“Am I really that obvious?”

Precis som jag klargjorde i en artikel tidigare idag tog vi fem Fältabackare på plats vår uppgift att utse matchens lirare på största allvar. Man delar liksom inte ut en av laget signerad matchtröja till vilken snedsparkare som helst. Under den första halvleken, som verkligen inte gick i gladfotbollens tecken, gick diskussionen mellan oss lite på tomgång och det mest logiska tycktes vara att resonera baklänges; vem har varit minst dålig? Jag vet inte om HIF-spelarna, liksom vi, också piggade upp sig med kaffe och muffins i pausen men det var helt annat ljud i skällan när andra akten inleddes. Joel Ekstrand, som nog låg bäst till i våra ögon efter första halvlek (speciellt James framhöll honom som värdig pristagare), fick konkurrens av ett par mer offensiva spelare som nu bestämt sig för att delta i spelet. Markus Lantz rev och slet sin vana trogen på mittfältet och kändes ganska länge som vårt självklara förstaval. Men sedan började vågskålen så sakteliga tippa över åt ett annat håll och det är här den svårtolkade ingressen på denna krönika får sin förklaring. Henrik Larsson. Så uppenbart bäst i HIF och allsvenskan att man liksom bedömer honom efter en annan måttstock. Men om man verkligen tittar på vad han gör så ligger han bakom i princip allt offensivt spel i HIF och styr dessutom på ett sätt även defensiven med sitt kloka presspel. I dagens match var han inte lysande, men han var faktiskt, tillsammans med de två redan nämnda konkurrenterna, bäst i laget. Självklart kändes det också kul och värdigt att just denne helsingborgska halvgud skulle få äga en guldskimrande Fältabacken-tröja. Detta fick överväga det faktum att det kändes lite väl givet att utse just Henke till matchens lirare.

Med en kvart kvar av matchen och fortfarande vid ställningen 0-0 mötte HIF:s eventansvarige, Theresia, upp mig bakom läktaren och guidade mig genom en virrvarr av låsta grindar och trappor till det allra heligaste av Olympias alla heliga platser: innerplan. På vår väg dit lyckades Christoffer Andersson skruva en hörna direkt i mål, i mina ögon med god hjälp av att Markus Holgersson gick alldeles för hårt åt Hammarbys bäste spelare, målvakten ”Poppen” Björklund. Att se de sista skälvande minuterna från gräsmattekanten var snudd på magiskt och för vår medföljande kameraman Johan Larsson en sjuk första fotbollsmatch. Johan är för övrigt och paradoxalt nog den totalt fotbollsointresserade person som drog igång lunchdiskussionen om sportens vara eller inte vara som delvis föranledde min ”Jag minns min första fotboll”-krönika häromdagen – jag tror dock att han minst sagt uppskattade den bisarra första parkett-upplevelsen han bjöds på idag. Direkt efter slutsignalen och en kollektiv utandning leddes jag in på planen för att överräcka tröjorna till de två utvalda. Jag måste erkänna att en viss spontan oro infann sig när jag såg att Henke direkt efter den pliktskyldiga tackceremonin med nedslagen blick och ett par hårda ord samt en besviken klapp på sitt högra ben satte fart mot omklädningsrummet. Jag antar att hans nickmiss i suveränt läge och kanske även hans bortdömda mål i första halvlek låg bakom hans känslotillstånd och det kändes inte direkt som optimala förutsättningar för ett djupare samtal oss emellan. Jag gick honom till mötes, fångade hans uppmärksamhet och gratulerade till matchens lirare och räckte över tröjan i samma rörelse. Han skakade min hand och svarade artigt ”tack så mycket” innan han i nästa sekund, fortfarande med mer eller mindre sänkt blick, trampade in i spelargången. Kristoffer Björklund i Hammarby var, märligt nog efter den knappa förlusten som dessutom tillkom på ett ganska tveksamt sätt vilket bilderna på Sportnytt nyss bekräftade, betydligt gladare för sin utmärkelse och stannade och snackade en stund. All heder åt den sportsmannaandan och självklart full förståelse och respekt för Henkes besvikelse över brända målchanser, trots att laget vann. Jag antar att det är det som tagit honom dit han är idag och skiljer honom från oss dödliga.  



Så har alltså Fältabackens fem fotbollsorakel skipat rättvisa och jag vet två allsvenska spelare som kommer att sova med guldtröjor på sig inatt…