Fältabackens FF
2009-09-17 23:00
HIF Oldboys förvandlade Fältabackarna till gubbar
Efter två gånger tjugo minuter och cirka 8-0 i baken för Fältabackens korplag mot HIF:s veteranlag råder det inte längre någon tvekan: det är skillnad på amatöridrott och elitidrott.
Björn Helgesson
1 kommentarer
Jag borde anat oråd redan vid samlingen vid fontänen utanför Idrottens Hus när HIF-legendarer som Ubbe Stoltz, Hasse Eklund, Jesper Jansson och Ulrik Jansson anslöt till motståndarlaget. Nog för att vi också har en del erfarenhet; Tobbe berättade nyligen att han spelat mot Wolverhampton en gång då de var på träningsläger i Norrland och Kula har spelat mot Kluivert (att Kula slutade spela med Fältabacken för fem år sedan är en annan sak).
Efter lite snabbt taktiksnack i omklädningsrummet (bara att ha ett eget omklädningsrum är grymt, var vi överens om) var det kvick joggning till den välansade gräsmattan bakom Olympias östra läktare. Det började inte så illa för FFF:s guldklädde silvermedaljörer. Vi höll uppe spelet hyfsat, höll positionerna och skapade en och annan halvchans. Det stod dock ganska tidigt klart att de rödblå veteranerna hade åldrats med heder och två snabba baljor av Hasse Eklund (en gång måltjuv, alltid måltjuv som farmor alltid sa) bättrade inte direkt på våra chanser att skrälla.
Vi lyckades dock hålla tvåmålsunderläget till paus och hade faktiskt ett par hyfsade reduceringschanser, även om det med handen på fältahjärtat var närmare 4-0 än 2-1. Sent ska vi till exempel glömma Jeppe Janssons nick (lika hård som ett volleyskott från Johan) i ribban. I halvtid bestämde vi oss för att höja tempot och vara noggrannare med positionerna. Tyvärr verkade våra aningen äldre motståndare tänkt detsamma och andra halvlek var inget annat än spel på ett mål och en lektion i rörelse, passningssäkerhet och mottagningsteknik. Vi var varken tvåa eller trea på bollen och när vi väl fick tag i trasan och försökte starta egna anfall var vi sönderlästa och brutna innan någon hunnit säga målchans. Hade vi tråkigt då? Absolut inte! Tvärtom var det riktigt kul att få uppleva skillnaden på fotbollsspelare och fotbollsspelare på nära håll och nog var vi alla aningen mer ödmjuka i vår kritik av felpassar och missade nedtagningar när vi kollade på cupsemin efteråt.
Slutresultatet hamnade någonstans mellan 7-0 och 9-0 beroende på vem du frågar och oavsett vilket får man väl kalla det kross. Det bör dessutom tilläggas att om inte HIF:arna varit lekfulla i överkant och om inte Pontus i målet, utan någon tvekan, varit bästa Fältabackare (fick till och med beröm av Hasse Eklund efteråt) hade siffrorna utan att överdriva kunnat vara de dubbla (alltså 14-0 till 18-0). Självklart var det idel glada miner och kärleksfulla ryggdunkar efteråt och efter en välbehövlig dusch var det dags för ytterligare en förlust. Den här gången av dystrare karaktär. Jag bär i alla fall med mig minnet av supportrarnas underbara allsång:
http://bakgatan.se/v2/index.php?blogg_inlagg=1951
Fältabacken tackar slutligen HIF Oldboys för undervisningen och det sympatiska i att ni (antar jag) hällde vatten på era tröjor i pausen för att se svettiga ut.
ps. Håll utkik efter Trelleborg-Jakobs (gött att ses igen, Jakob!) reportage här på svenskafans. ds.
Efter lite snabbt taktiksnack i omklädningsrummet (bara att ha ett eget omklädningsrum är grymt, var vi överens om) var det kvick joggning till den välansade gräsmattan bakom Olympias östra läktare. Det började inte så illa för FFF:s guldklädde silvermedaljörer. Vi höll uppe spelet hyfsat, höll positionerna och skapade en och annan halvchans. Det stod dock ganska tidigt klart att de rödblå veteranerna hade åldrats med heder och två snabba baljor av Hasse Eklund (en gång måltjuv, alltid måltjuv som farmor alltid sa) bättrade inte direkt på våra chanser att skrälla.
Vi lyckades dock hålla tvåmålsunderläget till paus och hade faktiskt ett par hyfsade reduceringschanser, även om det med handen på fältahjärtat var närmare 4-0 än 2-1. Sent ska vi till exempel glömma Jeppe Janssons nick (lika hård som ett volleyskott från Johan) i ribban. I halvtid bestämde vi oss för att höja tempot och vara noggrannare med positionerna. Tyvärr verkade våra aningen äldre motståndare tänkt detsamma och andra halvlek var inget annat än spel på ett mål och en lektion i rörelse, passningssäkerhet och mottagningsteknik. Vi var varken tvåa eller trea på bollen och när vi väl fick tag i trasan och försökte starta egna anfall var vi sönderlästa och brutna innan någon hunnit säga målchans. Hade vi tråkigt då? Absolut inte! Tvärtom var det riktigt kul att få uppleva skillnaden på fotbollsspelare och fotbollsspelare på nära håll och nog var vi alla aningen mer ödmjuka i vår kritik av felpassar och missade nedtagningar när vi kollade på cupsemin efteråt.
Slutresultatet hamnade någonstans mellan 7-0 och 9-0 beroende på vem du frågar och oavsett vilket får man väl kalla det kross. Det bör dessutom tilläggas att om inte HIF:arna varit lekfulla i överkant och om inte Pontus i målet, utan någon tvekan, varit bästa Fältabackare (fick till och med beröm av Hasse Eklund efteråt) hade siffrorna utan att överdriva kunnat vara de dubbla (alltså 14-0 till 18-0). Självklart var det idel glada miner och kärleksfulla ryggdunkar efteråt och efter en välbehövlig dusch var det dags för ytterligare en förlust. Den här gången av dystrare karaktär. Jag bär i alla fall med mig minnet av supportrarnas underbara allsång:
http://bakgatan.se/v2/index.php?blogg_inlagg=1951
Fältabacken tackar slutligen HIF Oldboys för undervisningen och det sympatiska i att ni (antar jag) hällde vatten på era tröjor i pausen för att se svettiga ut.
ps. Håll utkik efter Trelleborg-Jakobs (gött att ses igen, Jakob!) reportage här på svenskafans. ds.
