Fältabackens FF
2008-09-18 22:39
Säsongen i ett nötskal
En nöjd och stolt lagkapten lutar sig tillbaka och summerar den guldkantade säsongen 2008.
Det började med guld och slutade med guld. Däremellan har Fältabackens FF fått uppleva en, för ett korplag, smått osannolik säsong.
Allt började, något otippat, när min telefon ringde under en pizzalunch på Knutpunkten en grå onsdag i mars. Det var korpkansliet som tipsade om ett samarbetsavtal mellan Norrlands Guld, svenskafans.com och HIF. Dessa tre parter ville visa goodwill och folklig förankring genom att sponsra ett korplag, som skulle knytas till stadens allsvenska klubb. Jag hade inte tidigare hört om detta Guldkontrakt, men tyckte självklart att det lät intressant. Problemet var att sista ansökningsdag var fredagen två dagar senare och till dess skulle en del kriterier vara uppfyllda. En ansökan med beskrivning av laget, dess spelare och syn på fotboll skulle skickas in och en aktiv sida på svenskafans grusplan-sektion vara upprättad och igång. Mitt jobb var dock att först ringa runt till alla jag kunde få tag i i laget och kolla hur intresset såg ut. Fördelarna med kontraktet var ju uppenbara; nya dräkter och träningsjackor, biljetter till HIF-matcher, uppföljning och bevakning på svenskafans.com och träning och förmatch på Olympia. Nackdelarna av mer moralisk karaktär: Säljer vi ut Fältabackens stolta namn och påbrå? Vad innebär ”ställa upp i reklamsammanhang” i kontraktet? När en del frågetecken rätats ut via mailkontakt med Anders Nettelblad, chefredaktör för svenskafans, och samtliga i laget ställt sig starkt positiva till en ansökan var det bara att köra. Att skriva en färgstark och rolig beskrivning av laget var inga problem och jag behövde inte överdriva det minsta i karaktärsporträtten av Fältabackens sköningar. Så på sista ansökningsdag mailade jag iväg texten och upprättade en grusplan-sida.
En vecka senare fick jag ett mail från Anders Nettelblad som meddelade att vi låg bra till för att få Guldkontraktet och jag kunde räkna med ett samtal från Niklas Kulti (jo, jag fick också levande bilder i huvudet av sportsändningar från mitten av 90-talet) som var den som sytt ihop sponsorkontraktet genom sitt jobb på Håkanson United AB. Mycket riktigt, Niklas ringde och gav det glada beskedet ett par dagar senare. Kontrakt skickades, skrevs på och skickades tillbaka och därefter var Fältabackens helvita dräkter guldfärgade och en vanlig korpsäsong i skymundan förvandlad till halvtidsintervjuer på Olympia, videofilmade matcher och träningar, proffsfotograferingar och rikstäckande helsidesannonser med våra ansikten i kvällstidningarna.
Nu följde en rad samtal och mail som upprättade kontakten med de inblandade personerna, även om den mesta kommunikationen gick genom Niklas Kulti, som visade sig vara en mycket trevlig prick. Precis lika trevliga och lätta att ha att göra med var Nisse Byfors som, förutom vid ett tillfälle, varit den reporter som följt oss å svenskafans vägnar, och HIF:s eventansvarige Theresia Lindkvist (jo, Theresia, det var Truls som drog ett blyertssträck på tavlan i konferensrummet – jag försökta gnida bort det så gott jag kunde…). Riktlinjer drogs upp, datum spikades och Guldkontraktet offentliggjordes till slut på en presskonferens där Jesper Jansson hälsade Fältabacken välkomna i HIF-familjen. Tydligen hade Helsingborg varit den stad där det varit hårdast konkurrens (flest ansökningar) om Guldkontraktet och det var inte utan stolthet vi för första gången drog på oss de guldfärgade tröjorna under en fotosession under försäsongen.
Med Guldkontraktet i hamn infann sig en svårdefinierad känsla av förväntningar och nervositet. Inte för att våra sponsorer på något sätt ställde krav på sportslig framgång, men med all uppmärksamhet som följer med ett sådant kontrakt kändes det ändå extra angeläget att prestera. Och det är ju trots allt på planen fotboll ska spelas, med eller utan Guldkontrakt.
Besvikelsen efter 2-1-förlusten i premiären mot Utposten var därför stor. Vi spelade inte bra och hade svårt att hålla ihop laget och skapa öppna chanser. Guldtröjorna kändes mer som en börda än en tillgång. I andra matchen, mot nykomlingarna Real Resurs Bank, lossande det dock och därefter avlöste segrarna varandra.
Vi spelade säsongen igenom harmoniskt med en trygg stomme och centrallinje av spelare som var densamma i princip alla matcher. När det passade sig var det klassiska gladfotboll a la Fältabacken med snygga kombinationer, klackar och många mål (våra 54 gjorde var 15 fler än näst bästa målspottarlag i serien), men framför allt var det den stabila defensiven och positionsspelet som på sikt gav oss guldet. Nyförvärvet Alex i målet gav oss precis den pålitliga grund och det lugn som vi behövde för att slippa känna oss stressade att tokanfalla och jag kan ärligt talat inte minnas att han gjort en enda uppenbar tavla under hela säsongen. Och då snackar vi ändå Korpen… Att Jonis lagt åtminstone den praktiska delen av basketen på hyllan för att satsa helhjärtat på Fältabacken gav oss dessutom på heltid en fantastisk bollvinnare, markeringsspelare och kämpe på mitten. Hans insats i den direkt avgörande 2-1-segern mot Carlsberg är redan en klassiker och borde ge honom en given plats i Korpens Hall of Fame. Det enda Jonis behöver gräma sig över efter den gångna säsongen är att hans briljanta solomål mot Kemira överglänstes av Kalles ännu mer välregisserade dribblingsmål i samma match.
Det finns många som borde nämnas i en sådan här säsongssammanfattning, men jag nöjer mig med att även påpeka att Johan och Tobbe varit giganter i försvaret och att de verkligen tog det extra ansvar som krävdes när vår defensiva klippa Tomas skadade sig under första halvan av säsongen. Även Telly har gjort en kanonsäsong med sin fina blandning av slitvarg och tekniker.
Men det är inte enskilda spelare som ska hyllas, utan laget Fältabacken. Laget som med kniven på strupen vann samtliga fyra höstmatcher mot alla konkurrenterna i toppskiktet av serien. Laget som inte alltid spelade publikvänlig fotboll (något vi tidigare säsonger nog varit för angelägna att göra) men som heller aldrig vek ner sig. När vi tappade 2-0 till 2-2 mot Elineberg och allt såg mörkt och uppgivet ut snackade vi ihop oss, kämpade oss tillbaka i matchen och vann med 4-2. När truppen var tunn och sliten mot Kemira lät vi detta istället tända och inspirera oss och 9-3-segern var inte på något sätt orättvis. När Carlsberg, fullt logiskt och väntat, kvitterade vår 1-0-ledning och den gemensamma känslan var att nästa baklängesmål inte var mer än ett par anfall borta, tryckte vi istället in 2-1 och avgjorde matchen. När Däckia rent spelmässigt rullade ut oss och skapade chans på chans slet vi som om det var jordens undergång och hade tålamod och kyla att utnyttja de chanser vi fick fram till en på pappret (men bara på pappret) stabil 4-1-seger.
Avslutningsvis vill jag i samma anda som föregående stycke lyfta fram att det som i mina ögon gör Fältabacken så starka som lag i första hand inte är fotbollsrelaterat. Det är vänskapen, tonen, värmen, skratten och känslan av att stå och falla tillsammans (även om det senare, fallet, givetvis gärna undviks så långt det går) som gör att jag älskar klubben så mycket. Sedan kan det inte förnekas att det finns en enorm känsla i att sparka en fotboll riktigt högt och riktigt långt…
Sist några välriktade tack:
Tack till Korpen Helsingborg för ert fina engagemang och slit och för att ni upplyste oss om möjligheten att söka Guldkontraktet.
Tack till Norrlands Guld (Spendrups), svenskafans.com och HIF för all uppbackning under säsongen (och det är inte över än!). Alla inblandade har varit mycket fina samarbetspartners.
Tack till Nisse och Viola som ser ALLA matcher. Alla.
Tack till alla spelare i Fältabackens FF för en säsong vi sent ska glömma. Jag längtar redan till nästa…
Out!
Allt började, något otippat, när min telefon ringde under en pizzalunch på Knutpunkten en grå onsdag i mars. Det var korpkansliet som tipsade om ett samarbetsavtal mellan Norrlands Guld, svenskafans.com och HIF. Dessa tre parter ville visa goodwill och folklig förankring genom att sponsra ett korplag, som skulle knytas till stadens allsvenska klubb. Jag hade inte tidigare hört om detta Guldkontrakt, men tyckte självklart att det lät intressant. Problemet var att sista ansökningsdag var fredagen två dagar senare och till dess skulle en del kriterier vara uppfyllda. En ansökan med beskrivning av laget, dess spelare och syn på fotboll skulle skickas in och en aktiv sida på svenskafans grusplan-sektion vara upprättad och igång. Mitt jobb var dock att först ringa runt till alla jag kunde få tag i i laget och kolla hur intresset såg ut. Fördelarna med kontraktet var ju uppenbara; nya dräkter och träningsjackor, biljetter till HIF-matcher, uppföljning och bevakning på svenskafans.com och träning och förmatch på Olympia. Nackdelarna av mer moralisk karaktär: Säljer vi ut Fältabackens stolta namn och påbrå? Vad innebär ”ställa upp i reklamsammanhang” i kontraktet? När en del frågetecken rätats ut via mailkontakt med Anders Nettelblad, chefredaktör för svenskafans, och samtliga i laget ställt sig starkt positiva till en ansökan var det bara att köra. Att skriva en färgstark och rolig beskrivning av laget var inga problem och jag behövde inte överdriva det minsta i karaktärsporträtten av Fältabackens sköningar. Så på sista ansökningsdag mailade jag iväg texten och upprättade en grusplan-sida.
En vecka senare fick jag ett mail från Anders Nettelblad som meddelade att vi låg bra till för att få Guldkontraktet och jag kunde räkna med ett samtal från Niklas Kulti (jo, jag fick också levande bilder i huvudet av sportsändningar från mitten av 90-talet) som var den som sytt ihop sponsorkontraktet genom sitt jobb på Håkanson United AB. Mycket riktigt, Niklas ringde och gav det glada beskedet ett par dagar senare. Kontrakt skickades, skrevs på och skickades tillbaka och därefter var Fältabackens helvita dräkter guldfärgade och en vanlig korpsäsong i skymundan förvandlad till halvtidsintervjuer på Olympia, videofilmade matcher och träningar, proffsfotograferingar och rikstäckande helsidesannonser med våra ansikten i kvällstidningarna.
Nu följde en rad samtal och mail som upprättade kontakten med de inblandade personerna, även om den mesta kommunikationen gick genom Niklas Kulti, som visade sig vara en mycket trevlig prick. Precis lika trevliga och lätta att ha att göra med var Nisse Byfors som, förutom vid ett tillfälle, varit den reporter som följt oss å svenskafans vägnar, och HIF:s eventansvarige Theresia Lindkvist (jo, Theresia, det var Truls som drog ett blyertssträck på tavlan i konferensrummet – jag försökta gnida bort det så gott jag kunde…). Riktlinjer drogs upp, datum spikades och Guldkontraktet offentliggjordes till slut på en presskonferens där Jesper Jansson hälsade Fältabacken välkomna i HIF-familjen. Tydligen hade Helsingborg varit den stad där det varit hårdast konkurrens (flest ansökningar) om Guldkontraktet och det var inte utan stolthet vi för första gången drog på oss de guldfärgade tröjorna under en fotosession under försäsongen.
Med Guldkontraktet i hamn infann sig en svårdefinierad känsla av förväntningar och nervositet. Inte för att våra sponsorer på något sätt ställde krav på sportslig framgång, men med all uppmärksamhet som följer med ett sådant kontrakt kändes det ändå extra angeläget att prestera. Och det är ju trots allt på planen fotboll ska spelas, med eller utan Guldkontrakt.
Besvikelsen efter 2-1-förlusten i premiären mot Utposten var därför stor. Vi spelade inte bra och hade svårt att hålla ihop laget och skapa öppna chanser. Guldtröjorna kändes mer som en börda än en tillgång. I andra matchen, mot nykomlingarna Real Resurs Bank, lossande det dock och därefter avlöste segrarna varandra.
Vi spelade säsongen igenom harmoniskt med en trygg stomme och centrallinje av spelare som var densamma i princip alla matcher. När det passade sig var det klassiska gladfotboll a la Fältabacken med snygga kombinationer, klackar och många mål (våra 54 gjorde var 15 fler än näst bästa målspottarlag i serien), men framför allt var det den stabila defensiven och positionsspelet som på sikt gav oss guldet. Nyförvärvet Alex i målet gav oss precis den pålitliga grund och det lugn som vi behövde för att slippa känna oss stressade att tokanfalla och jag kan ärligt talat inte minnas att han gjort en enda uppenbar tavla under hela säsongen. Och då snackar vi ändå Korpen… Att Jonis lagt åtminstone den praktiska delen av basketen på hyllan för att satsa helhjärtat på Fältabacken gav oss dessutom på heltid en fantastisk bollvinnare, markeringsspelare och kämpe på mitten. Hans insats i den direkt avgörande 2-1-segern mot Carlsberg är redan en klassiker och borde ge honom en given plats i Korpens Hall of Fame. Det enda Jonis behöver gräma sig över efter den gångna säsongen är att hans briljanta solomål mot Kemira överglänstes av Kalles ännu mer välregisserade dribblingsmål i samma match.
Det finns många som borde nämnas i en sådan här säsongssammanfattning, men jag nöjer mig med att även påpeka att Johan och Tobbe varit giganter i försvaret och att de verkligen tog det extra ansvar som krävdes när vår defensiva klippa Tomas skadade sig under första halvan av säsongen. Även Telly har gjort en kanonsäsong med sin fina blandning av slitvarg och tekniker.
Men det är inte enskilda spelare som ska hyllas, utan laget Fältabacken. Laget som med kniven på strupen vann samtliga fyra höstmatcher mot alla konkurrenterna i toppskiktet av serien. Laget som inte alltid spelade publikvänlig fotboll (något vi tidigare säsonger nog varit för angelägna att göra) men som heller aldrig vek ner sig. När vi tappade 2-0 till 2-2 mot Elineberg och allt såg mörkt och uppgivet ut snackade vi ihop oss, kämpade oss tillbaka i matchen och vann med 4-2. När truppen var tunn och sliten mot Kemira lät vi detta istället tända och inspirera oss och 9-3-segern var inte på något sätt orättvis. När Carlsberg, fullt logiskt och väntat, kvitterade vår 1-0-ledning och den gemensamma känslan var att nästa baklängesmål inte var mer än ett par anfall borta, tryckte vi istället in 2-1 och avgjorde matchen. När Däckia rent spelmässigt rullade ut oss och skapade chans på chans slet vi som om det var jordens undergång och hade tålamod och kyla att utnyttja de chanser vi fick fram till en på pappret (men bara på pappret) stabil 4-1-seger.
Avslutningsvis vill jag i samma anda som föregående stycke lyfta fram att det som i mina ögon gör Fältabacken så starka som lag i första hand inte är fotbollsrelaterat. Det är vänskapen, tonen, värmen, skratten och känslan av att stå och falla tillsammans (även om det senare, fallet, givetvis gärna undviks så långt det går) som gör att jag älskar klubben så mycket. Sedan kan det inte förnekas att det finns en enorm känsla i att sparka en fotboll riktigt högt och riktigt långt…
Sist några välriktade tack:
Tack till Korpen Helsingborg för ert fina engagemang och slit och för att ni upplyste oss om möjligheten att söka Guldkontraktet.
Tack till Norrlands Guld (Spendrups), svenskafans.com och HIF för all uppbackning under säsongen (och det är inte över än!). Alla inblandade har varit mycket fina samarbetspartners.
Tack till Nisse och Viola som ser ALLA matcher. Alla.
Tack till alla spelare i Fältabackens FF för en säsong vi sent ska glömma. Jag längtar redan till nästa…
Out!
