VM 2010
2010-06-17 14:27
Krönika: Missvisande reflektioner efter Schweiz
Gårdagens schweiziska seger över Spanien har varit ett hett omskrivet ämne det senaste dygnet. Tyvärr har det inte skildrats särskilt nyanserat om jag får bidra med min åsikt.
Oscar Lindgren Ortiz
28 kommentarer
Simon Bank vräker på om att Spanien kunde ha lett med 6-0 i paus och jag kan inte tycka annat än att det är trams. Alla som såg matchen vet att det är lögn. Visst hade Spanien kunnat göra flera mål men så många extremt klara lägen skapades inte.
Någon annan jämförde med Sverige – Argentina för åtta år sedan och tyckte att gårdagens match speglade den. Makalöst missvisande då Argentina skapade dubbelt så mycket på en halvlek som spanjorerna skapade under hela matchen igår. Ytterligare någon drog paralleller till Frankrike – Senegal men ansåg att den här skrällen var större och minsann var en av ”VM-historiens största”.
Jag orkar inte ens bli upprörd men känner likväl att jag måste skriva av mig. All credd till Schweiz, ingen skugga ska falla på dem. Men det som retar mig är att journalisterna i det här landet jämt ska överdriva allting för att få just den aktuella händelsen eller mästerskapet till det största/minsta, bästa/sämsta, mest historiska osv. Ständigt ska dessa ytterligheter vädras och det gör mig så trött. Att ett ganska etablerat fotbollslag som Schweiz lyckades hålla nollan och få in en boll på Spanien var givetvis en skräll men bleknar i historiska jämförelser.
Att Kamerun lyckades slå regerande världsmästaren Argentina med matchens enda mål i VM-premiären 1990 är naturligtvis oändligt mycket större. Liksom att VM-debuterande Senegal slår sin forna kolonialmakt tillika regerande världs och europamästare 2002. Naturligtvis går dessa matcher inte ens att jämföra med gårdagens aningen uppseendeväckande resultat.
Erik Niva kallar dagens Spanien för det ”bästa europeiska lag han sett på årtionden”. Minnet är tydligen kort. Det laget Frankrike hade runt sekelskiftet var så välbalanserat med rutin, unga men redan färdiga talanger, kryddat med Zinedine Zidane att det saknade motstycke. Men att Spanien vann EM för två år sedan efter en straffläggning mot Italien och uddamålsseger mot Tyskland räcker tydligen för att nå inte bara samma utan dessutom högre status.
Våren har redan visat oss att Barcelonas handbollsanfall strandar mot defensivt skickliga och disciplinerade lag som inte viker en tum i markeringen. Spaniens VM-lag är nästan en kopia med sex utespelare från detta Barcelona om man räknar in nyanlände David Villa. (Ut med Ramos, Xabi Alonso, Cadevila och Silva och in med Dani Alves, Abidal, Toure och Messi t ex).
Deras bolltrillande kring straffområdet är naturligtvis skickligt, offensivt inställt och beundransvärt. Men det är ingen megaskräll att lag kan försvara sig mot det. Jag menar Grekland kunde ju försvara sig hela vägen till ett EM-guld för sex år sedan så varför är Erik Niva så förvånad? Minnet verkar som sagt vara kort ibland.
Jag tror fler lag kommer kunna hålla stången mot Spanien. Därmed inte sagt att de förvandlats till ett uselt lag över en natt eller att de inte längre kan vinna turneringen, men kanske säger det att deras tidigare så hyllade bolltrillande inte alltid räcker för att det ska gå bra.
Och kanske säger det att vissa journalister borde hålla igen lite i diverse hyllningar åt båda håll. Allt behöver inte ständigt vara så svart eller vitt. Men det är klart. Det säljs väl inga tidningar annars…
Någon annan jämförde med Sverige – Argentina för åtta år sedan och tyckte att gårdagens match speglade den. Makalöst missvisande då Argentina skapade dubbelt så mycket på en halvlek som spanjorerna skapade under hela matchen igår. Ytterligare någon drog paralleller till Frankrike – Senegal men ansåg att den här skrällen var större och minsann var en av ”VM-historiens största”.
Jag orkar inte ens bli upprörd men känner likväl att jag måste skriva av mig. All credd till Schweiz, ingen skugga ska falla på dem. Men det som retar mig är att journalisterna i det här landet jämt ska överdriva allting för att få just den aktuella händelsen eller mästerskapet till det största/minsta, bästa/sämsta, mest historiska osv. Ständigt ska dessa ytterligheter vädras och det gör mig så trött. Att ett ganska etablerat fotbollslag som Schweiz lyckades hålla nollan och få in en boll på Spanien var givetvis en skräll men bleknar i historiska jämförelser.
Att Kamerun lyckades slå regerande världsmästaren Argentina med matchens enda mål i VM-premiären 1990 är naturligtvis oändligt mycket större. Liksom att VM-debuterande Senegal slår sin forna kolonialmakt tillika regerande världs och europamästare 2002. Naturligtvis går dessa matcher inte ens att jämföra med gårdagens aningen uppseendeväckande resultat.
Erik Niva kallar dagens Spanien för det ”bästa europeiska lag han sett på årtionden”. Minnet är tydligen kort. Det laget Frankrike hade runt sekelskiftet var så välbalanserat med rutin, unga men redan färdiga talanger, kryddat med Zinedine Zidane att det saknade motstycke. Men att Spanien vann EM för två år sedan efter en straffläggning mot Italien och uddamålsseger mot Tyskland räcker tydligen för att nå inte bara samma utan dessutom högre status.
Våren har redan visat oss att Barcelonas handbollsanfall strandar mot defensivt skickliga och disciplinerade lag som inte viker en tum i markeringen. Spaniens VM-lag är nästan en kopia med sex utespelare från detta Barcelona om man räknar in nyanlände David Villa. (Ut med Ramos, Xabi Alonso, Cadevila och Silva och in med Dani Alves, Abidal, Toure och Messi t ex).
Deras bolltrillande kring straffområdet är naturligtvis skickligt, offensivt inställt och beundransvärt. Men det är ingen megaskräll att lag kan försvara sig mot det. Jag menar Grekland kunde ju försvara sig hela vägen till ett EM-guld för sex år sedan så varför är Erik Niva så förvånad? Minnet verkar som sagt vara kort ibland.
Jag tror fler lag kommer kunna hålla stången mot Spanien. Därmed inte sagt att de förvandlats till ett uselt lag över en natt eller att de inte längre kan vinna turneringen, men kanske säger det att deras tidigare så hyllade bolltrillande inte alltid räcker för att det ska gå bra.
Och kanske säger det att vissa journalister borde hålla igen lite i diverse hyllningar åt båda håll. Allt behöver inte ständigt vara så svart eller vitt. Men det är klart. Det säljs väl inga tidningar annars…
