Dark side of the Brohults IP

Redan igår kväll förstod jag att något inte stod rätt till. Vid 21-tiden pekade min tjej ut i vår bäckmörka trädgård och gjorde mig uppmärksam på att jag vid samma tid dagen efter skulle spela fotboll. Om jag log lätt vida upptäckten igår så var det ett bredare flabb som tvingade sig på mig ikväll, när föraningarna besannades. För den som aldrig har spelat fotboll i mörker kan jag intyga att det är en smått surrealistisk upplevelse. Allt vad lagspel och struktur heter försvinner med den sista solstrålen och istället handlar det om att på egen hand, som i en isolerad bubbla, skaffa sig en upplevelse; kanske få en skymt av bollen då och då, känna den studsa mot ditt benskydd och höra en lagkamrat ropa efter hörna nånstans där borta. Att det spöregnade förbättrade inte direkt sikten och gjorde inte heller våra tröjor mer olika deras mörkblå.

Ok, för att denna väder/match-rapport ska nå sitt slut innan sena fotbollskväll drar igång spolar vi kvickt tillbaka till den ljusare delen av matchen; första halvlek. Fältabacken, med avbytare på samtliga positioner för första gången sedan urminnes tider, startade i ett rasande tempo och våra första 10 minuter måste ha varit en av de absolut bästa perioder vi presterat i år. Som två kronor på verket smällde Kalle och Johan in varsitt kanonskott i denna veva. Båda målen föregicks av snyggt kombinationsspel och utan att på något sätt vilja sätta min brors högerdoja i skymundan, så måste jag ge Johans volley i bortre krysset en extra eloge. Här kommer den: bra skott Johan. Du skjuter hårt både på match och träning (intern skämt på Martin Dahlins bekostnad, som jag gärna förklarar vid tillfälle).

Real Resurs hade en vass spelare, om än uppenbart inlånad dagen till ära, som skapade en del farligheter men Pontus A gjorde återigen en helgjuten insats i målet. Två noll stod sig halvleken ut och vi bestämde oss kollektivt för att strunta i pausen, då väldigt lite tydde på att mörkret som redan började bli kompakt skulle skingra sig. Jag var personligen tveksam att över huvud taget dra igång andra halvlek i mörkret på rund av skaderisken. Vi uppmanade dock varandra att ta det försiktigt, vilket vi också gjorde.

Av det lilla jag såg i den andra halvleken så hängde Zoki 3-0 i krysset och jag tåade in slutresultatet i sista sekunden. Jag såg också ett Fältabacken som, matchen igenom men kanske främst i andra halvlek, verkligen slet för varandra, tog defensivt ansvar och hade roligt. Nämnas bör kanske också att de mörkerrelaterade skämten haglade mellan avblåsningarna och mest (eller minst, beroende på hur man ser det) minnesvärd var nog Kalles avdamning av Hegerfors klassiker ”det ser mörkt ut på avbytarbänken”.

Ok, nu trodde ni att dramatiken och referatet var över, men icke! Efter matchen tog undergångskänslan nya dimensioner. Direkt efter slutsignalen stegrade sig regnet ytterligare och hade vi inte redan varit blöta in i märgen så hade vi blivit det innan någon hunnit säga ”Roskildefestivalen 97”. Spelare från samtliga nyss avslutade matcher sprang i klungor uppför vattenfallen i lerbackarna mot parkeringsplatsen. På den kolsvarta parkeringen lyfte sedan skyttel efter skyttel med destination varm dusch och torkskåp. Men ett rymdskepp kom aldrig iväg; pappas bil… Den vägrade helt enkelt starta och pappa, Kalle och jag visste inte om vi skulle skratta, gråta eller ringa taxi. Jag sprang ut i mässingen och försökte hitta någon eftersläntrande fältabackare, men förgäves. Till slut fick jag mänsklig kontakt av tredje graden och blev lovad startkablar, som dock pappa avfärdade då bilen startade på el och inte batteri (alla som känner mig vet att jag inte har någon aning om hur en bil startar eller varför, vilket innebär att förra meningen kan innehålla tekniska felaktigheter – i så fall är det inte pappas som talat i nattmössan, utan jag som återger hans utsaga fel). Här, men mig halvnaken springandes på den bäckmörka stenbrottsparkeringen genom ösregnet, beyter vi för reklam.

Drick Norrlands Guld, kolla sportnyheter på svenskafans.com och heja på HIF.

Så, vi är tillbaka! I slowmotion duckar jag för en åskknall (nej, jag vet inte hur knallen skulle kunna skada mig) och kastar mig in i bilen där Kalles och pappas plågade anletsdrag precis förbyts i skratt. Pappa hade försökt starta bilen med FEL nyckel och nu brummar den igång på första försöket. Till stråkar och eftertexter lyfter vi och svävar med blöta kläder och tre poäng hemåt.