Fälta-tåget tuffar på

Det var en förbannelse som bröts på Gubbaparkens gropiga gräsmatta för en dryg timme sedan. Alltså, vi snackar inte en förbannelse av bibliska mått, men likväl hade kvällens motståndare, Slottshöjdens BK, trots blygsamma tabellplaceringar lyckats besegra FFF vid de två senaste mötena lagen emellan (något de precis innan matchstart påminde varandra om lagom högt för att även vi skulle uppfatta det). Personligen missade jag båda dessa matcher och var minst sagt nyfiken på vad det var för gäng som tydligen hade som största uppgift att kasta grus i Fälta-maskineriet. Slottshöjdens BK visade sig vara en skara resliga ynglingar med god lagmoral och en taktik ganska lik våra tidigare två motståndare i år; att ligga lågt och samlat med laget och sticka upp i kontringar eller mata långa bollar mot forwards. Denna taktik borde inte ha ställt oss, då de flesta lag spelar så mot oss, men det såg rörigt, lamslaget och blekt ut i Fälta-leden i den första halvleken. Slottshöjdens 1-0 på en lurig frispark, omöjlig för återigen strålande Zoki i målet att ta, kändes faktiskt rättvist efter tio minuter och vår enda riktiga målchans i första halvlek var en stolpträff jag fick på med min inte alltför imponerande högerkanon.

I paus snackade vi ihop oss och var rörande överens om att vi skulle bli aggressivare i pressen, stressa högt och ligga tätt på våra gubbar. Scenförändringen lät inte vänta på sig och efter ett par tidigt vunna dueller fick vi gnistan vi saknat i första halvlek tillbaka. Vi rörde oss som ett lag och Kalle och Tobias, som båda gjorde säsongspremiär (för övrigt med bravur), kunde känna igen sitt guldtröjade lag. Pontus nickade in 1-1 i efterspelet av en hörna och Johan smekte upp en vänster i bortre krysset till segermålet 2-1 strax därpå (alltså, sorry Johan, men det lät snyggare än det faktiskt var – bollen hade knappt styrfart, men visst vart den skulle). Därefter tycker jag vi kontrollerade matchen och bjöd på en hel del fina kombinationer. Att vi flyttade upp Stellan på topp gjorde också att vi, genom hans fina mottagningar och bollkontroll, fick lite längre anfall och hann fylla på med mer folk och vi hade gjort minst tre mål till om deras målvakt inte hållit högsta korpklass.

Återigen måste det samlade intrycket bli att det är extremt skönt att vända en förlust och, som ett lag, kriga sig in i en match tillsammans. Fältabacken saknade idag några viktiga kuggar i småskadade Daniel, Pontus L och James (bröt på uppvärmningen) men fick som sagt tillbaka två stora FFF-hjärtan i Tobbe och Kalle. Det var just hjärtat som visade vägen idag och själv var jag fast besluten att, i skuggan av höghusen jag tillbringat stora delar av min uppväxt i, inte tappa poäng i den här matchen och kände faktiskt ingen trötthet alls under andra halvlek. Hela laget ska ha en eloge för kämpainsatsen och på söndag är det åter ”Norrvalla nästa” för det gyllene Fälta-tåget.