1–0 kommer redan efter fem minuter. Sorgligt dåligt försvarsspel av Bajen, men också ett jättefint anfall av Djurgården. Dribblingen och passningen från Lucia Duras håller hög klass och Mimmi Wahlström (tidigare Larsson) kan raka in den i öppen kasse.
Bortalaget Hammarby kvitterar i 34:e minuten genom Asato Miyagawa, som smart trycker in bollen vid första stolpen när alla andra väntar på ett inlägg.
Första halvlek är hemmalagets.
Andra halvlek liknar till stora delar en tennismatch där chanserna avlöser varandra åt båda håll. Tempot är högt, men målen uteblir.
Sista 20 minuterna tar Bajen tag i taktpinnen och går för ett segermål. En tveksam straffsituation uppstår när Bajen återigen agerar klumpigt i försvaret. Bragstad river ner Wahlström, men domaren friar – trots att det lika gärna kunnat bli straff.
Men det är inte Hammarby som gör mål. Trots ett hårt tryck blir det inga bortamål. Med sekunder kvar avgör istället Djurgårdens Urara Watanabe.
Djurgården tar därmed blytunga tre poäng och vi fick allt man kan önska i ett derby: glädje, kamp och drama i slutsekunderna.
Något som det snackades mycket om var gräsplanen. Eller gräs och gräs – det var snarare fläckar här och där. Stockholm stad har kämpat för att få den spelklar. Alternativet hade varit att spela på Grimsta. Djurgården var inte särskilt sugna på det, vilket är förståeligt.
Inramningen hade inte blivit densamma där, påpekade Djurgårdens sportchef i paus. Men själva spelet hade nog sett bättre ut på Grimsta, för planen på Stadion var ärligt talat usel och knappt godkänd.
En annan fråga gäller publiksiffran. Om Djurgården får klartecken att spela inne i stan, på Stadion, borde också en större publik (3633) lockas till ett Stockholmsderby. Kravet kan man faktiskt ha.
På planen levererade lagen – men på läktarna var det för glest för ett derby. Varför lyckas inte Djurgården dra fler till sin hemmaborg?
