Krönika 2007

Säsong 2007 tjuvstartade egentligen 2006 med speceritjänst inomhuscup i Katrineholm. Tillbaka efter ett år med Sotråtterna var Andreas Samuelsson. Jonas Kvarnerud skulle även förstärka de gula i större utsträckning än föregående år. Tillbaka från spel ute i Vadsbro och Div VII var även Linus Ledenvik. Annars såg laget likadant ut. En imponerande trupp med division 6 mått mätt.

Försäsongens matcher nere på Hammarvallens grus vittnade om ett imponerande spel från Flen. Division 5 och 6 lag avfärdades på ett respektingivande sätt. På åtta matcher vann vi fem, spelade två oavgjorda och förlorade endast en. Årets supersexa skulle tillhöra och ägas av Flen denna säsong.

Mest imponerande var inte resultatet på gruset utan spelet som visades upp. Snabbt, frejdigt och kreativt. Hade vi visat upp ett liknande spel i division 5 förra året så är det inget snack om att vi hade hängt oss kvar.

Ingången i årets division 6 var med stort självförtroende. Att vinna en serie är inte speciellt enkelt. Det har ingen roll om det är högsta nivå eller division 7. Det fotbollsmässiga får stå i bakgrunden men jag menar att det mentala har precis lika stor roll som det fysiska. Tror att det flesta av Flens motståndare gick in i matcherna mot oss med en respekt och en tillförsikt som gav oss det där lilla övertaget. Ger man den gula maskinen ett lillfinger så kommer den rulla över hela armen så att säga.

Vi började alltså säsongen på ett imponerande sätt. Sparreholm, hmm javisst. Triangeln, gäsp. Gropptorp, när kommer egentligen motståndet? Efter 3 spelade matcher hade vi 9 poäng och 16-2 i målskillnad. Klasskillnad? Ja faktiskt. Sen kommer den mentala biten ikapp som den ofta gör när ett lag är i enorm medvind. De första matcherna hade inte gett oss någon som helst utmaningen. Vi hade faktiskt krossat våra motståndare. Två av dessa vilka på förhand hade räknats som seriefavoriter. Våran avspändhet ledde till slarvighet och med det ett poängtapp i den 4:e matchen. Vi hade faktiskt ganska tur i matchen borta på Puckelpist IP mot Standard. En fast situation ett mål var vårat facit. En effektivitet värdigt ett mästarlag.

Sedan hade vi åter tre stycken lag som på förhand skulle krossas. Mycket riktigt, tre matcher tre segrar. Vi spelade lite som Sverige gör när de kvalar. Inte speciellt imponerande spel men en beundransvärd poängsamlarenhet.

Matchen efter var mot ett av de jagande lagen, Vingåker. Förlusten kanske var logiskt sett till våra resultat, jag menar man måste ju förlora någon gång. Sett till matchen var det väldigt ologiskt. För nu kommer spelet tillbaka från ovan. Eller från grusplan kanske, vem vet. Vi spelade en strålande fotboll i den första halvleken. Vingåker hade inte den blekaste av en chans. Men bollen ville inte in. Som så ofta sett hos en överförfriskad oskuld så lyste den panikartade impotensen oss rätt i ansiktet.

Vad händer? Ganska logiskt gör Vingåker mål på sin enda chans, en kontring, en tveksam markering sen var målet ett faktum. För första gången för året var vi i ett underläge som vi inte hade styrkan att kravla oss ur. En chockartad förlust. Tränarna förstod ingenting, vi spelare förstod ingenting. Inte ens Vingåkers ledarstab förstod någonting. De bad till och med om ursäkt för sin vinst.

Som ett gammalt ordspråk säger. ”En olycka kommer sällan ensam.” Något som passade väl in på Flens kommande utmaning.
För ute vid Stallsbacke mot Kaik kom en andra förlust. I denna match saknades allt som fanns i 1:a halvlek mot Vingåker. Det enda vi hade kvar var rädsla. En tydlig fast rädsla att förlora. Vi förlorade inte matchen på plan. Vi spelade en match där vi hade just ALLT att förlora. Matchen förlorades långt innan matchen på grund av en mental blockering.

Nu hade vi inte längre allt i våra egna händer, vi låg inte ens tvåa, Vi hade två lag framför oss, Vingåker och Kaik. Två lag bakom oss med ett återuppstått Gropptorp i spetsen som malde över allt motstånd och ett hungrigt Triangeln kryddat med det finaste av vad City kunde erbjuda. Vi skulle nu vända mot just de två lag som berövat oss vår nolla i förlustprotokollet. Vår situation var milt sagt prekär.

Matchen innan uppehållet där allt ställdes på sin spets var hemma mot Katrineholms AIK. Man skulle kunna tro att Flens situation skulle skapa ängslan hos de gula spelarna. Detta var dock så långt ifrån sanningen som man skulle komma. Ett mästarlag reser sig när det blåser som mest emot. Det var precis vad vi gjorde. Vi fullständigt spelade ut våra motståndare. Kreativiteten formligen sprutade ut från Flens lag. Den enda negativa delen var såklart den viktigaste delen. Målen uteblev. Efter den första halvlekens fullständiga dominans så hade vi inte ens ett mål att visa i kolumnen. Nollan stirrade oss elakt i ansiktet. En mentalt väldigt otäck situation. Vid hade på två veckor sett vårat spel och därmed serieledningen försvinna. Spelet var tillbaka men målen var dessvärre inte detsamma. Dessutom led vår store målskytt av ryggvärk utöver det vanliga.

Likt en förutsägbar amerikansk film reste vi oss när det var som mörkast. Vi spelade inte hälften så bra i 2:a halvlek men vi gjorde mål. Pang, pang och pang, 3-0. På 45 minuter hade vi vänt allt till vår fördel. Tack vare hjälp av helt otippade Valla så var vi åter i serieledning. På målskillnad men likafullt i ledning.

Sommaren kom och gick. Uppehållet som begränsades till en vecka var mer en nog för att ge serieledarna sina krafter tillbaka. Vilka krafter det var sen.

Höstens första motståndare var Vingåker som turligt stal en seger från Flen. Vinsten mot Kaik hade gett oss råg i ryggen men bortamatch mot serietvåan, ett avsevärt mycket mer kompetent lag än Kaik var än utmaning. En utmaning vi höjde oss inför. Matchen vanns på ett både logiskt och ologiskt sett. I 1:a halvlek hade vi stora problem med vingåker som med sina två stora forwards tog de flesta 2a bollarna, vi hade rent ut sagt flax. I den andra halvan av matchen var det dock inte tur som gav oss segern. En förödande effektivitet och ett försvarsspel värdigt en högre division visades upp och Vingåker var inget direkt hot. 3 poäng var nu marginalen till Vingåker. Ett annat lag hade dock smugit med och börjat utmana på riktigt, Triangeln låg endast två poäng efter och hade Citykryddat laget vid flertalet tillfällen.

Vid detta tillfälle var det dock inget vi kunde göra någonting åt. Vi kunde endast fortsätta spela och fortsätta vinna. Något vi gjorde med bravur. 4 raka vinster och en förkrossande målskillnad blev facit. Nu hade vi lagt i 5:ans växel (5:an fattar ni?) Och skulle inte se bakåt.

Med tre matcher kvar att spela, Gropptorp, triangeln och Sparreholm hade vi 3 poängs ledning och 24 mål att gå på. Sex poäng räknade vi med skulle räcka. Vi hade räknat in Sparre som tre säkra. Vi hade alltså råd med en förlust men om den skulle komma mot Gropptorp så kanske Triangeln skulle börja känna vittring och skicka Citys A-lag till Hammarvallen. Det skulle vi inte tillåta.

Gropptorp som var avhängt redan innan matchen hade under senvåren och hösten visat upp en stark offensiv med massvis med mål men en lika svag defensiv som släppt circus 30 mål mer än oss.

Matchen som i 1:a halvlek måste varit en nagelbitare för åskådare med gulsvart hjärta var av en undermålig karaktär. Detta gällde i alla fall från Flens håll. I andra halvlek var det däremot inget snack om vilka som var bäst. Vi gav oss själva ett utmärkt läge inför matchen mot Triangeln. Vi kunde spela oavgjort, vi kunde förlora, men vi är Flen och vi är mycket bättre.

Triangeln gav oss inga större problem, likt en ångvält startar vi ganska segt och yrvaket men ju längre matchen går ju svårare blir vi att tas med. Vi har i många matcher spelet första halvlek oavgjord men vunnit den andra med dräpande siffror.

Ska tilläggas att vi vann den sista matchen mot Sparreholm och här står vi nu efter säsongen. Löven håller på att lämna träden och det gröna gräset nere på Hammarvallen skiftar till en gulare nyans. Lite vemodigt när säsongen har innehållit så mycket lycka och framgång.
Skönt med tanke på nästa säsongs förutsettningar. Ny division, nyförstärkningar och förhoppningsvis nya framgångar.

Ett stort tack till alla involverade i Herrlaget anno 2007. Till tränare, spelare, ledare, kioskpersonal, publik och materialare. Jag kommer att komma ihåg den här säsongen med värme och det hoppas jag att resten av er också kommer att göra.

Skrivet av Charlie Olsson den 2 oktober 2007