Reserapport Manchester

En Watford supporter och ett tjugotal United supportrar på fotbollsresa i Manchester. Vad gör jag där? Ärligt talat, jag vet inte. Det är min kompis Pontus fel. Men jag är glad att jag åkte! Det här är ett substitut till Björns eminenta resekrönika!

Våran Stekarbil plockade upp fyra trötta gubbar i Uppsala halv 6 på fredag morgon. Starkbira och korv med bröd från macken till frukost. Det är svinkallt.

På grund av bokningsproblem blir jag, Pontus, och lillskitarna Olle och Viktor uppdelade på två olika plan. Jag och Viktor åker finflyg med mat. Pontus och Olle fick åka fulflyg utan mat. Bira på Arlanda.

Från minusgrader halv 6 på morgonen till näst intill sommarväder i Manchester. Fyra trötta gubbar. Öl. Samling klockan ett i foajén till hotellet som alla med lite mer pengar än oss andra hade råd att bo i. I ett fnittrigt tillstånd efter en halv dag på borsten eskorterades vi av reseledare Yxell till vårat budgetboende. Ett budgetboende utan heltäckningsmatta, men med många våningar och ingen hiss, fyra våningssängar inklämda i ett rum och ett kök som luktade bäver. I snabbkaffets gyllene land innebar det lyxkaffe på Starbucks och inte snuskigt bäverkaffe.

Vi är åtta gubbar som lever budget - Claes, Björn, Axel (alla tre med anknytning från Svenska Fans), Uffe Olle, bröderna Pontus och Viktor, och jag.

På fredag kväll försökte vi hitta en klubb i närheten av vandrarhemmet som inte kostade halva reskassan att komma in. I samlad trupp fann vi lyckan efter en stunds sökande. Claes fann även lyckan i de lokala damerna, eller åtminstone en halvfet äldre utgåva i halvkort klänning och en vinflaska i ena handen, som gillade att gnida booty mot stackars Classe.

Problemet att dela rum med sju United supportrar var att alla var övertända redan halv 9 följande morgon. Det hjälpte inte att Björn som var ansvarig för väckarklockan glömt att ställa om till engelsk tid och väckte oss en timme tidigare än beräknat. Jag hade ont i huvet och hade gärna somnat om.

En annan som såg ut att ha ont i huvet var Johan Nilsson på hotellet. Trots att hotellfolket, de asen, fick lyxfrukost, riktiga sängar och med största sannolikhet finkaffe.

Vi blev tilldelade säsongskort, och min första tanke var att fly landet och sälja skiten för dyra dollar till nån stackare som faktiskt bryr sig mer om United än vad jag gör.

Spårvagnen till Old Trafford tog runt 20 minuter. Jag, Pontus, Olle, Viktor och Alexander Nilsson hittade glädje på Trafford Bar, en pub hundra meter från arenan med två söta tjejer som jobbade som diskplockare. Nackdelen med öl innan match är att pissblåsan säger ifrån. Fördelarna är dock många. Precis som alla lags supportrar har även Uniteds fans humor. Som väntat är det lokalkonkurrenten City som får ta största smällen.

Arenan är den mäktigaste jag har varit på. Ingen snack. Och då har jag varit på många! Våran grupp fick platser på den näst högsta raden på hela arenan ungefär i höjd med mittcirkeln. Långt upp kan tyckas, men perfekt sikt.

Matchen hyfsad. Lagen hade en varsin halvlek, Alan Smith var bäst på plan, Wayne Rooney strax efter. Efteråt tittade vi in på Megastore. Pontus köpte stringtrosor till sin tjej med MUFC tryckt över framstjärten, och, det skulle visa sig, MCFC på den mörka sidan. Fyndigt.

På väg till spårvagnen stöter jag på en gammal kursare till mig från Universitetet i Carlisle. Hur stor är den risken? Varken han eller jag håller på United, ingen visste att den andra var där, och när 68000 går på fotboll ska det inte hända att man träffar en gammal polare man inte träffat på över ett år.

Han rekommenderade en popklubb att gå till på kvällen. Gänget samlades inne på budgetboendet och drack öl. Jag, Pontus, Viktor och Olle är de enda som vill gå vidare runt midnatt. Taxi till 42nd Street. Klubben heter så. En riktigt stor (RIKTIGT STOR) dörrvakt får för sig att inte släppa in Olle. Jag bryr mig inte, men i efterhand känner jag mig taskig att vi inte följde med honom. Vi tre gick in, Olle gick på äventyr i Manchester. Vi tre hade riktigt kul. Olle åkte på spö. Kul historia då, tragisk historia nu.

Söndag morgon var en trött morgon. Starbucks hjälpte till att förbättra en lätt grinig stämning. Shoppade så länge vi orkade, jag och Pontus orkade inte länge. Samlad trupp ut till Manchester Airport. Såg till att spendera de sista pengarna på lite allt möjligt. Hittade en pub som visade Everton – Chelsea, sen boarding och hemresa. Pontus träffade Gabriel Heinze på flygplatsen. Han var på väg till Barcelona. Vad skulle han där och göra? Nåt för skvallerpressen kanske!

Måndagen är ångest. Ett stort anti-klimax. Jag vill hem till England igen. Det går inte att jobba heller, alldeles för tidigt att gå upp på morgonen.

Jag har åtminstone sett Manchester United nu. En del av dealen är att Pontus ska följa med mig till Vicarage Road nästa gång vi reser på fotboll i England. Och kanske har jag fått några fler att hålla ögonen på Watford i framtiden.

Jag vill passa på att tacka alla trevliga människor som gjorde resan till en resa! Inte minst de som bodde på Hatters Hostel room 401 – Claes, Alex, Björn, Uffe, Viktor, Olle och Pontus.