Fältabackens FF
2008-07-24 01:04
Fältabacken och HIF slår Djurgården
Ett Djurgården, märkbart stressat av att ha i princip hela Fältabackens trupp på läktaren, kammade som andra stockholmslag på en vecka noll på Olympia.
Björn Helgesson
När Jonis, Johan, Kim och jag samlades utanför VIP-entrén till den skånska fotbollens högborg, Olympia, vid 18-tiden på måndagen kom Henke Larsson glidandes på sin low rider-cykel med texten ”Chief” på sidan. I kostym och svarta solbrillor rullade han rakt in genom den vidöppna dörren. Då förstod vi att det skulle bli en bra kväll. Inte blev det sämre av en riktigt fin middag i arenans restaurang och lite intervjuer av den influgne svenskafans-reportern Tomas från Göteborg (IFK:are men trevlig ändå).
Vid matchstart hade vi precis slagit oss ner på våra fyra säten på Västra läktaren och efter ett kort mobilsamtal hade vi koll på resten av truppen och tillhörande kompisar, familj och korpkollegor på motsatta sidan. Matchbilden var ungefär den förväntade; HIF anföll glatt från första minut och hade betydligt mer fart och fantasi i offensiven än Djurgården. Stockholmarna hade visserligen en del längre anfall, men utan djupledslöpningar från forwards och mittfältare blev det väldigt stillastående och ofarligt. Undantaget var ju självklart deras 1-0-mål som relativt oförklarligt dömdes bort. Jens Fjällströms (som jag snackade med i pausen) förklaring var att Marcus Nilsson halkat till och att det såg ut som att han fått en knuff av en djurgårdare. Min förklaring är att även domaren kände av kraften av FFF-truppens närvaro och helt enkelt inte kunde stå emot denna press. Lite sorgligt, javisst, men fullt förståligt. Har man ett sådant samlat fotbollskunnande på en och samma läktare är det klart att det känns lite nervöst på innerplan. Detta blev ju extremt påtagligt när Pa Dembo Touray (en i vanliga fall utmärkt målvakt) snurrade till det och bjöd Makondele på 2-0 precis innan paus.
Andra halvlek var mest en formalitet och segern var aldrig i fara. Djurgården tappade mycket när Mattias Jonsson tvingades utgå innan paus. Han var den som tog emot, kunde hålla i bollen ett tag och se till att Djurgårdens anfall blev lite längre. Nu uppträdde laget ganska oinspirerat och räddhågset och saknade alltså en tydlig ledare.
Att det är dålig stämning i DIF-lägret märktes även efter matchen då flera spelare kom fram till de guldklädda Fältabacken-spelarna och hörde sig för om en eventuell övergång till oss. Givetvis har vi inget behov av några sådana övergångar och det är förmodligen ett lite väl stort steg att ta från Allsvenskan upp till Korpen. Jag rekommenderade ett par av gubbarna åtminstone en eller två säsonger i en större liga först.
Alltså, ytterligare en mycket trevlig kväll på Olympia och tre sköna poäng, även om jag måste tillstå att det absolut kunde slutat annorlunda om DIF fått sitt 1-0 godkänt.
Här är svenskafans reportage från vårt Olympia-besök:
http://www.svenskafans.com/fantv/clip.asp?id=6246
OCH: håll utkik för snart kommer en mycket intressant artikel om Fältabacken ur det elektroniska perspektivet!
Vid matchstart hade vi precis slagit oss ner på våra fyra säten på Västra läktaren och efter ett kort mobilsamtal hade vi koll på resten av truppen och tillhörande kompisar, familj och korpkollegor på motsatta sidan. Matchbilden var ungefär den förväntade; HIF anföll glatt från första minut och hade betydligt mer fart och fantasi i offensiven än Djurgården. Stockholmarna hade visserligen en del längre anfall, men utan djupledslöpningar från forwards och mittfältare blev det väldigt stillastående och ofarligt. Undantaget var ju självklart deras 1-0-mål som relativt oförklarligt dömdes bort. Jens Fjällströms (som jag snackade med i pausen) förklaring var att Marcus Nilsson halkat till och att det såg ut som att han fått en knuff av en djurgårdare. Min förklaring är att även domaren kände av kraften av FFF-truppens närvaro och helt enkelt inte kunde stå emot denna press. Lite sorgligt, javisst, men fullt förståligt. Har man ett sådant samlat fotbollskunnande på en och samma läktare är det klart att det känns lite nervöst på innerplan. Detta blev ju extremt påtagligt när Pa Dembo Touray (en i vanliga fall utmärkt målvakt) snurrade till det och bjöd Makondele på 2-0 precis innan paus.
Andra halvlek var mest en formalitet och segern var aldrig i fara. Djurgården tappade mycket när Mattias Jonsson tvingades utgå innan paus. Han var den som tog emot, kunde hålla i bollen ett tag och se till att Djurgårdens anfall blev lite längre. Nu uppträdde laget ganska oinspirerat och räddhågset och saknade alltså en tydlig ledare.
Att det är dålig stämning i DIF-lägret märktes även efter matchen då flera spelare kom fram till de guldklädda Fältabacken-spelarna och hörde sig för om en eventuell övergång till oss. Givetvis har vi inget behov av några sådana övergångar och det är förmodligen ett lite väl stort steg att ta från Allsvenskan upp till Korpen. Jag rekommenderade ett par av gubbarna åtminstone en eller två säsonger i en större liga först.
Alltså, ytterligare en mycket trevlig kväll på Olympia och tre sköna poäng, även om jag måste tillstå att det absolut kunde slutat annorlunda om DIF fått sitt 1-0 godkänt.
Här är svenskafans reportage från vårt Olympia-besök:
http://www.svenskafans.com/fantv/clip.asp?id=6246
OCH: håll utkik för snart kommer en mycket intressant artikel om Fältabacken ur det elektroniska perspektivet!
