Fältabackens FF
2009-05-10 22:42
Fältabacken Double Dash
När Fältabacken idag följde upp förra helgens premiärvinst med ytterligare en trepoängare var det lagmoral och, framför allt, tålamod som låg till grund för 4-1-segern mot FC Elineberg.
Det passerade de flesta helt obemärkt förbi att det var en unik Fältabacken-kombo som ägde rum klockan 11.00 på söndagen. För första gången i klubbens anrika historia var det nämligen avspark exakt samtidigt för korplaget och söndagsfotbollen (det familjefotbollsfenomen som ligger till grund för Fältabackens FF). Det Fältabacken som iklädda guldtröjor på Norrvalla tänkt sig en lugn söndagspromenad mot tre poäng kom direkt efter avspark på andra tankar. Även om FFF skapade massvis med chanser och spelade ungefär lika fint kortpassningsspel som under matchinledningen förra veckan, så var det stolpe ut i bokstavlig bemärkelse (jag skulle gissa på fem klockrena stolpträffar under matchen och då räknar jag ändå bara Pontus dubbelstolpe som en) och Elineberg var långt ifrån ofarliga. De spelade efter ungefär samma taktiska instruktioner som Utposten och matade långbollar mot sina två toppforwards; den ena tung och av tagetplayerkaraktär och den andre liten, teknisk och snabb. Detta vållade oss visst besvär, men när den nyss nämnda teknikern dunkade in 0-1 otagbart i nättaket från nära håll kändes det absolut inte rättvist. Däremot ganska jobbigt. Frågorna som poppade upp var om vi skulle kunna fortsätta skapa lika många och öppna chanser och hur ”det nya Fältabacken” hanterade ett underläge.
Jag pausar matchreferatet lite och gå in idrottspsykologiskt hobbyanalys-mode: min upplevelse är att den svåraste motståndaren i en fotbollsmatch (och säkert i princip alla idrottssammanhang) i många fall är det egna laget. Det där lät nog lika onödigt krångligt som det egentligen är självklart; det jag menar är att det är minst lika viktigt att hantera sina egna individuella och gruppsykologiska faktorer som att hålla koll på motståndarnas nickstarke mittback eller vilket håll målvakten brukar slänga sig åt på straffarna. Alla som spelat fotboll en längre tid har upplevt det. Hur en till synes helstabil och välsmord lagmaskin helt kan rasa samma och förlora allt vad organiserat spel heter efter ett oväntat baklängesmål eller en skada på lagets nyckelspelare. I en handvändning upphör det så viktiga ”snacket”, de uppoffrande löpningarna och de spontana tvåfotsdribblingarna. Och i samma takt växer motståndarna och fyller det mentala tomrum det egna laget nyss dominerade, men nu räddhågset drar sig ur. Alla förstår att inget av lagens egentliga fotbollskunnande förändrats som genom ett trollslag; det sitter i skallen. Bara i skallen.
”Jajaja, för h-vete, hur hanterade Fältabacken situationen då, din pretentiöse fotbollsonanist?” muttrar ni nu med all rätt. Bra, är svaret! Inte för att det var utan viss krampaktighet och nervositet (jag vet inte mer övriga laget men jag blir alltid torr i munnen vid jobbiga matchsituationer), men vi lät inte underläget slå undan benen på oss utan behöll det så viktiga tålamodet och fortsatte att skapa rejält med öppna lägen och höll det positiva snacket relativt väl uppe. Hur skönt det var med utdelning ett par minuter innan paus förstår ni säkert. Daniel, även idag strålande både defensivt och offensivt, tryckte in bollen från nära håll efter en, med traditionell sportjournalistisk terminologi, så kallad ”tilltrasslad” situation. Att gå till pausvila med 1-1 kändes befriande, även om rimlig chansutdelning borde gett oss minst två-tre bollar upp.
Andra halvleks inledning bjöd på ett par heta Elineberg-chanser där Zoki i målet fick göra en del svettiga och, som det kändes då, matchavgörande ingripande. Efterhand som minuterna tickade iväg och Elinebergspelarna blev tröttare och tröttare (de saknade avbytare och vi hade fyra stycken, vilket jag också tror invaggade oss i en viss falsk säkerhet från början) tog vi över ännu mer än tidigare och 2-1 och 3-1 kom i tät följd med tio minuter kvar att spela. Båda två var av typen ”inte vackra mål” a la undertecknad; speciellt det sista där jag fick bollen för långt ifrån mig men backens rensning träffade mig och rullade in vid bortre stolpen. Jag är inte, och har aldrig sett mig som någon målskytt (att göra mål ligger långt ner på min lista över vad jag älskar mest med att spela fotboll) och Jonis satte fingret på det när han raljerade över detta efter slutsignalen. ”Det är ju bara sådana skitmål du gör, Björn”. Och han har helt rätt. Jag minns inte många snygga mål jag gjort i min karriär.
Elineberg föll, fullt förståligt med tanke på deras för dagen tunna trupp, ihop som ett korthus och att vi bara gjorde ett mål till (Pontus A trasslade sig förbi deras målvakt och bredsidade in bollen i tom kasse) berodde på fortsatt traditionsenlig FFF-ineffektivitet.
Med facit i hand var det skönt att, trots visst grus i maskineriet och lite mindre gladfotboll än sist, se oss vända ett underläge och tillsammans jobba oss tillbaka i matchen. Vi fick visa att Fälta-skallarna funkar lika bra som Fälta-fötterna. Jag tycker inte någon direkt stod ut ur mängden idag och det är en styrka att vinna på det viset också. Samtliga spelare ska ha minst godkänt och jag tror aldrig Fältabacken, inte ens guldåren 2003 och 2008, haft en starkare och skönare trupp.
Hur det gick i söndagsfotbollen på Fältet idag vet jag inte. Jag ringde nyss min bror Jakob för en rapport som en snygg återkoppling och avslutning på den här texten, men han hade inte stuckit dit idag. Fast egentligen spelar det absolut ingen roll. På söndagsfotbollen finns det bara vinnare.
Jag pausar matchreferatet lite och gå in idrottspsykologiskt hobbyanalys-mode: min upplevelse är att den svåraste motståndaren i en fotbollsmatch (och säkert i princip alla idrottssammanhang) i många fall är det egna laget. Det där lät nog lika onödigt krångligt som det egentligen är självklart; det jag menar är att det är minst lika viktigt att hantera sina egna individuella och gruppsykologiska faktorer som att hålla koll på motståndarnas nickstarke mittback eller vilket håll målvakten brukar slänga sig åt på straffarna. Alla som spelat fotboll en längre tid har upplevt det. Hur en till synes helstabil och välsmord lagmaskin helt kan rasa samma och förlora allt vad organiserat spel heter efter ett oväntat baklängesmål eller en skada på lagets nyckelspelare. I en handvändning upphör det så viktiga ”snacket”, de uppoffrande löpningarna och de spontana tvåfotsdribblingarna. Och i samma takt växer motståndarna och fyller det mentala tomrum det egna laget nyss dominerade, men nu räddhågset drar sig ur. Alla förstår att inget av lagens egentliga fotbollskunnande förändrats som genom ett trollslag; det sitter i skallen. Bara i skallen.
”Jajaja, för h-vete, hur hanterade Fältabacken situationen då, din pretentiöse fotbollsonanist?” muttrar ni nu med all rätt. Bra, är svaret! Inte för att det var utan viss krampaktighet och nervositet (jag vet inte mer övriga laget men jag blir alltid torr i munnen vid jobbiga matchsituationer), men vi lät inte underläget slå undan benen på oss utan behöll det så viktiga tålamodet och fortsatte att skapa rejält med öppna lägen och höll det positiva snacket relativt väl uppe. Hur skönt det var med utdelning ett par minuter innan paus förstår ni säkert. Daniel, även idag strålande både defensivt och offensivt, tryckte in bollen från nära håll efter en, med traditionell sportjournalistisk terminologi, så kallad ”tilltrasslad” situation. Att gå till pausvila med 1-1 kändes befriande, även om rimlig chansutdelning borde gett oss minst två-tre bollar upp.
Andra halvleks inledning bjöd på ett par heta Elineberg-chanser där Zoki i målet fick göra en del svettiga och, som det kändes då, matchavgörande ingripande. Efterhand som minuterna tickade iväg och Elinebergspelarna blev tröttare och tröttare (de saknade avbytare och vi hade fyra stycken, vilket jag också tror invaggade oss i en viss falsk säkerhet från början) tog vi över ännu mer än tidigare och 2-1 och 3-1 kom i tät följd med tio minuter kvar att spela. Båda två var av typen ”inte vackra mål” a la undertecknad; speciellt det sista där jag fick bollen för långt ifrån mig men backens rensning träffade mig och rullade in vid bortre stolpen. Jag är inte, och har aldrig sett mig som någon målskytt (att göra mål ligger långt ner på min lista över vad jag älskar mest med att spela fotboll) och Jonis satte fingret på det när han raljerade över detta efter slutsignalen. ”Det är ju bara sådana skitmål du gör, Björn”. Och han har helt rätt. Jag minns inte många snygga mål jag gjort i min karriär.
Elineberg föll, fullt förståligt med tanke på deras för dagen tunna trupp, ihop som ett korthus och att vi bara gjorde ett mål till (Pontus A trasslade sig förbi deras målvakt och bredsidade in bollen i tom kasse) berodde på fortsatt traditionsenlig FFF-ineffektivitet.
Med facit i hand var det skönt att, trots visst grus i maskineriet och lite mindre gladfotboll än sist, se oss vända ett underläge och tillsammans jobba oss tillbaka i matchen. Vi fick visa att Fälta-skallarna funkar lika bra som Fälta-fötterna. Jag tycker inte någon direkt stod ut ur mängden idag och det är en styrka att vinna på det viset också. Samtliga spelare ska ha minst godkänt och jag tror aldrig Fältabacken, inte ens guldåren 2003 och 2008, haft en starkare och skönare trupp.
Hur det gick i söndagsfotbollen på Fältet idag vet jag inte. Jag ringde nyss min bror Jakob för en rapport som en snygg återkoppling och avslutning på den här texten, men han hade inte stuckit dit idag. Fast egentligen spelar det absolut ingen roll. På söndagsfotbollen finns det bara vinnare.
