"Ett högre tempo kräver en annan typ av träning"
Jag minns dom orden. Min moderklubb hade vid tillfället anlitat en ny "ung och lovande" tränare som gärna förvandlade föräldramötena till presskonferenser i vår lilla klubblokal. Föräldrarna var oroliga för att deras söner kom hem och sparkade av sig skorna i hallen, slängde benskydden i väggen och skrek att de aldrig mer skulle sätta sin fot på idrottsplatsen igen.
Det var bara tonårshormoner menade vår nye profet, och för de som tvivlade på hans kompetens så understök han mer än gärna att det minsann inte var någon lekstuga på träningarna längre - de hade han sett till.
Föräldrarna smuttade på termoskaffet och nickade i samförstånd. "Här skulle det vinnas pokaler" - tänkte de.
Tolv år senare kan jag inte låta bli att fundera över dom där orden. Vad betydde de för en skock vilsna trettonåringar vars största oro i livet var att bli vuxna, få ta eget ansvar och framför allt inte få ha kul längre.
Tränaren fick fortsatt förtroende. Sammankomsterna på idrottsplatserna tog en annan form och gruppdynamiken grusades. Ungdomssektionen liknade mer en institution än ett lag. Vi fick bättre kondition, tänkte aggressivare och spelade mer disciplinerat, men glädjen försvann, resultaten blev sämre och fler och fler valde att sluta eller byta lag.
Plötsligt började våra föräldrar att förstå. Plötsligt kom deras dåliga samvete att äta upp dom när de till sitt förtret såg sönernas fotbollsskor stå där och ruttna bort i ett hörn av klädkammaren. Först då var det dags.
Ibland undrar jag över hur många framtida stjärnor som dök från himlen den våren.
Precis som jag anser att det saknas pedagoger i skolan anser jag att det saknas pedagoger inom idrotten. Det är allt för många fix-tränare som drömmer om att stå i kostym på "sanktan-finalen" och se sin son lyfta bucklan inför en drös överväldigade släktingar. Som saknar all den empati och förståelse som lagidrotten bygger på, och som skiter fullständigt i om sonens bästa kompis får fylla vatten och nöta bänk hela slutspelet.
Björnligan talar om satsningar. Högre ambitioner och bättre kvalitet. Men innebär det att glädjen till fotbollen kommer i skymundan?
Och vem är det egentligen som får bära hundhuvudet när framgångarna på planen inte överensstämmer med förhoppningarna?
Jag har min syn på saken - spelare strömmar till klubben som aldrig förr. För första gången på väldigt länge känns vi som ett lag och jag har mycket roligare på och efter träningar.
Vi kommer att få flera spelare till Björnligan. Vi ska ge alla en möjlighet att få lira fotboll utan att någon förståsigpåare står med pekpinnen och talar om för oss att vi inte räcker till. Då kommer glädjen. Då kommer harmonin. Då kommer framgångarna.
Victoria Concordia Crescit
(Seger genom harmoni)
/Kalle
