Gästkrönika av Robin Björkman

Jag hade kommit ner från Göteborg huvudsakligen för att närvara på denna seriefinal i den ädlaste av korpdivisioner i Helsingborg (passade på att gå på ett bröllop också när jag ändå var nere). Själva uppladdningen var allt annat än ultimat: en kaffespeedad Björn tvingade mig att cykla i uppförsbacke i en halvtimme. Jag mindes Helsingborg som en stad med en enda backe, landborgen, men det här ville ju inte sluta luta. Jag såg dubbelt när jag var framme, distanserad. För guds skull, jag spelar ju bara i fyran.
Dock blev jag uppiggad av bemötandet från laget, särskilt Kalle som ytterst gentilt donerade sitt nr 10-ställ till mig efter att ha fått ett nytt i storlek M. Jag tror i och för sig han kände sig lite som en världsstjärna när han gjorde det. Det skulle senare visa sig ligga om inte nära sanningen så i alla fall bara en bit ifrån.
Jag syftar förstås på genomåkningen i första halvlek, 3-1. Motståndarna reducerades till slalomportar. Kalle kommenterade efteråt att han bara inte kunde tappa bollen i det läget, han fick det där magiska flytet som så sällan kommer. Jag har varit med om det en gång i korpen.
28 maj 2007. Ånäsfältet, plan 2, östra Göteborg. Mitt lag, Tomt FC (skivbolaget Take One More Take) möter Amentor i division 4B. Amentor är ett lag med yngre medelålder än Tomt och det sätter alltid en viss press. Vår vana trogen är vi slutkörda i mitten av första halvlek (vissa av oss ser en cigg som en bra uppvärmning). Det kan bli obehagligt det här.
På något underligt sätt lyckas vi ändå hålla ut tills det börjar närma sig slutet och 0-0 står sig. Jag kommer in på plan, på topp för första gången i matchen i vår virriga 2-3-1-uppställning som aldrig är klar innan avspark. Frågar domaren om tiden. Får svaret: en halv minut. Jag skriker bakåt till manskapet: 30 sekunder kvar grabbar, nu håller vi det här!
Jag vänder mig om, ser deras målvakt slå en utspark, jag står vid mittlinjen, och han misslyckas fullständigt och slår den rakt på mig. Jag tar ner den på knät. Ser mig omkring. De börjar jaga tillbaka. Fan, i det här skedet av matchen är jag inte snabb. Orkar. Inte. Springa. Jag kollar upp och skjuter. Matchens sista spark seglar in från mittlinjen över målvakten upp i hans högra kryss. 1-0-seger. Mitt enda mål för säsongen.
Nåväl, det var en del snygga mål i Kemiramatchen också, jag vill lyfta fram Jonathans genombrott och stabila långskott, Pontus målnick, och sen gillade jag deras andra mål också (svär jag i kyrkan nu?), en skitsnygg om än något tursam nickskarv.
Sedan fattar jag inte hur det kunde rycka iväg ända till nio bollar, jag kom inte längre än till sju, men är inte direkt van vid storsegrar som synes. Det kunde ju ha blivit ett till om inte Kalle hade visat upp lite divalater och inte unnat Björn den där stenhårda nicken. ”Nejnej, är det någon som ska göra mål så är det jag…” Lite den stilen. Tråkigt.
Tellys skott: också minnesvärt (eller?). Kalles avdribbling, felträff, knapp styrfart över mållinjen: en del flyt där också. Det viktiga 1-0 målet som målvakten bjöd på. Den här matchen gick det mesta FFF:s väg, men segern var icke desto mindre välförtjänt.
På minussidan vill jag dock nämna tre saker: lite dåligt med byten, en svikande publiksiffra (jag menar guldkontrakt, seriefinal och 4-5 i publiken??? Vad är dealen???) och sist men inte minst, en något ofokuserad coach i Truls Helgesson Nyström. Jag såg honom inte ens kommunicera med spelarna under matchen. Dessutom sprang han omkring och ville ha mig till att blåsa såpbubblor? Hur skulle det se ut om Bosse Nilsson höll på så?
Nåja. Tack, FFF, för en mycket trevlig fredagkväll. Jag ska ta med mig inspirationen till nästa onsdag, då Tomt FC möter det konkurrerande skivbolaget FC Wonderland. Önskar bara jag kunde ta med mig er kondition också…