Jag minns min första fotboll

Jag är ingen fanatisk fotbollsfantast på det viset att jag håller plåtkoll på Premier League, kollar skytteligaledarna på text-TV eller per automatik ägnar söndagskvällarna åt spanska ligan. Däremot brinner jag ohämmat och kärleksfullt för fotbollen som sport och fenomen. Borträknat familjen (som liksom går före och utanpå alla intressen och fritidssysselsättningar – lite likt efterrätten som alltid tycks få plats i efterrättsmagen) så är det bara musiken som har en liknande plats i mitt liv. Det händer ibland till och med att jag inte alltför sällan drömmer flummiga drömmar där musiken och fotbollen på något sätt flyter samman till en aktivitet. Det är mycket svårt att förklara upplevelsen i vaket tillstånd, men jag ser dessa drömmar som ett bevis på att den omedvetna Björn håller med den medvetna Björn om att det i grund och botten är samma kick och upplevelse jag söker och får i dessa två till synes inte helt lika företeelser. Det handlar om att sätta sig in i och genomskåda konstformen. Knäcka den extremt komplexa koden. Bestämma sig för vilken roll man själv ska ta i sammanhanget. Vad som är vackert och inte vackert. Både i musiken och fotbollen. För mig är det samma sak att med en lätt yttersidestouch skarva vidare en passning till en medspelare som kommer bakifrån med fart och springer sig fri som att inför en lyssnande och koncentrerad publik leverera en välbalanserad textrad som en snygg ingång till en refräng.

De senaste dagarna har jag av olika anledningar hamnat långt bak i mitt fotbollsinre. Häromdagen när jag satt med några kollegor och käkade lunch så kretsade stora delar av samtalet kring fotbollens vara eller inte vara. Det var inte så dramatiskt som det låter, utan en följd av att en av mina minst sagt kära arbetskamrater halvt skämtsamt ifrågasatte fotbollen som företeelse. På alla plan. Detta var nyttigt för mig och jag började, med hjälp av mina övriga kollegor (den ena MFF:are men fin ändå), bena ut vad fotbollen egentligen är. Och vad den betyder för mig. För att fullt reda ut detta skulle det krävas utförlig psykologisk och sociologisk analys, men jag tror inte fotbollens betydelse i mitt liv kan överdrivas. Större delen av min nuvarande bekantskapskrets har någon koppling till fotboll (söndagsfotbollen i kvarteret, klubbfotboll och nu korplaget) och några av mina starkaste minnen är fotbollsrelaterade på något sätt (jag glömmer aldrig hur jag stod på bordet och skrek hos familjen Schön när Ravelli tog den sista straffen i kvarten i VM 94; inte heller att min son föddes samma dag som Henke gjorde comeback i HIF – på något sätt knöt det ihop livet så fint att genom fölossningsrumsfönstret se människoströmmen driva mot Olympia denna ljumma julikväll). Det var också just min son som, idag när han satt på en fotboll på vår gräsmatta och åt en chokladdoppad jordgubbe, fick mig att börja tänka på hur fotbollen en gång tog sin in i mitt liv.

Jag är ganska säker på att jag gick i första klass. Då som nu var jag, om inte feg, så i alla fall ingen som kastade mig in i ny saker och situationer. Därför har jag förstått att mamma fick fråga ganska många gånger innan min bror Kalle (som säkert var mycket enklare att övertala – Kalle var en trädklättrare) och jag lät oss vallas till Stattena IF:s knatteträning bakom Fredriksdalsskolan i Helsingborg. Kravet från min sida var att jag aldrig skulle behöva spela en match, utan bara prova hur det var att träna. Anki, lagets tränare och precis den omhändertagande fotbollsmor som en osäker sexåring behövde, tog emot oss och jag minns denna första timme i den organiserade fotbollens regi levande. I en övning skulle vi, två och två, kasta inkast till varandra och dämpa dessa inkast med foten innan vi plockade upp bollen och kastade tillbaka till vår partner. Jag hamnade med lagets stjärna, Fredrik Karlsson (som för övrigt också nyss fått barn – grattis Fredde om du läser detta!), och vid ett tillfälle smet hans inkast retfullt under min gympasko och rullade in i buskaget bakom. Han skrattade, inte alls hånfullt, och påpekade för Anki som stod precis intill vad som just hänt. Det sköna var att det inte alls kändes jobbigt. Det var inget konstigt att misslyckas i den här miljön. Det var på skoj. Men ändå på mer allvar än när vi spelade tvärsa på Magnus Stenbocksskolan hemmavid. När träningen var slut sprang jag i full fart till mamma som väntade en bit bort och jag minns hur jag innan jag ens kommit nära skrek att jag skulle spela match mot Eskilsminne på lördag.

Jag lämnar denna i konturerna lösa text om mitt förhållande till fotboll – nu och då – med några länkar. Här är en till mitt band för er som vill höra hur en lätt yttersidesskarv vidare till en medspelare som kommer bakifrån med fart och springer sig fri låter:

www.myspace.com/bjornsband (om ett par månader kommer vår fullängdsdebut)

Ovan nämnda Kalle har en suverän, nystartade blogg här:

http://haihaihelsingborg.blogspot.com