Risken är att tränare krånglar till det för mycket med olika spelsystem etc... Varje anfall ska gå till si eller så. Till slut har spelarna inte någon möjlighet till egna initiativ. Alltför mycket är uppstyrt i anfallsspelet. Det kanske funkar under träning men i en matchsituation blir det för komplicerat för spelarna och spelet låser sig. Det blir för krångligt helt enkelt.
Enligt mig borde man istället fokusera på att få igång en mycket bättre rörelse i laget, bra passningsspel, snabbt passningsspel med djupledsbollar och instick utmed marken...fart och fläkt. Om spelarna rör sig rätt så kommer anfallen automatiskt att komma från den plats på plan där luckorna finns. Ibland från mitten ibland från kanterna. Helt beroende på hur motståndarna uppträder.
Om jag hade varit tränare så hade träningarna, för att få igång ett anfallsspel, till 90 procent bestått av snabbt passningsspel med mycket rörelse och få tillslag. Bollen måste lämna bollinnehavaren tidigare. Och har man tagit sig förbi en eller två motståndare så måste man släppa bollen vidare innan överraskningsmomentet är borta. För att lyckas med det snabba spelet måste lagkamraterna löpa mer. Som tyskarna gör.Jobbigt men sant. Orkar man inte ta dessa löpningar så får man träna mer kondition. Men eftersom Hasse sällan utnyttjar bytesrätten så förmodar jag att alla har väldigt bra ork.
Övriga 10 procent av anfallsträningen hade bestått av att man tränar inlägg och frisparkar. Pastejinlägg som lyfts in 20 meter över havet utan fart är pasé. Det är sånt man sysslade med på 70-talet. Inlägg och hörnor ska vara hårt slagna med knorr och fart. Klarar man inte av det så finns bara en sak som gäller. Träning, träning och träning. Timma efter timma.
Med andra ord; Sluta krångla till det! Mindre träning på olika spelsystem som under match ändå inte går att genomföra. Mer träning på teknik, snabbt passningsspel löpningar och rörelse i laget samt kondition.
