Fotboll blev snöboll

Typiskt är bara förnamnet och jag anade oråd redan när jag drog bort gardinerna i sovrummet på morgonen. Ett tunt snötäcke hade bäddat in Planteringen (Helsingborgs hjärta, för oinvigda läsare) i allt utom vårkänslor och det såg inte ut att sluta falla på ett tag. Vid frukost messade dessutom Johan att han var förkyld, Kalle meddelade att två av hans tre barn var sjuka och Tomas att hans avgasrör spruckit, så ingen av dem kunde vara med i vilket fall.

När den lite mer sjusovande delen av laget masat sig upp började fler mess och samtal trilla in och alla undrade de samma sak: blir det träning? Här kanske det är på sin plats att göra ett förtydligande: ”träning” betyder för oss ”sparka en boll fram och tillbaka under hyfsat tydliga former”, alltså inga armhävningar, passningsövningar eller intervallöpningar. Ok, åter till väderdramat eller snökaoset, om kvällstidningarna får bestämma.
 
Ett tag såg det ut att sluta snöa, vilket även fisktarmarna jag spådde i lovade, men icke sa nicke. Istället blev det tunna täcket en tjock pläd och fotboll blev snöboll och målvaktshandskar blev tumvantar. Cornelia, Truls och jag byggde en graciös isskulptur på våra ägor (läs ”äcklig snögubbe på vår sneda gräsmatta) och ungefär när morotsnäsan kom på plats förstod jag att det definitivt inte skulle bli något spel idag. Detta trots att James gjort ett helhjärtat försök med Hittarps konstgräsplan. 
 
Surt sa björnen, om fotbollen. På söndag försöker vi igen. Samma tid, samma plats. Om jag inte läste fel i fisktarmarna så blir det 20 grader, sol och medvind för båda lagen då.