Låt mig vara tydlig, först och främst. Jag tror firma Steele, Takkula och Riveiro över tid kommer bli bra för AIK.
Än så länge är det dock bara ord som låter bra. Som supporter är man så pass traumatiserad av de senaste årens haverier att varenda beslut som tas kommer mötas med skepsis innan tydliga resultat går att skönja.
"Riveiros förbannade uppgift"
Nyligen kom uppgifter om att AIK är nära att göra klart med den 26-årige norske mittbacken Casper Öyvinn. En spelare med korsbandsskada och ljumskoperation på CV:t de senaste åren. Den enda rimliga anledningen jag kan hitta för den värvningen är att Sotte är borta längre än vi vet om. Även om så vore fallet tycker jag inte den är försvarbar.
Vi måste kunna ge en spelare som Fredrik Nissen förtroende att vara tredje-alternativ i ett mittlås. Och jag köper inte argumentet att "han inte är redo". Det är José Riveiros förbannade uppgift att att isåfall få utväxling på en sådan spelare. Vi har inte råd med något annat. Framför allt har vi inte råd med en skadebenägen 26-årig norsk mittback, som dessutom bara utökar utlänningskvoten.
Det förflutna skrämmer
Utöver det fick vi se Taha Ayari, men framför allt Johan Hove gå före Axel Kouame och Zadok Yohanna i cuppremiären mot VSK. Nu tror jag definitivt att både Kouame och Yohanna kommer vara ordinarie i en AIK-elva när Allsvenskan inleds. Men återigen, om de nu "inte är redo" så är det Riveiros uppgift att se till att de blir det så fort som möjligt. För det är spelare som kommer rädda AIK:s ekonomi i närtid. Hur kan inte en premiär i Svenska Cupen, där de flesta redan är inställda på tidigt uttåg, vara ett perfekt tillfälle att spela in dessa två?
Som sagt, jag tror det här kommer bli bra över tid. För den här riktningsförändringen är vad AIK behöver. Men varje beslut som tas som påminner oss om det förflutna kommer att mötas av misstro. Ledningen har fått ett tålamods-kapital av en majoritet av alla gnagare.
Sumpa inte det kapitalet. Tålamodet är inte villkorslöst.
