Fältabackens FF
2008-06-11 15:40
Henke till Zlatan och Zlatan i MÅL MÅL!
Även om det inte har med Korpen att göra, så måste jag bara prata lite Em…
Björn Helgesson
Strax innan 06.00 på tisdagsmorgonen vaknade jag och kunde inte somna om. Huvudet var fullt av stolpträffar, hörnvarianter, startelvor, feldömda straffar och, längst därinne, drömmen om en förlösande seger med allt vad det innebär. När familjen så småningom vaknade och klädde sig i Sverigetröjor tilltog nervositeten ytterligare och arbetsdagen var mest en lång väntan där olika matchscenarion blöttes och stöttes med kollegorna. För att lugna ner oss lite kollade vi på klassiska svenska landslagsmål på youtube och jag måste framhålla radiosportens referat av Zlatans kryssklack mot Italien som det starkaste. Och roligaste. När den uttalat Zlatan-kritiske Ralf Edström minuterna efter målet försöker diskutera taktik (att Sverige måste ner på en fyrbackslinje igen) så flippar Lasse Granqvist ut fullständigt och kan inte på något sätt sansa sig och bolla tillbaka Ralfs tankar. ”Han gör ett mål som inte finns!” ”Det går inte!” och så vidare. Det slutar med att Ralf ber Lasse att lugna ner sig. Klassisk, svensk sportjournalistik.
Matchen igår då? Underbar! Och då menar jag inte matchen i sig, för den var, handen på hjärtat, medioker och för en neutral åskådare knappast speciellt nervkittlande. Men det var inte vårt fel. Sällan, eller aldrig, har jag sett ett landslag på den här nivån prestera så pinsamt usel fotboll som Grekland gjorde igår. Sällan, eller aldrig, har jag sett en utstakad taktik gå så fullständigt i baklås. Sällan, eller aldrig, har det känts så skönt att fotbollen vann över icke-fotbollen. Inte för att det slog gnistor om Sverige, men det ska det heller inte göra och vi försökte i alla fall utföra fotbollens mest grundläggande tanke: spela. Där Rehagel bestämt sig för att driva det vägvinnande (eller i alla fall vinnande) spelet från 2004 till sin spets och på något sätt göra sig själv till stjärna genom att låta spelarna underordna sig en taktik som jag knappast tror att de själva var bekväma med, mötte Sverige upp med en tålmodig och gedigen laginsats och en Zlatan. Zlatan. Vad säger man? Det var så skönt att det var han. Och det var så skönt att det inte bara var en målvaktsretur eller en strumprullare, utan ett riktigt Zlatanmål. ”Henke till Zlatan och Zlatan i MÅL MÅL TA DEN OM DU KAN!” Känner du inte igen citatet så ska du snabbt hit:
http://www.klicktrack.com/klicktrack/releases/bjorns-band/ribba-in
I och med 1-0 släppte min nervositet en aning och när Petter Hansson snubblade in 2-0 kunde jag börja prata normalt igen med de andra i soffan bredvid. Sen var jag faktiskt ganska säker på att Rosenberg eller Elmander skulle göra 3-0. Men mitt resonemang här byggde på att Grekland skulle försöka anfalla och därmed blotta sig bakåt för kontringar och så blev det ju aldrig. Tydligen tyckte de istället att det, trots underläge, var fett att fortsätta rulla bollen mellan de tre mittbackarna.
Avslutningsvis: en hyllning till Henke. Vilken lagspelare! Och jag menar inte bara uppoffrande löpningar, bollsökande och slitiga närkampsdueller under den effektiva speltiden, utan allt han gör i periferin. Tusen tummar upp till mittfältarnas och backarnas ofta missriktade långbollar, fullständig lojalitet i positionsspelet defensivt och i spelavbrotten samlade han blågula spelare runt sig för snabba taktiksnack och peppning. Jag tror inte hans betydelse för det svenska landslaget nog kan understrykas. Och visst kändes det som att han, med sina två alltför osjälviska passningar in mot mitten i bra skottlägen, hade bestämt sig för att försöka få igång Zlatans målskytte då detta på sikt i turneringen kan vara hela skillnaden för Sverige.
Ok, jag tar tillbaka det jag skrev i ingressen om att det inte finns någon koppling till Korpen i denna text. Grekland var ett korpgäng igår, fast utan glädjen man oftast finner hos amatörerna, och Zlatan var the master of crows.
Matchen igår då? Underbar! Och då menar jag inte matchen i sig, för den var, handen på hjärtat, medioker och för en neutral åskådare knappast speciellt nervkittlande. Men det var inte vårt fel. Sällan, eller aldrig, har jag sett ett landslag på den här nivån prestera så pinsamt usel fotboll som Grekland gjorde igår. Sällan, eller aldrig, har jag sett en utstakad taktik gå så fullständigt i baklås. Sällan, eller aldrig, har det känts så skönt att fotbollen vann över icke-fotbollen. Inte för att det slog gnistor om Sverige, men det ska det heller inte göra och vi försökte i alla fall utföra fotbollens mest grundläggande tanke: spela. Där Rehagel bestämt sig för att driva det vägvinnande (eller i alla fall vinnande) spelet från 2004 till sin spets och på något sätt göra sig själv till stjärna genom att låta spelarna underordna sig en taktik som jag knappast tror att de själva var bekväma med, mötte Sverige upp med en tålmodig och gedigen laginsats och en Zlatan. Zlatan. Vad säger man? Det var så skönt att det var han. Och det var så skönt att det inte bara var en målvaktsretur eller en strumprullare, utan ett riktigt Zlatanmål. ”Henke till Zlatan och Zlatan i MÅL MÅL TA DEN OM DU KAN!” Känner du inte igen citatet så ska du snabbt hit:
http://www.klicktrack.com/klicktrack/releases/bjorns-band/ribba-in
I och med 1-0 släppte min nervositet en aning och när Petter Hansson snubblade in 2-0 kunde jag börja prata normalt igen med de andra i soffan bredvid. Sen var jag faktiskt ganska säker på att Rosenberg eller Elmander skulle göra 3-0. Men mitt resonemang här byggde på att Grekland skulle försöka anfalla och därmed blotta sig bakåt för kontringar och så blev det ju aldrig. Tydligen tyckte de istället att det, trots underläge, var fett att fortsätta rulla bollen mellan de tre mittbackarna.
Avslutningsvis: en hyllning till Henke. Vilken lagspelare! Och jag menar inte bara uppoffrande löpningar, bollsökande och slitiga närkampsdueller under den effektiva speltiden, utan allt han gör i periferin. Tusen tummar upp till mittfältarnas och backarnas ofta missriktade långbollar, fullständig lojalitet i positionsspelet defensivt och i spelavbrotten samlade han blågula spelare runt sig för snabba taktiksnack och peppning. Jag tror inte hans betydelse för det svenska landslaget nog kan understrykas. Och visst kändes det som att han, med sina två alltför osjälviska passningar in mot mitten i bra skottlägen, hade bestämt sig för att försöka få igång Zlatans målskytte då detta på sikt i turneringen kan vara hela skillnaden för Sverige.
Ok, jag tar tillbaka det jag skrev i ingressen om att det inte finns någon koppling till Korpen i denna text. Grekland var ett korpgäng igår, fast utan glädjen man oftast finner hos amatörerna, och Zlatan var the master of crows.
