På gator röda och blå

Nu är den här! Björns bands bidrag till tävlingen om ny inmarschlåt på Olympia! För er med tät HIF-anknytning är detta säkert ingen nyhet och debatten, förslagen och de uppmuntrande orden har haglat i forumet på bakgatan.se. För er andra, med större musik- än fotbollshjärta, är det kanske däremot nytt under solen att björns band återigen tar sig an en fotbollslåt. Jag sa faktiskt, i både tidningar och radio (alltså: EN tidning och ETT radioprogram; men det är mycket för att vara oss), att vi inte skulle göra det igen efter ”Ribba in”, men saker förändrades. ”På gator röda och blå”, som HIF-låten heter, specialskrevs faktiskt inte för det nu tänkta ändamålet utan är resultatet av en gammal känsla jag närt – att få uttrycka min kärlek till HIF som lag och Helsingborg som stad genom en låt.

Jag har dock fasat för att göra detta av den anledningen att det är så sjukt svårt att göra en sådan låt. Man måste kunna stå för den på det personliga planet (vilket ju var tanken med hela låten; att det inte skulle bli en traditionell, glättig fotbollslåt med lalala-refräng och manskörer) och samtidigt bär man ett visst ansvar att skildra något man delar med så många andra människor på ett hyfsat allmänmänskligt och ”rättvisande” plan. Inspirerad av den, om inte våg så i alla fall dyning, av nya indie-fotbollsanthem som rullat genom Sverige skred jag dock till verket och det visade sig att alla timmar av odefinierade tankar och funderingar kring temat måste ha gett mig något för jag skrev låten på mindre än en halvtimme. Och den kändes bra! Precis som i Joel Almes fina IFK Göteborg-låt ”Snart skiner Poseidon” (en översättning av hans egen ”A young summers youth”) så tog jag fasta på supporterperspektivet och stämningen och känslan runt ett lag, mer än själva matchsituationen eller spelarna som ju på ett annat sätt är utbytbara och föränderliga. ”På gator röda och blå” skulle kännas som en betraktelse ur ett underifrånperspektiv och låtens grundidé är att en person (jag?) växer upp i en stad med allt vad det innebär av minnen (bra och dåliga), vänner (bra och dåliga) och fotbollsmatcher (bra och dåliga) och hur staden/laget på något sätt blir en galet viktig identifikationsfaktor och i många fall kanske räddningen, eller i alla fall skillnaden på ett drägligt och ett odrägligt liv. Genom låten växer personen upp och i slutet för han (eller hon) över sitt perspektiv på sin sovande son och cirkeln sluts; välj själv om det på ett positivt sätt pekar på hur mycket tradition och fasta punkter betyder eller om det handlar om hur tungt det sociala arvet väger och hur svårt det är att bryta invanda mönster. Jag känner starkast för den första aspekten, eller egentligen är kanske inte perspektiven motsatta, utan snarare sammanflätade.

Nåja, när låten var färdigskriven spelade jag in den snabbt med en diktafon och la ut den på vår myspace. En elev på Mega musik (tack André!) gjorde sina HIF-kamrater uppmärksamma på detta och frågade mig om han fick nominera låten i den pågående inmarsch-hymnstävlingen. Självklart fick han det, snart hade vi mellan 100 och 500 lyssningar om dagen och mitt hjärta började slå dubbla slag bara vid tanken på att mina rödklädda idoler kanske skulle skrida in på Olympia till en låt jag skrivit. Jag kan inte säga att jag turnerat världen runt eller på något sätt levt det hårda musikerlivet, men en blygsam del gig och radiospelningar har det blivit och större delen av mitt liv har dominerats av låtskrivande och musik i någon form. Utan tvekan skulle det allra största i min musikerkarriär vara om ”På gator röda och blå” fick eka mellan Olympias läktare.

Jag spelade upp låten för min vän och kollega Jonas Andersson, som började fila på förbättringar i melodi och komp och jag finslipade också, efter vettiga synpunkter och idéer i forumet på bakgatan.se, texten en aning. Jonas och jag ägnade all ledig tid på jobbet åt att snygga till arr, ackord och melodi och han ska ha väldigt stor ära för att låten blev intressant också musikaliskt och jag har nog aldrig haft så roligt när jag jobbat med någon av mina låtar.

När det blev dags att göra en hållbar inspelning av låten fanns det bara en man att fråga: Andreas Ejnarsson – världens bästa ljudtekniker. Alla som arbetat med Ejnar och ljud i någon form vet vad jag pratar om. För er andra är det faktiskt, trots att jag jobbat mycket med Ejnar genom åren, svårt att förklara hans storhet. Det handlar absolut inte bara om hans enorma kunande och musikalitet, utan kanske främst om att han har det berömda ”det”. Han hör saker som ingen annan hör, men som ändå är så viktiga. Min bästa analogi är nog jämförelsen med när någon av oss som inte kan teckna alls försöker rita av något, säg ett ansikte. Man vet ju exakt hur man vill att det ska se ut, men från bilden i huvudet till den på pappret är det mil och resultatet blir inte ens i närheten av vad man tänkt sig. Men för Ejnar, när det gäller ljud, blir det såsom man vill. Precis som man vill, utan att man kanske själv ens visst hur man ville ha det. Magi! Egentligen har jag nog bara upplevt samma sak med min lillebror Jakob, och där gäller det design och artwork.

Mycket riktigt smidde Ejnar guld i studion och inspelningsprocessen var riktigt rolig och dynamisk. Jonas la gitarrer och coachade mig i sången och Ejnar la bas och programmerade stråkar, horn och lite slagverk. Slutligen mixade Ejnar hela kalaset i sin stuga i trädgården och nu kan ni alltså avnjuta det färdiga resultatet här på myspace. Jag är mycket stolt över låten och oavsett om den blir inmarschlåt på Olympia eller inte så har jag äntligen fått ner min kärlek till HIF och Helsingborg i toner.

Slutligen: fett med tack till Jonas, Ejnar och alla som engagerat er i forumet på bakgatan.se! Nu kan jag bara hålla tummarna för att jag får stå tårögd på läktaren och se HIF gå in till ”På gator röda och blå”.