Vi tog GULD!

Klockan 18.45 på Västergårds IP fredagen den 12 september 2008. En halvtimme innan matchstart och de guldtröjade Fältabacken-spelarna gjorde sitt bästa för att få upp värmen i vad som kändes som årets första riktiga höstkväll. Samtalen kretsade främst runt förhållandena kring den godkända Kemira-protesten som, så sent som igår morse, på ett drastiskt sätt försämrat våra förutsättningar att ta guld. Det hade visat sig att protesten gällde ett bortdömt mål (en hands som först godkänts av domaren och sedan, när målskytten erkänt sitt regelbrott, räknats bort) och att Kemira på grund av detta förlorade med 2-1. En mystisk och icke namngiven ”kommitté” hade enligt korpkansliet beslutat om omspel, vilket kanske inte var det helt givna beslutet enligt de flesta, både beroende och oberoende, kringpersoner. Jag kan inte erinra mig någon match i fotbollshistorien där ett domarbeslut ändrats i efterhand på så sätt att det lett till att matchen spelats om. Men jag är ingen fotbollshistoriker och tar tacksamt emot tips om likvärdiga beslut i det förgångna.

Nåja, klart är i alla fall att det tveksamma läget störde oss och faktiskt tog ganska mycket fokus från vår egen uppgift för kvällen; att besegra erkänt svåra Däckia. Att Kemira spelade mot Utposten på planen bredvid skärpte inte heller direkt koncentrationen. Om Kemira tappade poäng och vi vann var trots allt segern i hamn. Om däremot Kemira slog Utposten kunde det nästan kvitta om vi vann eller inte, då Kemira torde ha goda chanser att ta tre poäng i sin omspelsmatch nästa fredag.

Denna villervalla av för utgången intrikata detaljer kanske kan förklara, men inte ursäkta, Fältabackens skakiga insats mot Däckia. Det gick verkligen inte att utläsa av spelet att det var vi som hade allt att spela för och att det för Däckia var en match utan betydelse (nej, en fjärdeplats ger ingen plats i Uefa-korpen). Eller så var det kanske tvärtom just det som syntes. För oss var det nervöst, dålig rörelse, stelt passningsspel och mycket långa rensningar utan adress. Alltså inte på något sätt det sedvanliga Fälta-klapp-klapp-spelet. Däckia däremot spelade avspänt med fina kombinationer, mycket rörelse och inspirerade löpningar. Med tanke på detta kändes vårt tidiga 1-0 på straff (Kalle blev nergjord och Johan dundrade in den lika säkert som amen i kyrkan) som en skänk från ovan. Visst skapade vi ett par riktigt vassa chanser, men att straffmålet var första halvleks enda notering i målprotokollet ska vi tacka Alex och de för dagen fullkomligt strålande backarna Johan och Tobbe för.

I paus konstaterade vi att Utposten hade 2-1 på Kemira och vi alltså för tillfället hade allt i egna fötter. Detta löste dock inte upp några knutar på plan, utan det krampaktiga och snudd på desperata spelet fortsatte och Däckia satte enorm press på oss i början av andra. Jag måste säga att Däckia nog är det bäst spelande lag vi mött, både denna och förra säsongen. Även om de kanske saknar en del av den tyngd och disciplin som t ex Carlsberg har, så är deras eleganta kombinationsspel en fröjd för ögat för åskådarna och en plåga för benen för motståndarna. Att vi slog dem med 5-3 förra året och med 4-1 i år kan jag inte riktigt förklara på annat sätt än att vi gjorde precis vad man som lag ska göra när inte det offensiva spelet fungerar, nämligen att uppträda som just ett lag. För det gjorde vi verkligen denna ödesmättade kväll. Medan mörkret föll över Västergård krigade Fältabacken som aldrig förr. Vi glidtacklade, slängde oss, täckte skott, sprang, tjongade iväg, snackade varandra tillrätta i positionerna, gick in i närkamper, tog markering, peppade och sprang lite till.
Mitt i Däckias kvitteringsjakt gav vårt defensiva slit utdelning då ett kontringsläge dök upp och Kalle hittade en fri Jonathan (som vanligt ovärderlig för laget) som kallt stänkte upp 2-0 i taket. Men även efter detta förde Däckia spelet och reducerade helt logiskt tätt efter vårt 2-0-mål. Ungefär samtidigt ropades det från sidlinjen att Utposten lyckats hålla sin 2-1-ledning mot Kemira och saken var nu alltså helt upp till oss. Detta kändes som den injektion vi behövde och åtminstone min trötthet försvann. Vi lyckades lyfta upp spelet en aning och de sista tio minuterna böljade chanserna från mål till mål. När Anders med fem minuter kvar satt sitt högt belägna huvud på en väl avvägd Telly-hörna och nickade in 3-1 utbröt det första guldjublet. Att Jonathan, efter läckert kortpassningsspel, gjorde sitt andra för kvällen i slutminuten och spikade slutresultatet till 4-1 kändes som en värdig avslutning på en fantastisk Fältabacken-säsong.

Klockan 20.00 på Västergårds IP fredagen den 12 september 2008. Domaren sätter pipan i munnen och trötta, smutsiga, lyckliga och stolta Fältabackare sträcker armarna i luften och skriker in klubbens andra guld någonsin.

Däckia fick, vid den obligatoriska tackceremonin, välförtjänt cred för sitt fina spel och varsin biljett till HIF-Elfsborg (givetvis från våra sponsorer). Sen var det gratulationer och ryggdunkar, både från vår egen publik och från andra motståndarlag (ett stort tack till Utposten som i och med sin seger gav oss den hjälp vi behövde), i det allt tätare mörkret runt plan 6. Så sakteliga började de i dubbel mening guldfärgade FFF-spelarna droppa av och jag stod för ett ögonblick, i väntan på min skjuts, ensam på den i stort sett öde grusparkeringen. Jag funderade på hur det kan kännas så stort att vinna en korpserie, långt ifrån de stora arenor, pengasummor och mediala uppmärksamhet som utmärker toppfotbollen. Svaret infann sig lika snabbt som självklart. När man vinner en korpserie gör man det tillsammans med några av sina bästa vänner och vad kan kännas bättre än att dela en seger med dem? Min skjuts dök upp och vi lämnande den tomma idrottsplatsen bakom oss.

Väl hemma kunde jag notera att tränare Truls verkade ta seriesegern med ro. Han var mest intresserad av att pappa, svettig eller inte, skulle sätta sig bredvid honom i soffan och kolla på den nya favoritfilmen Min granne Totoro. Något jag så gärna gjorde.