”Offrat mycket i mitt liv för fotbollen” – exklusiv Intervju med Pierre Bengtsson
Den svenske landslagsspelaren Pierre Bengtsson i en exklusiv intervju där han berättar om sin utlandskarriär med spel i Danmark, Tyskland och Frankrike.
Efter att under de senaste tretton åren varit stationerad utomlands valde Pierre Neurath Bengtsson – som han numera heter efter att nyligen ha gift sig – i början av året att vända hem till Sverige igen då han undertecknade ett avtal med Djurgården.
Den 34-årige vänsterbacken hade då hunnit med att representera tre danska föreningar i form av FC Köpenhamn, FC Nordsjälland och Vejle BK samt gjort kortare sejourer i både tyska Mainz 05 och franska SC Bastia. Därtill har han genom årens gång dragit på sig den svenska landslagsdräkten vid ett flertal tillfällen då han noterats för över 40 landskamper.
När jag en regnig sommardag möter honom på Djurgårdens träningsanläggning i Stockholm har jag medvetet valt att enbart fokusera på hans tid utomlands och utelämnar därför frågor om hans förgångna i Sverige och det i mångas ögon känsliga valet av att gå till Djurgården trots den tidigare kopplingen till stadsrivalen AIK. Detta då jag länge varit väldigt intresserad av hans – åtminstone i mina ögon – spännande utlandskarriär som han mestadels spenderat i Danmark.
Det var under sensommaren 2009 som det började pratas om att Bengtsson var på väg att lämna AIK för danska FC Nordsjälland och bara ett par veckor senare var övergången i hamn.
- Jag slog aldrig riktigt igenom i Allsvenskan och kände att jag behövde något nytt för att kunna fortsätta utvecklas. Nordsjälland kändes som en bra miljö för mig då de var, och fortfarande är, väldigt duktiga på att utveckla unga spelare. Så det var ett väldigt bra steg för mig då jag fick regelbundet med speltid.
Hur var din första tid i Danmark?
- Det var så klart en omställning för mig i början när jag flyttade dit, men jag tycker det fungerade bra. Vi var några stycken som bodde tillsammans på Vesterbro i Köpenhamn och åkte gemensamt till träningarna i Farum, som ligger ungefär en halvtimme bort från staden. Bland annat bodde jag tillsammans med Rawez Lawan som varit i Malmö och Norrköping.
Vilken var den största omställningen för dig?
- Språket var svårt i början och det tog lite tid att lära sig då det var en del nya ord man behövde lära sig. Men jag förstod ändå ganska snabbt att om man bara ändrar några ord förstår de dig bättre fast än att du pratar svenska. Sedan gäller det ju också att prata långsamt och tydligt.
Fanns det några kulturella skillnader du märkte av?
- Oj, det var ju så många år sedan nu som jag flyttade dit... Men om man ser till fotbollen så var den danska ligan mycket mer teknisk och passningsskicklig än Allsvenskan, som var betydligt mer fysisk då än vad den är i dag. Något som passade mig väldigt bra och jag märkte av att jag utvecklades väldigt mycket.
En annan skillnad mellan den danska ligan och Allsvenskan var supporterkulturen. Bengtsson som tidigare tillhört AIK och var van vid det enorma trycket på Råsunda spelade nu sin fotboll inför betydligt färre åskådare – vilket han dock inte ansåg var något negativt.
- Nordsjälland är en väldigt liten och familjär klubb och hade inte i närheten av samma stämning på matcherna som jag var van vid. Men det innebar också att jag fick utvecklas i lugn och ro utan så mycket press från fansen.
Svenskens stora framfart gick inte obemärkt förbi och det dröjde inte lång tid förrän andra klubbar började intressera sig för den spännande vänsterbacken. En av dem var inga mindre än FC Köpenhamn och efter bara ett och ett halvt år i lilla Nordsjälland såldes han till den danska huvudstadsföreningen.
- Det gick väldigt fort för mig efter att jag lämnade Sverige. I samma veva som jag gick till FCK flyttade jag också till en annan stadsdel, Islands Brygge, där jag bodde i ungefär tre och ett halvt år innan det blev dags att flytta igen.
Hur kändes det att komma till FC Köpenhamn?
- Allt var så klart lite större. FC Köpenhamn har alltid pressen på sig att vinna varje match och att ta hem ligan, och det märktes av. Men det var en jättefin supporterkultur med fantastiskt stöd både när vi spelade hemma och borta.
Sammanlagt blev det fyra lyckosamma år hos ”lejonen” – där han fick vara med om att spela i både Champions League och Europa League – innan flyttlasset gick vidare. Den här gången till Tyskland och närmare bestämt Mainz 05 hemmahörande i Bundesliga – som vid tillfället tränades av den nuvarande danske förbundskaptenen Kasper Hjulmand.
- Jag hade gjort det väldigt bra både i ligan och internationellt när Mainz och Hjulmand hörde av sig. Han kände till mig väldigt bra efter vår gemensamma tid i Nordsjälland, så det kändes som ett perfekt steg för mig att ta.
Fanns det andra lag som visade intresse?
- Jag var och besökte Werder Bremen innan jag gick till Mainz, men det gick inte att säga nej till Hjulmand så Mainz vägde över i det läget.
Det skulle dock inte dröja lång tid innan förutsättningarna förändrades – och det minst sagt drastiskt då Kasper Hjulmand och hans tränarkollegor fick sparken bara sex veckor efter att Bengtsson anslutit till klubben.
- Vad ska man säga egentligen? Det är så klart inte kul att bli värvad av någon och sedan försvinner han så snabbt. För det tar ju tid som spelare att anpassa sig till ett nytt land och en ny liga. Men jag fick ändå spela mycket till en början och gjorde väl 30 matcher i Bundesliga på ett och ett halvt år.
Martin Schmidt fick förtroendet att ersätta Hjulmand och verkade ha ett gott öga till svensken som han allt som oftast med valde att starta med ute till vänster i försvaret – fram till en dag då han plötsligt inte ens tog ut honom i truppen.
- Jag hade varit ordinarie hela hösten och sedan i januari när vinteruppehållet var över valde han att ändra, trots att vi låg åtta i ligan och hade gjort det jättebra. Så jag gick alltså direkt från att vara ordinarie till att i stället vara utanför truppen.
Fick du någon förklaring till varför?
- Alltså jag försökte prata med honom på tyska, men jag hade ju bara varit där ett år så min tyska var inte perfekt. Men nej, det skulle jag inte säga att jag fick. Men man kände så tydligt att han ville spela in sina egna spelare som han hade varit med och tagit till klubben, så det var tufft.
Funderade du något på att lämna klubben då?
- Det här hände i slutet av januari eller i början av februari, alltså var det i samma veva som övergångsfönstret stängde. Så det fanns ju ingen tid till att agera.
Hur var din relation till tränaren efteråt?
- Jag försökte anpassa mig så mycket som möjligt till hur han ville ha det, men det kändes hopplöst. Det kändes som att han hade något emot mig, att jag inte var den typ av spelare som han tyckte om. Så han var inte bra för mig och jag kände att det inte var någon positiv miljö för mig att vara i.
Under resten av säsongen blev det allt som allt en (!) minuts speltid för Bengtsson och det är således inte särskilt svårt att förstå att han ville bort från klubben.
- Det kändes verkligen som att jag hade kört fast och att jag inte längre hade tränarens förtroende. Man vill ju alltid spela, så då valde jag att se mig om efter något annat.
Hur skulle du vilja summera din tid i Tyskland?
- Fotbollsmässigt så var det en fantastiskt hög nivå där jag mötte många bra spelare. Men vi hade också ett väldigt bra lag med flera duktiga spelare som sedan gick vidare till större klubbar, så man lärde sig väldigt mycket och utvecklades hela tiden som spelare. Det var mycket disciplin med hög belastning och intensitet på träningarna, så i början tog det lite tid att anpassa sig då det var ett par snäpp upp jämfört med Danmark.
Finns det något speciellt minne du har från din tid där?
- Jag minns att vi förlorade borta mot Dortmund, men det var en otrolig upplevelse att spela där. Samma sak med Bayern München både hemma och borta. Derbyna mot Frankfurt var också häftiga och jag kommer ihåg att vi slog dem på hemmaplan samtidigt som det var karnevalen. Då var det extremt bra tryck, en viktig match för fansen att vinna. Men ja, det var många roliga upplevelser från den tiden som jag tog med mig.
Hur trivdes du med tillvaron utanför fotbollen?
- Jag trivdes bra. Mainz är en väldigt mysig studentstad som ligger cirka en halvtimme bort från Frankfurts flygplats och jag bodde vid floden Rhen, så det var jättepositivt. Samtidigt som tyskarna jobbar väldigt hårt så njuter de också av livet och det gillade jag.
- Man tycker ju också om den tyska fotbollskulturen, den är helt fantastisk. Alla där nere lever verkligen för fotbollen och jag är tacksam över att jag fått spela där. Hade det varit annorlunda med en annan tränare hade jag förmodligen stannat kvar längre, men nu blev det inte så.
Efter att väldigt abrupt ha blivit petad från startelvan och spenderat hela våren på antingen läktaren eller avbytarbänken blev det mot slutet av sommarens övergångsfönster klart med en utlåning till franska SC Bastia, som har sin hemvist på ön Korsika belägen i Medelhavet.
- Egentligen var det en ren tillfällighet att jag hamnade just där. Anderlecht visade också intresse och jag pratade med deras tränare, men det kändes inte helt rätt. Sedan kom plötsligt Bastia in i bilden och jag tänkte att det är bättre att få spela här än att vara kvar i Mainz där jag inte alls känner mig uppskattad. Så jag valde att hoppa på tåget.
Jag antar att det var ganska stora skillnader mellan Mainz och Bastia?
- Verkligen. Det var en helt annan upplevelse att komma från tyskarnas disciplin och organisering till en liten klubb i den franska ligan. Så jag kände helt klart att Bundesliga och Mainz hade en högre nivå med mycket jämfört med Frankrike. Till exempel hade träningsanläggningen inte alls samma kvalitet som den jag var van vid i Mainz, så det var mycket nytt som jag fick anpassa mig till.
Vad fanns det mer för omställningar?
- Framför allt språket. Jag var där bara i tio månader och det var omöjligt för mig att hinna lära mig franska på den korta tiden. Så det var svårt att komma in i den rådande kulturen och lära känna spelarna. De flesta var väldigt dåliga på engelska, så det var svårt att ens föra en vanlig konversation. Så det blev ju per automatik att man blev lite mer isolerad och levde i sin egen lilla bubbla.
Även på planen var det inte den roligaste perioden i Bengtssons karriär då Bastia hade en tuff säsong där en degradering till slut var omöjlig att undgå.
- Säsongen innan jag kom hade gått jättebra för klubben, men man valde att sälja sina bästa spelare och satte ihop ett nytt lag med en massa inlånade spelare och jag var en av dem. Så det var ingen bra grund att stå på och bättre blev det inte av att vår mest rutinerade spelare, Sebastien Squillaci, skadade sig. Det var mycket som inte gick vår väg och hela säsongen blev en utmaning som slutade med att vi åkte ur ligan.
- Efteråt visade det sig att presidenten hade misskött klubben och att man därför hade hur mycket skulder som helst. Så efter jag lämnade blev man tvångsdegraderade till någon av de lägre divisionerna.
Medan vi pratar om hans kaotiska tid i Frankrike kommer han ihåg en incident som ledde till att klubben fick spela inför tomma läktare på neutral mark inne på fastlandet.
- Supportrarna var väldigt passionerade och vi hade en del skandaler. Medan vi låg i botten och kämpade spelade vi en viktig match hemma mot Lyon och under uppvärmningen började våra fans tjafsa med deras målvakt och han skrek något tillbaka. Sedan i halvtid hoppade de in och skulle slåss med honom i spelartunneln och det blev ju fullständigt kaos. En väldigt speciell upplevelse.
Vid den här tidpunkten stod svensken fortfarande under kontrakt med Mainz och av förklarliga skäl var det aldrig aktuellt att stanna kvar i Bastia. Men innan han hade hunnit avsluta sin lånesejour i Frankrike fick han ett samtal från en gammal bekant som skulle komma att bli avgörande för hans framtid.
- Jag var i mitt hus på Korsika när Ståle Solbakken ringde, som då fortfarande var tränare för FC Köpenhamn. Han berättade att han ville ha tillbaka mig till klubben och jag kände tidigt att jag ville dit i stället för att gå tillbaka till Mainz eller till något annat lag. Han är en av de tränare som betytt mest för mig under min karriär och jag hade bara bra minnen från tiden i Köpenhamn, så jag valde att gå tillbaka dit.
Var det en självklarhet för dig att återvända?
- Jag kände att jag var mentalt trött efter allt som hade hänt i först Mainz och sedan Bastia. Det blir lätt många negativa upplevelser när man förlorar många matcher och åker ur en serie, det tar mycket på psyket. Sedan i Frankrike kände jag mig isolerad då jag spenderade mycket tid ensam, så både sportsligt och socialt kändes det bättre för mig att komma till en plats där man känner att man har en trygghet.
- Så det kändes lite som att komma hem. Jag tror alla behöver någon form av trygghet och det kändes rätt i magen att återvända till Köpenhamn, så efter att alla bitar fallit på plats skrev jag på ett femårskontrakt.
Förutom en kortare utlåning till Vejle för att få regelbunden speltid inför förra sommarens EM-turnering är det FC Köpenhamn som varit Bengtssons hem fram till årsskiftet och det råder inga tvivel om att föreningen och staden ligger honom varmt om hjärtat.
- Jag har ju bott där i tio år, så det är klart det är en stor del av mitt liv och karriär. Det är bara två spelare som gjort fler matcher än mig i klubbens historia och jag är den utlänning som gjort flest matcher någonsin, vilket jag är väldigt stolt över.
- Vi får se om det blir någon avtackning för mig. Jag lämnade ju i januari när ligan hade vinterpaus och då sa de att jag skulle komma över någon gång under våren, men det är ju omöjligt att få till nu när jag spelar här varje vecka.
När skulle du säga att du mått och trivts som bäst under din karriär?
- Jag trivdes ju väldigt bra i Köpenhamn, speciellt under den första delen när vi spelade i Champions League och så vidare. Sedan har det gått ganska mycket upp och ner, och det är klart att när det går bra på planen så trivs man bättre med livet vid sidan av. Men det var även en häftig tid i Tyskland under det året jag fick spela. Det kändes väldigt lärorikt att kastas in i Bundesliga på det sättet.
Vilka faktorer har vägt in när du har valt klubb?
- Hur det ser ut fotbollsmässigt har alltid varit viktigast, hur man kan komma in och få en bra roll dit man kommer. Helt enkelt att utsikterna till regelbunden speltid är goda.
Vad har du lärt dig av att bo och spela utomlands?
- Jag har under många år bott långt bort från familjen och mina vänner, och har oftast bott ensam utan någon partner. Så jag känner att jag har spenderat väldigt mycket tid själv, kanske lite för mycket, och har kunnat sakna tryggheten hemma. Så det är väl det som har varit tufft för mig. Men jag har också träffat många människor genom åren och har vänner än i dag utanför fotbollen i både Mainz och Bastia som jag alltid kan åka tillbaka och träffa, och sådant är ju roligt.
- Sedan har jag väl lärt mig att uppskatta vissa saker som jag inte gjort om jag bara bott i Sverige och umgåtts med svenskar. Framför allt har jag lärt mig att anpassa mig till andra kulturer, vilka sociala koder som gäller i klubbarna med träning och livet i stort. Jag är en nyfiken människa, så det har varit roligt för mig och jag är glad att få ha det här jobbet där jag fått resa och se mycket av världen.
Har det funnits något tillfälle där du varit sugen på att återvända till Sverige?
- Under vissa tuffa perioder där jag hamnat på bänken och självförtroendet gått ner har man väl bara velat sticka hem. Men jag har alltid bitit ihop och jobbat mig tillbaka upp, och det är något som kännetecknar mig. Sedan har min pappa stöttat mig mycket och fungerat som ett bollplank, och det har betytt väldigt mycket för mig.
Var det självklart för dig att flytta tillbaka till Sverige nu?
- Jag träffade ju min numera fru Carolina och hade ett distansförhållande i åtta månader. Men ju längre tiden gick, desto mer kände jag att om det här ska fungera privat så blir jag lyckligare om vi kan vara närmare varandra och då blev jag väldigt sugen på att komma hem till Sverige.
Hur ser du på din karriär så här långt?
- Det är klart att jag har en mentalitet som gör att jag känner att jag alltid kan göra saker bättre och aldrig vara nöjd, men jag är jättestolt över vad jag presterat och fått uppleva i min karriär där jag fått spela i Bundesliga, Ligue 1, Champions League och Europa League.
- Jag har offrat mycket i mitt liv för fotbollen och har tack vare det fått ta del av många upplevelser på vägen och jag känner att jag fått en fantastisk karriär. Det känns otroligt häftigt att kunna se tillbaka på allt vad fått vara med om i de olika klubbarna och länderna.
Vad känner du att du fått offra för att nå dit du är i dag?
- Det har varit mycket disciplin och noggrannheter där jag fått prioritera att äta och sova bra så att jag varit utvilad för att kunna prestera och leverera varje dag. Konkurrensen blir större ju högre upp du kommer och det måste man lära sig att hantera.
Finns det något i din karriär som du önskar hade varit annorlunda?
- Det finns alltid grejer man kan känna ånger över. Till exempel kan jag fråga mig själv om jag borde ha stannat kvar i Mainz lite längre, för det kom ju till slut en ny tränare. Men det är lätt att säga nu. När jag var mitt uppe i den situationen kändes det rätt att lämna.
Slutligen, hur ser du på livet efter fotbollskarriären?
- Kroppen känns fortfarande bra och jag vill spela så länge jag kan prestera och bidra, och det känner jag att jag gör. Så vi får se hur länge jag kör på. Det tar allt mitt fokus och energi att vara så bra som möjligt här och nu, men det är klart att jag ska göra något efteråt.
- När dagen kommer då karriären är över och ett tomrum ska fyllas, det kanske är först då man verkligen kan känna efter vad det är man faktiskt vill göra. Men jag har ju mycket kunskap om fotboll och det finns många olika yrken inom sporten, men jag vet inte i dag vad som skulle stimulera och passa mig bäst. Men jag är säker på att den dagen kommer.
