Lakritstrollen
2009-05-31 12:00
Sportsliga troll inget för domare
Efter att år efter år ha varit blida små troll, alltid förstående och vänliga inför Korpendomaren, har de svarta nu seglat upp som den dömandes hatobjekt nummer ett. Varför fungerar Korpenfotbollskemin så dåligt med denne fryntlige norrman? Redaktionen spekulerar.
Tor Widerberg
Det började som alla förhållanden med nyfikenhet. Årets nya bekantskap, lag- och ordningsmannen för division 5 norra skred in över gruset med en fladdrande blond peruk som krävt sin dos b-vitamin genom åren. ”Schampo” Knutsen skulle ha varit avundsjuk. Hans fysiska anatomi var så som det tillstår en domare på högsta Korpennivå. Bastant, stadig och pondusosande.
En vacker start förvandlades sakta till ett förvirrat helvete. Först en stilla grymtning, kanske ett mätt ”men, va f…”, efter ett knasigt visselarbete. Sedan blev det värre. Det som började likt en stilla skälvning längst ner i maggropen mullrade uppåt och exploderade i en verbal och gestikulerande kakofoni. Nu är det öppet krig.
Nu lommar den dömande herren ofta fram när Lakritstrollen samlats för matchgenomgång, eller i pausvilan, för att skrävla om sina gamla meriter i ett slags försvarstal kombinerat med opponering.
Jag tror inte att det är Trollens avsaknad av ödmjukhet som byggt konflikten. Det går inte heller att dumpa allt ansvar på den allenarådande. I stället vill jag skylla på motståndarna. De är helt enkelt inte lika sportsliga som Lakritsspelarna. Sportsmanship rimmar illa i Korpensystemet.
Ständigt i matchsituationer hör man stillsamma utrop från motståndarna när de skvallrar hos fröken. ”Hands, domar’n”. ”Frispark, domar’n”. ”Hörna, madame”. Sånt går hem. Sånt gör att domaren känner sig allsmäktig. Motståndarna rättar sig i hierarkin och unionen kan skapas. En union mot en gemensam svart motståndare, en Korpenseriens Sauron, som vägrar slicka uppåt och sparka nedåt.
När Trollen till slut säger stopp. När effekten av unionen blir alltför sötsliskig. Då är konfrontationen total. Så frågan är vad som bör göras? Ska Lakritstrollen också spela på de sötsliskiga strängarna?
Äh. Sak samma. Man vinner ingen serie med sötsliskerier.
En vacker start förvandlades sakta till ett förvirrat helvete. Först en stilla grymtning, kanske ett mätt ”men, va f…”, efter ett knasigt visselarbete. Sedan blev det värre. Det som började likt en stilla skälvning längst ner i maggropen mullrade uppåt och exploderade i en verbal och gestikulerande kakofoni. Nu är det öppet krig.
Nu lommar den dömande herren ofta fram när Lakritstrollen samlats för matchgenomgång, eller i pausvilan, för att skrävla om sina gamla meriter i ett slags försvarstal kombinerat med opponering.
Jag tror inte att det är Trollens avsaknad av ödmjukhet som byggt konflikten. Det går inte heller att dumpa allt ansvar på den allenarådande. I stället vill jag skylla på motståndarna. De är helt enkelt inte lika sportsliga som Lakritsspelarna. Sportsmanship rimmar illa i Korpensystemet.
Ständigt i matchsituationer hör man stillsamma utrop från motståndarna när de skvallrar hos fröken. ”Hands, domar’n”. ”Frispark, domar’n”. ”Hörna, madame”. Sånt går hem. Sånt gör att domaren känner sig allsmäktig. Motståndarna rättar sig i hierarkin och unionen kan skapas. En union mot en gemensam svart motståndare, en Korpenseriens Sauron, som vägrar slicka uppåt och sparka nedåt.
När Trollen till slut säger stopp. När effekten av unionen blir alltför sötsliskig. Då är konfrontationen total. Så frågan är vad som bör göras? Ska Lakritstrollen också spela på de sötsliskiga strängarna?
Äh. Sak samma. Man vinner ingen serie med sötsliskerier.
