I denna artikelserie får vi följa med på en resa från de tidiga dagarna och fram till idag. Vi börjar i denna första del med hur Björn och Kalle för drygt 20 år sedan kom i kontakt med kvartersfotbollslaget Fältabackens FF.
Det började inte bra. Första gången jag fick höra talas om Fältabackens Fotbollsförening var i den vita tygsoffan hemma hos familjen Schön på Viskgatan i Helsingborg. Jag var tio år och nyinflyttad i området och hade precis träffat ett kompisgäng som huserade i nejden. Men ingen av dem hade sagt något till mig och min bror Kalle om Fältabacken, vilket gjorde att jag hajade till av förvåning när Schön-brödernas pappa, Gunnar, frågade sin son och en av mina nya kompisar Emil, om han inte skulle ta med mig på söndagsfotbollen (vilket kvartersfotbollsfenomenet kallades i folkmun). Emil skruvade besvärat på sig och jag minns tydligt att jag inte förstod varför, men ändå ville rädda vår nyfunna vänskap från ett alltför hastigt slut och sa något i stil med att jag redan spelade så mycket med Stattena IF.
Ganska snart växte dock hemlighetsmakeriet i proportion och på omvägar nådde information om söndagsfotbollen även de nyinflyttade bröderna. Det var dock inte tal om att gå dit och vara med, men vi fick reda på att det var en tradition där mestadels gubbar (fast de flesta var nog bara runt 30) träffades på Fältet, en gräsplätt kvarteret mellan vårt hus och Schönfamiljens, och spelade fotboll varje sommarsöndag mellan 10.00 och 11.30. Det gick nog några söndagar innan lockelsen blev för starkt och Kalle och jag gick dit. Inte ombytta, för att markera att vi inte aspirerade på en plats i något av lagen. Blickarna från våra nya kompisar, som tydligen hade tillträde till denna exklusiva företeelse, var svårtydda. En blandning av ”ni ska inte vara här” och ”det måste ändå hända tillslut”. Redan här måste det klargöras att ingen skugga ska falla över dessa kompisar, varav en del fortfarande är mina närmsta vänner, för att de inte med öppna armar släppte in oss i Fältabacken-värmen. Anledningen var helt enkelt att det inte fanns någon Fältabacken-värme. Det var en ganska osympatisk, vuxenpräglad fotbollsmiljö där ”små” inte var speciellt välkomna. Det var hård fotboll med hårda skott oavsett storleken på den som stod framför. I pausen pratades det bakfylla och annat som vi inte ens hade sett på film. Våra kompisar hade helt enkelt hamnat i ett moralsikt dilemma. Självklart var det inte kul att hålla oss utanför, men inte heller ägde de rätten, långt ifrån, att släpa med sig någon in i denna trånga kultur. Det fungerade inte så.
En söndag i slutet av denna första sommar i vårt nya hus på Fältabacken struntade jag i att gå iväg till Fältet vid 10. Förmodligen satt jag hemma och målade tennfigurer när Kalle kom hem vid halv 12-tiden. Svettig. Smutsig. Han hade fått vara med! Någon hade blivit skadad så de ena laget var en man kort och han hade fått hoppa in. Inte bara det, han hade gjort ett mål och slagit en tunnel på Göte (en gubbe som det ryktades hade spelat i HIF och var extremt hård i kroppen och stelnackad). Shit pommes frites (jo, man sa så då)! Isen var bruten. Självklart var jag avundsjuk, men samtidigt tändes hoppet. Kalle fick vara med. Jag var lika gammal som Kalle. Jag var lika bra som Kalle. Jag kunde få vara med!
Sedan sviker minnet mig men jag tror att det var ganska tätt inpå detta som vi gick bort ombytta och faktiskt blev invinkade in väljhögen. Och från väljhögen hamnade vi i varsitt lag. Det ena laget hade bruna och det andra laget hade blå tröjor och på ryggen stod det Fältabackens FF och det fanns nät på målen. Vi var inne!
I nästa del: karaktärerna vi mötte.
