Gästkrönika: Medryckande i Furusjö

För ett år sedan hade jag inte en aning om att det fanns en fotbollsklubb som hette Furusjö, som hade orangea dräkter och Edgar Davids i klubbstugan. Sen blev helt plötsligt min bror involverad i den lilla klubben och när jag nu har sett min första Furusjö-match kände jag mig tvungen att skriva om detta, eftersom jag har ungefär likartade skrivegenskaper som bror min, kanske snäppet bättre.

Jag brukar ibland fundera över i fall det finns något charmigare än småklubbsfotbollen i division fyra och neråt? Furusjö är en sådan där division sex-klubb som man ler åt, trivs med och vill klappa på huvudet, ungefär som en hundvalp. Med en riktigt fin gräsmatta - vars försvarsmekanismer mot sorkattacker diskuterades flitigt under kvällen - och med en röd klubbstuga med vita knutar kan det ju inte vara något annat än trevligt. Idylliskt var ordet och fotbollen som spelas i Furusjö är den riktiga fotbollen. Visst, det är inte så bra spelmässigt, men underhållningsvärdet är för mig bland det största som går att få inom idrottens värld.

Furusjö det bättre laget
Det roligaste med matchen som jag såg var att Furusjö gjorde en så bra insats, mot serieledarna Månsarp. Det kunde - och borde - ha varit minst 2-0 till Furusjö i den första halvleken, med tanke på alla lägen man radade upp. Istället blev det orättvist 0-1 i slutet av den första halvleken, men sådan är ju dessvärre fotbollen ibland. Måste fortsättningsvis berömma korven i Furusjö, den var riktigt fin, inte alla idrottsplatser som lyckas att koka Bullens på rätt sätt. Andra halvlek fortsatte med att Furusjö var det bättre laget, även om Månsarp skapade ett par riktigt heta chanser. Måste dock berömma Furusjös målvakt Martin Haraldsson, som bjöd på ett par riktigt spektakulära räddningar. Inte alltid man ser sånt i division sex.

Det var medryckande i Furusjö, även om jag var där som nästan objektiv åskådare, som reagerade man helt plötsligt som om man höll Furusjö som det viktigaste i livet. När sedan den efterlängtade kvitteringen kom för Furusjö i slutminuterna så sträckte jag armarna i skyn och jublade - precis som om det varit min egna småklubb VSGF/JAIK som hade nätat. Det var helt enkelt medryckande och förbannat roligt att titta på. En poäng får väl Furusjö vara nöjda med, även om de borde satt fler mål i den första halvleken.

Värd stående ovation
En spelare som imponerade på mig var mittbacken Claes Johansson. På avstånd såg han ut som Håkan Mild och gjorde en sån jäkla insats, så han hade varit värd en stående ovation från den lilla publikskaran. Fanns många spelare som offrade mycket i matchen för Furusjö, men denne mittbacks-Claes tillsammans med sin kollega Peter Vaim var på något sätt symboliska för Furusjö denna fredagskväll i maj. Ovanligt fin kväll förövrigt och myggen syntes inte av i någon större skala.

Det är tråkigt för fotbollen när klubbar som Furusjö försvinner, för det är där någonstans hjärtat och grunden till alltsammans finns. Kämpande spelare och ledare som engagerar sig för sin klubb, som troligen aldrig lär nå högre nivåer än den där tredjeplatsen i division sex någon gång på 70-talet, som står omnämnd i en tidningsartikel, på väggen när man kommer in i byggnaden på idrottsplatsen. Det är såna här klubbar som gör att det är roligt att det finns fotboll och som också gör fotbollen så speciell mot alla andra idrotter. Tänk er än ishockeyklubb, som bedriver sin verksamhet på samma sätt och i samma skala som Furusjö. Det vore inte möjligt. Men i fotbollens värld är det möjligt och i Furusjö ska man tacka för det.

FOTNOT: Gästkrönikörens åsikter behöver inte delas av Furusjö IF. Furusjö har nått större framgång än en tredjeplats i division 6, det har blivit ett par säsonger i division 5 (något som gästkrönikören dock inte visste om).