The Notebook: Transformation

Theo Walcott, Dimitar Berbatov och Johan Elmander glider alla på en liten framgångsvåg för tillfället. Dessa tre fotbollsutövare hade en fjolårssäsong som var allt annat än bra, saker funkade inte som de skulle och det fanns en förståelse för de fans som hade en del rätt negativa utläggningar om dem. De har dock glänst under de första matcherna denna säsong, de har använt sommaruppehållet till att få ordning på både den fysiska och psykiska delen av dem själva.

Om vi börjar med Theo Walcott, den lille engelsmannen vars styrka också alltid varit hans förbannelse. Att ta rätt beslut då man lunkar runt i Gary Speed-tempo är en sak, att ta rätt beslut då man flyger fram likt Usain Bolt är klurigare.

Under de senaste åren har inte riktigt Walcott lyckats hantera detta, han har varit mer lättläst än en Knasentidning och det har varit omöjligt att inte bli frustrerad på hans beslutsfattande. Men något har hänt under sommaren.

Plötsligt finns det ett lugn, en hunger, en självklarhet i hans aktioner. Polletten verkar ha ramlat ner. Walcott har tagit steget från att vara en liten pojke till att bli en man, eller nja, nästan en man iallafall.

"I've never seen him develop. He just doesn't understand the game for me - where to be running, when to run inside a full back, when to just play a one-two. It's all off the cuff. I just don't think he's got a football brain and he's going to have problems." sa Chris Waddle om Walcott i mars månad.

Nu i slutet av augusti månad är nog Waddles tankegångar angående Walcott modifierade.

En annan som har haft det tufft är Dimitar Berbatov. Få spelare har fått utstå så mycket kritik som den genialiske bulgaren. Och det är förståeligt.

För som ett fan finns det inget värre än en spelare som agerar som Berba gjorde under stora delar av förra säsongen. Hans kroppsspråk kunde till och med psyka ner den mest hängivna Berba-älskaren. Det var jobbigt att se.

Men alla vi som följt Berba under åren vet att det finns så brutalt mycket kunnande i hans kropp, hans små vrickningar, de kliniska avsluten, de där magiska ögonblicken av briljans. Vi vet att det skulle kunna bli så bra om han adderade lite jävla anamma. Men vi har haft en känsla av att det varit en utopi.

Under säsongsstarten har dock Berba varit en annan spelare än tidigare, han har chockat med ett uppoffrande spel a la Wayne Rooney vilket i sin tur lett till att han varit just den världsklassanfallare som alla Unitedfans hoppades att han skulle vara då han kom till klubben.

Om Berba lyckas producera samma spel mot topplagen återstår att se, chansen att han levererar är iallafall större än vad den var för sex månader sen då ordet "slita" inte fanns i hans vokabulär.

Johan Elmander har varit Berbatovs motsats. Han har alltid slitit som ett djur men hans kyla har varit legendariskt dålig.

Under förra säsongen var det nästan komiskt att följa svensken, oavsett läge så visste man att chansen att Elmander skulle sätta bollen var i paritet med chansen att få se Bert Karlsson i Armanis nya kalsongreklam.

Det ska dock sägas att det blev lite bättre under våren då Owen Coyle tog över efter Gary Megson, efter tränarbytet trivdes Elmander bättre, det offensivare spel som Coyle försökte inpränta i Bolton gjorde så att Elmander kom till fler avslutningslägen och ett par mål trillade in.

Men det är inte förrän nu man börjar känna att det är på väg att riktigt lossna för Elmander, att den form som han hade i Toulouse äntligen är på väg, den tiden då Johan Elmander var ett någorlunda fruktat namn i fotbollseuropa.

Dock är han fortfarande inte direkt någon Robbie Fowler då han befinner sig i boxen men vem är det? Huvudsaken är att Elmander känns så mycket vassare än under fjolåret vilket både kommer gynna Bolton men också landslaget. Det känns bra.

Så varför skriver jag just om dessa spelare egentligen?

Spelare som fått mycket skit på sig har alltid varit lätta att känna sympati för. De jobbar i uppförsbacke och direkt de gör något mindre bra så står en armé beredd att sänka dem på alla sätt och vis.

Men klagomålen är oftast förståeliga, eller åtminstone till viss del förståeliga. Det är svårt att ändra bilden man har av människor, känslan av att Elmander är en katastrofal avslutare, att Walcott saknar fotbollshjärna och att Berbatov är slö lever kvar i våra hjärnor och varje gång de egenskaperna verifieras på planen förstärks bilden. Och ja, då kommer gnällandet.

Det enda dessa spelare kan göra då är att visa karaktär och genom deras aktioner försöka ändra på den bilden.

Jag är glad att Walcott, Berbatov och Elmander har börjat ändra mina bilder till det mer positiva.

Må gött!

P.S. Blir det vackrare än att se Giggs och Scholes göra en kollektiv glidtackling?

P.P.S. Och Jaaskelainens örfil på Roger Johnson kan bli en het kandidat till årets psykbryt.