham live fem gånger. Det har dels att göra med biljettillgången, dels att jag inte alls gillar London. Jag har varit där sex gånger i olika sällskap och bortsett från första gången då allt känns spännande och man besöker alla turistmål så är min bestående känsla att London är Babylon. Hade jag gillat London mer hade jag säkert ansträngt mig mer för att åka dit. Jämförelsevis följer jag också Inter nära hjärtat och de har jag sett tiotalet gånger live och Italien är ett land jag mycket hellre besöker.
 
Om du varit på plats, har du någon upplevelse som du minns lite extra?
- Då var det ju inget spektakulärt i sig, men att man såg Harry Kanes första ligamål live måste ju ändå vara en milstolpe. Det tog jag med mig och att Sunderlands supportrar var helt fantastiska och sjöng högt matchen igenom, trots att de fick storspö. Sedan att jag och min närmaste stolsgranne satt och raljerade lite över hur stapplig Harry Kane såg ut och funderade om han ens skulle platsa i Allsvenskan är ju något man kanske inte ska prata högt om...
 
Hur mycket skulle du säga ditt supporterskap påverkar dig i vardagen?
- För mycket. Dels det praktiska att jag följer Twitter slaviskt och läser allt som går att hitta och lite till. Sedan har jag märkt att när andra delar av livet inte är helt i balans så påverkar negativa idrottsresultat lite för mycket. När Tottenham återigen viker ner sig så blir det lite för mycket kvädesord på Twitter och det påverkar mitt humör ordentligt.
 
Anser du att ditt supporterskap ändrat sig med åren?
- Det har det säkert på sätt som andra kan förklara bättre. En sak är att mina barn ofta blir rädd för mig när jag skriker till. Alltså även när jag jublar ”jaa!” så har jag fått trösta gråtande barn som blir rädda. Så det är väl en sådan där liten praktisk detalj att man får försöka hålla igen lite med svordomar och skrik. 
 
Finns det något eller några lag du direkt ogillar?
- Det här kanske passar bättre på förra frågan. Det är väl en sak som förändrats. Min närmaste barndomsvän är Arsenal-supporter och under uppväxten när det var derbyn var vänskapen i ordentlig fara... Nu bryr jag mig inte lika mycket om Arsenal. Kanske för att de blivit sämre? Men visst, en viktig del av supporterskapet är att känna ”vi mot dem” och känna lite antipati. Samsung är för mig kopplat till Chelsea. Skulle aldrig få för mig att köpa en Samsung-produkt. Och deras gräddfil till framgång via smutsiga ryska oljepengar är något som är svårt att inte bli irriterad på. Samma gäller Manchester City.
 
- Det finns dock bara ett lag i världen som gör att det verkligen bränner i alla kretsar: Juventus. Jag har sagt till barnen: ni får hålla på vilket lag ni vill, bara INTE Juventus. Och vi kommer fan aldrig ens nudda i en Fiat. 
Fick en gång motfrågan: 
”Till och med Liverpool?!” 
- Ja, men inte Juventus. 
Ger mig fan på att det då blir Juventus, men då blir barnen arvlösa. Ibland använder de min antipati emot mig.
 ”Pappa, vet du vilket lag jag tycker är bäst?”. 
- Nä, berätta?
”Juventus” *skratt*
 
Slutligen, har du någon personlig dröm eller målsättning du hoppas få förverkliga i egenskap av supporter?
- Jag sa någon gång i våras att om jag visste att ligacuptiteln mot Chelsea skulle vara den sista titeln under min livstid hade jag uppskattat Woodgates slumpmål mer och firat det hårdare. Jag skulle bara vilja fira, vara riktigt glad och köpa en souvenir som förklarar att vi vunnit någon jävla titel.