Härlig seger i Sölvesborg

IFK Klagshamn tog en viktig och härlig seger uppe mot Sölvesborg och klättrade själv upp över kvalstrecket samtidigt som man förpassade hemmalaget under nedflyttningsstrecket. 

Låt mig först passa på att berömma Sölvesborg för den enorma anläggningen man skaffat sig på Svarta Led. En dröm för varje mellan och småklubb i Sverige. 
Anläggningen har en bra A-plan med en gammal läktare med omklädningsrum under. Löparbanor finns på A-planen med strax bakom läktaren väntar en nyanlagd 11-manna konstgräsplan och ytterligare en bit ner väntar två 11-manna gräs till samt en sjumanna och en fem-manna, också på gräs. 
En del av tjusningen att åka på lite längre bortamatcher är att man får se och uppleva sånt här.

Sölvesborg är ju Swede Rock-land och det märktes inför matchen. Där andra idrottsplatser spelare schlager soch Best of Pride-festivalen så var det nu Metallica, Ac/Dc och Whitesnake som klingade i högtalarna. Lagen gick in till tonerna av Iron Maidens mästerverk "Afraid to shoot strangers" från Fear of the Dark-plattan.  Om det var en hälsning till gästande lag vet jag ej.

Matchen i sig inleddes trevande med Klagshamn som det marginellt bättre laget.
Kallduschen lät dock inte vänta på sig denna gången och redan efter sex minuter missar domaren och hans assist till höger årets klaraste offside på Svarta Led och 1-0 till hemmalaget var ett faktum. Linjemannen fick applåder av de Sölvesborgsfans som befann sig i linje med situationen, tackade och berömde honom. Naturligtvis ironist eftersom även de såg den solklara offsiden.

Uppförsbacken gjorde att Klagshamn kom av sig helt och hållet. Stundtals funderade man på valet att köra den hyfsat dryga biten upp när Sölvesborg frikostigt bjöds på två kvalificerade chanser. 
Det tog en halvtimme innan chockstarten lagt sig och Klagshamn kunde återta kommandot i matchen. Modou Jagne skaffade sig ett psykologiskt övertag på sin vänsterback som till slut inte vågade gå på i rädslan för att bli bortgjord. 
Överhuvudtaget så fungerade Klagshamns högerkant med Michel och Modou bättre än sin motsvarighet på andra sidan. 

Den positiva avslutningen gav mersmak inför andra halvlek och det var taggade spelare och ledare som kom ut till andra halvlek.
Rickard Andersson utgick med ryggskada i paus och ersattes på topp av Björn Larsson som visade bra tändning vid samtal under pausen. 

Klagshamn tog tag i taktpinnen direkt och började trumma på mot en kvittering. 
Otäcka vibbar om att en liknande situation som så många andra gången denna säsongen när Klagshamn flyttar fram och blottar sig för skitmål bakåt, plågade mig ett par minuter, men fem minuter in på andra så trycker Ken Hansson in 1-1 efter en trasslig situation där bollen är på väg in i flera lägen.

Sölvesborg är nu närmast paralyserade och ivrigt påmanade av ärkeidioten och tränaren Hans Larssons (jag återkommer till honom) obehagliga whiskeystämma, så lyckas inte hemmalaget resa sig nämnvärt. Klagshamn har nu matchen i sin hand och en kvart efter kvitteringen är det dags för Ken Hansson igen när han rinner igenom och slår in 1-2. 

SGIF försöker boosta laget genom att sätta in duktige Alexander Malmström och skapar ett par halvlägen. Det är dock fortfarande Klagshamn som för matchen och med fem minuter kvar av ordinarie tid så skickar Björn Larsson ner Sölvesborg under nedflyttningsstrecket med 1-3. 

Stor glädje i Klagshamnslägret som nu har avgörandet i egna händer. 
Modou Jagne glänser på sin kantposition och var ånyo formidabel. Michel Hansson har vaknat rejält under hösten och varit prickfri de senaste matcherna. Blerim Arifi svarade för en stabil insats efter lång frånvaro och på mitten sliter Mange och Alex outröttligt. 
Man kan inte låta bli att nämna Ken som emellanåt ser ut att ta lite märkliga beslut med långskott från 40 meter som seglar 10 meter ovanför och bredvid målet, men han är en "killer" i boxen och i en löpduell på en djupledsboll är han obeveklig. 
Man ser på motståndarna att de har respekt både på uppvärmingen och under match.

Hans Larsson ja, tränare i Sölvesborg och tidigare spelare och tränare i Mjällby AIF. 
Han kommer inte undan här.
Redan 2000 var han rubrikernas man efter att ha kallat Västerås SKs Hasan Resulovic för "Svartskalle" och sagt åt honom att "åka hem!"
Något som gjorde att Hans fick smeknamnet Rasse-Hasse i de svenska klackarna på den tiden.

Igår var det dags igen. Hans blev upprörd när domaren lät Arsim Arifi slå en frispark på övertid i första varpå domaren gick fram och tillrättavisade SGIF-tränaren. 
I andra halvlek fortsatte gapandet och efter Klagshamns kvittering och en situation där han ansåg att Sölvesborg skulle ha en straff men där en varning för filmning varit mer korrekt, så fick linjeman lugna ner honom och nu riktade Hasse sin ilska mot Klagshamnsbänken och i synnerhet Ulf Pålsson. 
Hasse började väsa, peka och hytta med näven och ur alla svordomar som man kunde höra från den psykiskt ostabile herrn, så skulle han ge Uffe stryk bakom läktaren efter matchen. Att den fege stackaren inte vågade säga det högre beror på att han då naturligtvis blivit avvisad från planen. 
Hasse fortsatte emellertid att mana på sitt lag fram tills dess att Björn sänkte dem med 3-1 då han valde att ställa sig och tjura vid Sölvesborgs bänk och gav helt upp att stötta och försöka motivera sitt eget lag att komma igen. Vilken typ av ledare beter sig på ett sådant sätt?

Efter matchen försvann han utan att ens tacka för matchen vilket han naturligtvis borde gjort till Stefan även om han nu var arg på Uffe.

Jag kan bara beklaga att sådana människor finns kring fotbollen. Det måste ju mer vara en börda för laget än en fördel med en så pass ostabil människa i ledarstaben och man tycker lite synd om den till synes lugne och sympatiske Marek Skurczynski som delar tränarsysslan med honom.

Segerns sötma blir ju dessutom lite extra ljuv när man vet att det drabbar en sådan person.