Fältabackens FF
2009-06-02 00:26
Man måste gå ner för att kunna gå upp
I en tät och ganska chansfattig match mot nykomlingarna Nelab åkte Fältabackens FF på årets första förlust; 0-1 i den somrigt grilldoftande Gubbaparken.
Det är svårt att se det positiva när jag sitter här framför datorskärmen en knapp timme efter det tunga poängtappet. Däremot har jag den senaste tiden i olika sammanhang tänkt mycket på och fascinerats av förlustbegreppet. Inte bara de enstaka förlusterna, utan även mer långvariga kollapser och idrottsliga uppförsbackar. Som mest påtagligt blev detta perspektiv när Stellan och jag för några helger sedan åkte förbi Olympia vid en av Stattenas hemmamatcher i damallsvenskan. Matchen hade precis avslutats och helsingborgstjejerna åkt på ytterligare en svidande storförlust (tror det var 0-8). Utanför den spöklikt tomma arenan väntade, precis som vid HIF:s hemmamatcher, supporterbussarna nummer 84 för att köra hem småfrusna fotbollsentusiaster. När vi sakta rullade förbi observerade vi dock att alla de fyra bussarna var helt tomma. Jag fick nästan en tår i ögat av det faktum att så många människor lagt ner arbete, slit, tankekraft och hjärta i något så misslyckat. Samtidigt var det på något märkligt sätt vackert, nästan poetiskt. Det är ju självklart att idrotten inte bara kan bestå av vinnare, sannsagor, succéer och fantastiska karriärer. Ibland luras man dock nästan att tro det, eftersom (av naturliga skäl) det misslyckade, det dåliga eller i alla fall det mediokra, det tråkiga och det vardagliga inte får samma plats när media mejslar ut idrottshistorian.
Det som känns som en rimlig avslutande tanke på detta förlustresonemang, och förvänta er ingen ny relativitetsteori eller filosofiskt omvälvande idé, är att det måste finnas förlorare för att det ska kunna finnas vinnare. Jag menar inte bara i det stora perspektivet – att bara ett lag kan vinna en serie eller en turnering eller en enskild match – utan också att samma tanke är grundläggande för varje idrottsutövande individ eller lag, och för den sakens skull också för varje människan på det existentiella planet. INGET lag, INGEN idrottsman/kvinna och INGEN MÄNNISKA går genom karriären eller livet utan förluster och det är genom förlusterna vi upplever segrarna. Man måste gå ner för att kunna gå upp. Vad är lycka om man inte sätter det i relation till olycka? På ett sätt är alltså förlusten som begrepp nödvändig för segern som begrepp. Givetvis tautologiskt, men kanske ändå en tröstande tanke när man tvålar in skrapsåret på knäet efter en tung uddamålsförlust. Som jag ska göra så fort denna text är klar.
Ok, jag antar att hela ovanstående utläggning är en ursäkt för att slippa referera dagens match och kanske också, som sagt, för att trösta och gjuta nytt mot i mig och mina kära lagkamrater inför Grushjältar Cup i helgen och andra halvan av serien till hösten. Ska man ändå säga något om dagens match, vilket väl ni läsare borde kunna förvänta er, så tror jag inte många (inte ens Nelab-spelarna var jag hörde) tyckte att 1-0 speglade matchen speciellt bra. Inte för att det var totalt orättvist, men vi skapade definitivt de vassaste chanserna och hade bra koll på matchen fram till deras sena 1-0-mål. Vi hade en i ribban, minst en i stolpen och ett par bollar som smet precis utanför stolpen. Det mesta vi skapade var dock skott utifrån och vårt sedvanliga passningsspel kom aldrig riktigt igång. Nelab spelade enkelt och stabilt och höll ihop laget fint och matchen kan inte ha varit speciellt sevärd för någon utan intresse i något av lagen.
Ett av få glädjeämnen var att Tomas var tillbaka och spelade hela matchen utan att känna av sin knäskada. Avslutningsvis vill jag påminna om att vi faktiskt förlorade två matcher förra året och ändå tog hem seriesegern. Och, mina vänner, nu har vi något att relatera alla framtida segrar till!
Det som känns som en rimlig avslutande tanke på detta förlustresonemang, och förvänta er ingen ny relativitetsteori eller filosofiskt omvälvande idé, är att det måste finnas förlorare för att det ska kunna finnas vinnare. Jag menar inte bara i det stora perspektivet – att bara ett lag kan vinna en serie eller en turnering eller en enskild match – utan också att samma tanke är grundläggande för varje idrottsutövande individ eller lag, och för den sakens skull också för varje människan på det existentiella planet. INGET lag, INGEN idrottsman/kvinna och INGEN MÄNNISKA går genom karriären eller livet utan förluster och det är genom förlusterna vi upplever segrarna. Man måste gå ner för att kunna gå upp. Vad är lycka om man inte sätter det i relation till olycka? På ett sätt är alltså förlusten som begrepp nödvändig för segern som begrepp. Givetvis tautologiskt, men kanske ändå en tröstande tanke när man tvålar in skrapsåret på knäet efter en tung uddamålsförlust. Som jag ska göra så fort denna text är klar.
Ok, jag antar att hela ovanstående utläggning är en ursäkt för att slippa referera dagens match och kanske också, som sagt, för att trösta och gjuta nytt mot i mig och mina kära lagkamrater inför Grushjältar Cup i helgen och andra halvan av serien till hösten. Ska man ändå säga något om dagens match, vilket väl ni läsare borde kunna förvänta er, så tror jag inte många (inte ens Nelab-spelarna var jag hörde) tyckte att 1-0 speglade matchen speciellt bra. Inte för att det var totalt orättvist, men vi skapade definitivt de vassaste chanserna och hade bra koll på matchen fram till deras sena 1-0-mål. Vi hade en i ribban, minst en i stolpen och ett par bollar som smet precis utanför stolpen. Det mesta vi skapade var dock skott utifrån och vårt sedvanliga passningsspel kom aldrig riktigt igång. Nelab spelade enkelt och stabilt och höll ihop laget fint och matchen kan inte ha varit speciellt sevärd för någon utan intresse i något av lagen.
Ett av få glädjeämnen var att Tomas var tillbaka och spelade hela matchen utan att känna av sin knäskada. Avslutningsvis vill jag påminna om att vi faktiskt förlorade två matcher förra året och ändå tog hem seriesegern. Och, mina vänner, nu har vi något att relatera alla framtida segrar till!
