Fältabackens FF
2009-10-03 16:25
Fältabacken + pingis = sant
Det är med stolthet jag idag kan meddela att Fältabackens FF breddar sin verksamhet med ytterliggare en idrott. Det är brödraparet Kalle Jonasson och Björn Helgesson som har anmält sig till helsingborgskorpens seriespel i bordtennis och alltså vintertid byter stor boll mot liten boll.
Björn Helgesson
1 kommentarer
Nostalgin ligger i drivor. Bara ordet "pingis" sänder mig tillbaks till tidiga skolår med gårdskort, rumpa (smått omotiverad kortform för rundpingis") och knäckerack. Pingis i kombination med min bror Kalle lägger dessutom ytterligare tyngd i nostalgispannen. Det finns så många pingisanknutna minnen från vår barndom att jag knappt vet var jag ska börja.
Starkast är nog ändå minnet av ”Champinjonerna” – vår påhittade pingisklubb som bara vi var med i och som, varje gång vi spelade, var reportageobjeket i Lilla Sportspegeln. ”You can always be number one”-gingeln lockade oss så hårt att det inte störde oss det minsta att reportagen bara var ständigt återkommande fantasifoster i våra huvuden och att självklart Jakob Hård aldrig dök upp med ett kamerateam. Champinjonerna (jag antar att någon av oss snappat upp vad champion betydde på engelska och därmed skapat sin, kanske, första svengelska ordlek) tränade på Kalles mammas övervåning och vi förkovrade oss inte bara inom bordtennisens ädla konst, utan gjorde även utflykter till naturvetenskapliga och språkliga territorier. Som exempel på det första kan nämnas doften av pingisbollens innandöme och efterföljande diskussioner kring vad det egentligen var som luktade så skumt där inne och, framför allt, det fascinerande faktum att glödlampan som utan skärm dinglade över bordet ökade markant i styrka när bollen träffade den. Anledningen till detta har jag än idag ingen koll på. Till de språkliga vinsterna hör en rad nyskapade ord som behövdes för att beskriva spelet. Mest minnesvärt är nog begreppet ”superdundersmasch” som var/är en smasch som lyckas bli både nätrullare och kantboll. En superdundersmasch ledde i princip alltid till poängvinst, även om Kalle senare utvecklade en grym ballongplockningsteknik.
Pingisen förde också fram en moralisk aspekt i ljuset. Det är framför allt en specifik händelse, eller egentligen ett citat, som blivit en klassiker i ”barndomens subtila elakheter”-kategorin. Scenen är det skeva pingisbordet i vårt garage och situationen är maratonrundpingis med bror Kalle, dåvarande bästisen Anders, den helt osportige grannpojken Berra och jag. Reglerna för rumpa var enkla och hyfsat allmänt accepterade; de två som var kvar till sist spelade en final till tre och vinnaren där fick ett guld. Den som, när rumpan var klar (oftast när det ringde in om vi snackar skolmiljö), hade flest guld stod som slutsegrare. Vid detta specifika tillfälle hade vi spelat ett bra tag och jag valde att avge lägesrapport vad gäller antalet tagna guld med frasen ”jag: 23, Berra: 0”. Vad de andra två kombatanterna skrapat ihop var tydligen inte intressant utan fokus skulle helt hamna på skillnaden mellan Berra och mig. Absolut inget jag är stolt för, men ett bra exempel på hobbyidrottens roll i att skilja agnarna från vetet och heller inget som satte djupare spår i Berras och min vidare relation.
Social status och inbördes vänskapsrelationer kunde också tydligt urskiljas kring rundpingisbordet. Man kunde med fördel ”lägga upp” (slå en enkel, smashvänlig boll) till en högstatuskille och/eller kompis (jo, det var nog bara killar som spelade rumpa i vår krets) som i sin tur som följd gärna kunde smasha ut en lågstatuskille och/eller icke-kompis.
Att nu låta pingisen gå från att ha varit en stor och viktig del av barndomen till att bli en liten, men kanske viktig, del av vuxenlivet känns fint. Lite som att sluta cirkeln, på något vis. Det återstår att se om fritidsgårdsformen är konserverad och om superdundersmasharna sitter där de ska.
Två tillägg:
Det blev i elfte timmen klart att Jocke, som med bravur genomförde sitt första träningspass med Fältabackens fotbollssektion i onsdags, kommer att förstärka även pingissektionen genom inhopp när Kalle har förhinder.
Jag förstår inte hur jag kunde skriva texten ovan och utelämna detta: min pappas kusin är Stellan Bengtsson – Sveriges första världsmästare i bordtennis!
Starkast är nog ändå minnet av ”Champinjonerna” – vår påhittade pingisklubb som bara vi var med i och som, varje gång vi spelade, var reportageobjeket i Lilla Sportspegeln. ”You can always be number one”-gingeln lockade oss så hårt att det inte störde oss det minsta att reportagen bara var ständigt återkommande fantasifoster i våra huvuden och att självklart Jakob Hård aldrig dök upp med ett kamerateam. Champinjonerna (jag antar att någon av oss snappat upp vad champion betydde på engelska och därmed skapat sin, kanske, första svengelska ordlek) tränade på Kalles mammas övervåning och vi förkovrade oss inte bara inom bordtennisens ädla konst, utan gjorde även utflykter till naturvetenskapliga och språkliga territorier. Som exempel på det första kan nämnas doften av pingisbollens innandöme och efterföljande diskussioner kring vad det egentligen var som luktade så skumt där inne och, framför allt, det fascinerande faktum att glödlampan som utan skärm dinglade över bordet ökade markant i styrka när bollen träffade den. Anledningen till detta har jag än idag ingen koll på. Till de språkliga vinsterna hör en rad nyskapade ord som behövdes för att beskriva spelet. Mest minnesvärt är nog begreppet ”superdundersmasch” som var/är en smasch som lyckas bli både nätrullare och kantboll. En superdundersmasch ledde i princip alltid till poängvinst, även om Kalle senare utvecklade en grym ballongplockningsteknik.
Pingisen förde också fram en moralisk aspekt i ljuset. Det är framför allt en specifik händelse, eller egentligen ett citat, som blivit en klassiker i ”barndomens subtila elakheter”-kategorin. Scenen är det skeva pingisbordet i vårt garage och situationen är maratonrundpingis med bror Kalle, dåvarande bästisen Anders, den helt osportige grannpojken Berra och jag. Reglerna för rumpa var enkla och hyfsat allmänt accepterade; de två som var kvar till sist spelade en final till tre och vinnaren där fick ett guld. Den som, när rumpan var klar (oftast när det ringde in om vi snackar skolmiljö), hade flest guld stod som slutsegrare. Vid detta specifika tillfälle hade vi spelat ett bra tag och jag valde att avge lägesrapport vad gäller antalet tagna guld med frasen ”jag: 23, Berra: 0”. Vad de andra två kombatanterna skrapat ihop var tydligen inte intressant utan fokus skulle helt hamna på skillnaden mellan Berra och mig. Absolut inget jag är stolt för, men ett bra exempel på hobbyidrottens roll i att skilja agnarna från vetet och heller inget som satte djupare spår i Berras och min vidare relation.
Social status och inbördes vänskapsrelationer kunde också tydligt urskiljas kring rundpingisbordet. Man kunde med fördel ”lägga upp” (slå en enkel, smashvänlig boll) till en högstatuskille och/eller kompis (jo, det var nog bara killar som spelade rumpa i vår krets) som i sin tur som följd gärna kunde smasha ut en lågstatuskille och/eller icke-kompis.
Att nu låta pingisen gå från att ha varit en stor och viktig del av barndomen till att bli en liten, men kanske viktig, del av vuxenlivet känns fint. Lite som att sluta cirkeln, på något vis. Det återstår att se om fritidsgårdsformen är konserverad och om superdundersmasharna sitter där de ska.
Två tillägg:
Det blev i elfte timmen klart att Jocke, som med bravur genomförde sitt första träningspass med Fältabackens fotbollssektion i onsdags, kommer att förstärka även pingissektionen genom inhopp när Kalle har förhinder.
Jag förstår inte hur jag kunde skriva texten ovan och utelämna detta: min pappas kusin är Stellan Bengtsson – Sveriges första världsmästare i bordtennis!
