Fältabackens FF
2008-08-16 18:40
PEO-EFFEKTEN!
Det var Ajax-kvadrater (fast det egentligen är en triangel), bländande kortpassningsspel och den för HIF utmärkande offensivlustan när Fältabacken gjorde processen kort med serieledarna Kemira.
Björn Helgesson
För mig var känslan innan matchen inte bra. En stressig dag med barnvaktspussel, överlappande bilresor, för mycket kaffe kontra för lite mat och molande huvudvärk. Den bästa medicinen: att komma rätt in i ett laddat lag som fokuserar tillsammans på en enda uppgift och för två gånger tjugofem minuter släpper allt annat. Så när domaren blåste igång den första i raden av direkt serieavgörande matcher föll bitarna i mitt huvud på plats och det enda jag såg var bara guldfärgade tröjor, grönt gräs och sällan skådad Fältabacken-effektivitet.
Redan efter ett par minuter plockade Anders upp en för snål passning från Kemiras målvakt och rullade kallt in 1-0. Även om Kemira, som verkligen är en välspelande och på alla sätt trevligt korplag, ganska omgående kvitterade på en snygg hörnvariant så var det inget snack om var skåpet skulle stå denna soliga fredagskväll. Efter 1-1 avlöste Fältabackens mönsteranfall varandra och när pausvisslan gick hade vi 5-1 och matchen var i princip avgjord. Det vore dock ett smärre svek mot fotbollen som sport att lämna utvärderingen av den första halvleken utan att nämna Kalles magnifika soloprestation som ledde fram till 3-1. På klassiskt Maradona-manér plockade han upp bollen vid mittlinjen, en bit ut till vänster och tog sig sedan genom i princip hela motståndarlaget innan han fri med målvakten rullade in bollen i den väntande kassen. Den som gjorde slalomnumret extra sevärt var att i åtminstone tre av man mot man-situationerna såg han ut att få bollen för långt ifrån sig för att i sista sekunden peta bollen förbi den tacklande motståndaren. Fotbollsgodis och även om Jonathan i pausen argumenterade för att hans, i och för sig också helt strålande avancemang och distinkta målskott, borde kandidera till årets mål, var det inget snack om vad som kommer att lämna fotbollsminnet sist. (Återigen: jag vet, Jonathan, ditt var också skitsnyggt!)
I andra halvlek höjde Kemira tempot inledningsvis, men när utdelningen uteblev och vi istället ökade på till 6-1 bedarrade deras offensiv. Alex tog chansen att briljera med en fenomenal straffräddning, efter att Pontus brutalt gjort ner en av deras anfallare bakifrån (för alla som inte var på plats ber jag få förklara ironin i nyss nämnda beskrivning; det var en utmärkt och schysst brytning av Pontus, som den annars felfria domaren fann otillåten). Pontus, som efter sin Norge-sejour gjorde comeback i den guldfärgade tröjan, såg verkligen stark och sugen ut och gjorde dessutom ett fint nickmål på en precis hörna av Telly.
Efter slutsignalen var det välförtjänta ryggdunkar och slutresultatet 9-3 borde sätta press på Carlsberg som jagar oss tätt i hälarna. På onsdag smäller det mot dessa våra mardrömsmotståndare. Låt oss hoppas att vi är lika heta då och fortfarande minns Peo Ljungs visdomsord…
Slutligen ett tack till de sju lagkamrater som förvandlade min stressdag till en lugn och harmonisk vinnarkväll!
Redan efter ett par minuter plockade Anders upp en för snål passning från Kemiras målvakt och rullade kallt in 1-0. Även om Kemira, som verkligen är en välspelande och på alla sätt trevligt korplag, ganska omgående kvitterade på en snygg hörnvariant så var det inget snack om var skåpet skulle stå denna soliga fredagskväll. Efter 1-1 avlöste Fältabackens mönsteranfall varandra och när pausvisslan gick hade vi 5-1 och matchen var i princip avgjord. Det vore dock ett smärre svek mot fotbollen som sport att lämna utvärderingen av den första halvleken utan att nämna Kalles magnifika soloprestation som ledde fram till 3-1. På klassiskt Maradona-manér plockade han upp bollen vid mittlinjen, en bit ut till vänster och tog sig sedan genom i princip hela motståndarlaget innan han fri med målvakten rullade in bollen i den väntande kassen. Den som gjorde slalomnumret extra sevärt var att i åtminstone tre av man mot man-situationerna såg han ut att få bollen för långt ifrån sig för att i sista sekunden peta bollen förbi den tacklande motståndaren. Fotbollsgodis och även om Jonathan i pausen argumenterade för att hans, i och för sig också helt strålande avancemang och distinkta målskott, borde kandidera till årets mål, var det inget snack om vad som kommer att lämna fotbollsminnet sist. (Återigen: jag vet, Jonathan, ditt var också skitsnyggt!)
I andra halvlek höjde Kemira tempot inledningsvis, men när utdelningen uteblev och vi istället ökade på till 6-1 bedarrade deras offensiv. Alex tog chansen att briljera med en fenomenal straffräddning, efter att Pontus brutalt gjort ner en av deras anfallare bakifrån (för alla som inte var på plats ber jag få förklara ironin i nyss nämnda beskrivning; det var en utmärkt och schysst brytning av Pontus, som den annars felfria domaren fann otillåten). Pontus, som efter sin Norge-sejour gjorde comeback i den guldfärgade tröjan, såg verkligen stark och sugen ut och gjorde dessutom ett fint nickmål på en precis hörna av Telly.
Efter slutsignalen var det välförtjänta ryggdunkar och slutresultatet 9-3 borde sätta press på Carlsberg som jagar oss tätt i hälarna. På onsdag smäller det mot dessa våra mardrömsmotståndare. Låt oss hoppas att vi är lika heta då och fortfarande minns Peo Ljungs visdomsord…
Slutligen ett tack till de sju lagkamrater som förvandlade min stressdag till en lugn och harmonisk vinnarkväll!
