Fältabackens FF
2009-08-21 00:57
Fältabackens Fågel Fenix eller det är kul att spela fotboll
Jag velar, som den förvirrande och smått löjliga rubriken kanske antyder, mellan vilket perspektiv som bäst beskriver Fältabackens insats i 4-2-segern mot Kemira och presenterar därför båda.
Björn Helgesson
3 kommentarer
Å ena sidan kan den med svaghet för pekoral eller mytologisk anknytning roas av en jämförelse mellan Fältabackens FF anno 2009 och den legendomspunne fågeln som brann upp men reste sig ur askan och återuppstod (dessutom gång på gång i vissa versioner). Jag vill kanske inte påstå att Fältabacken brunnit upp eller gått under, men jag tror att vi alla i laget är överens om att spelet, trots bra poängutdelning, under vårsäsongen var ganska krampaktigt, stelt och ofta utan den finess och glädje som genom åren blivit FFF:s signum. Efter sommaruppehållet har det dock sett helt annorlunda ut! Paradoxalt nog så var förlustmatchen mot Posten DK startskottet på scenförändringen och även om Carlsbergsmatchen kanske var en dipp så har laget i höstmörkret visat fantastisk moral, sammanhållning och inte minst i längre och längre matchsekvenser prov på riktigt fin fotboll. Idag nåddes kulmen då Fältabackens Fågel Fenix borstade av sig den sista askan och spelade mer eller mindre lysande totalfotboll i princip hela matchen mot ett erkänt starkt Kemira.
Det ska erkännas att de första fem minuterna var trevande med visst Kemira-övertag men när Daniel, efter strålande kombinationsspel med Öz och Kalle, lirkade in 1-0 var det slutdiskuterat. Vi tog över fullständigt och spelade ett vägvinnande one-touch-spel som möjliggjordes genom stor rörlighet på alla spelare och kanske främst att vi hela tiden vågade spela bollar på markerade gubbar. Vi var helt trygga i våra positioner, snackade rätt varandra hela tiden, tog ansvar i den defensiven markeringen och slarvade inte det minsta med de där sista stegen i hemjobbet som är så sjukt viktiga och gör att motståndaren inte får tid att slå öppnande passningar eller hitta andra kreativa lösningar. Vi spelade helt enkelt som ett sammansvetsat lag och 2-0 i paus borde ha varit minst det dubbla.
Jag vred till min, sedan förra matchen redan svullna högerfot, efter en rusch på högerkanten (som ledde till Pontus Lindfors 2-0-mål, så det var värt det) men smärtan la sig dock en del och jag kunde spela andra halvlek, om än på halvfart. Att Kemira, genom två slumpsituationer, både reducerade och kvitterade, kändes faktiskt inte speciellt tungt. Vi hade inte tappat grundtryggheten eller spelidén och la in ytterligare en växel vilket nästan omgående resulterade i Daniels andra pyts för dagen och 3-2. Öz spädde på med 4-2 i slutskedet och segern var inlåst och nyckeln bortkastad. Fågel Fenix svävade med huvudet högt och sträckta vingar bort över Bruhults IP (förmodligen, för att slutligen bryta det pretentiösa och högtravande myt-perspektivet, med destination soptippen för att slåss med måsarna om sopbuffén).
Detta var ”å ena sidan” och här kommer den språkligt nödvändiga kontrasten:
Å andra sidan går det bra att slopa allt vad sökta metaforer heter och bara konstatera vad det egentligen handlar om: det är kul att spela fotboll! Och det är förbannat kul att spela fotboll i ett lag där alla drar åt samma håll, kämpar för varandra och förstår löpvägar, direktpassningar och instick som vi gjorde idag. För att citera Daniels sista ord innan han hoppade in sin malmö-mobil: ”Jag är stolt över er grabbar”.
Det ska erkännas att de första fem minuterna var trevande med visst Kemira-övertag men när Daniel, efter strålande kombinationsspel med Öz och Kalle, lirkade in 1-0 var det slutdiskuterat. Vi tog över fullständigt och spelade ett vägvinnande one-touch-spel som möjliggjordes genom stor rörlighet på alla spelare och kanske främst att vi hela tiden vågade spela bollar på markerade gubbar. Vi var helt trygga i våra positioner, snackade rätt varandra hela tiden, tog ansvar i den defensiven markeringen och slarvade inte det minsta med de där sista stegen i hemjobbet som är så sjukt viktiga och gör att motståndaren inte får tid att slå öppnande passningar eller hitta andra kreativa lösningar. Vi spelade helt enkelt som ett sammansvetsat lag och 2-0 i paus borde ha varit minst det dubbla.
Jag vred till min, sedan förra matchen redan svullna högerfot, efter en rusch på högerkanten (som ledde till Pontus Lindfors 2-0-mål, så det var värt det) men smärtan la sig dock en del och jag kunde spela andra halvlek, om än på halvfart. Att Kemira, genom två slumpsituationer, både reducerade och kvitterade, kändes faktiskt inte speciellt tungt. Vi hade inte tappat grundtryggheten eller spelidén och la in ytterligare en växel vilket nästan omgående resulterade i Daniels andra pyts för dagen och 3-2. Öz spädde på med 4-2 i slutskedet och segern var inlåst och nyckeln bortkastad. Fågel Fenix svävade med huvudet högt och sträckta vingar bort över Bruhults IP (förmodligen, för att slutligen bryta det pretentiösa och högtravande myt-perspektivet, med destination soptippen för att slåss med måsarna om sopbuffén).
Detta var ”å ena sidan” och här kommer den språkligt nödvändiga kontrasten:
Å andra sidan går det bra att slopa allt vad sökta metaforer heter och bara konstatera vad det egentligen handlar om: det är kul att spela fotboll! Och det är förbannat kul att spela fotboll i ett lag där alla drar åt samma håll, kämpar för varandra och förstår löpvägar, direktpassningar och instick som vi gjorde idag. För att citera Daniels sista ord innan han hoppade in sin malmö-mobil: ”Jag är stolt över er grabbar”.
