Fältabackens FF
2009-10-08 22:31
”Man behöver få stryk av en gammal tant ibland”
Orden är min pingispartner Jockes och sammanfattar ganska bra Fältabackens storförlust i premiärmatchen mot Stattena.
Björn Helgesson
5 kommentarer
Det var en smått surrealistisk upplevelse Jocke och jag fick oss till livs i den lilla bordtennisdelen av Norrehedshallen i onsdags kväll. Miljön, människorna och stämningen var som hämtad ur en SVT-dokumentär om perifera samhällsfenomen och jag, och jag tror även Jocke, älskade varje sekund av det. Allting var så oerhört opretentiöst, hjärtligt och enkelt att jag hade svårt att sluta le till och med efter mina grövsta bollmissar.
Våra motståndare för kvällen var Stattena, det vill säga Inga-Gill och Andreas. Inga-Gill, en skulle jag gissa 70-årig dam med tillhörande stelhet i allt utom munlädret, förtjänar en helt egen krönika i sig men jag nöjer mig med att lyfta fram hennes omhändertagande inställning när hon guidade oss gröngölingar genom regler och kutym. Förutom moderskänslor fick Jocke och jag också smaka på hennes stenhårda backhand.
En korppingismatch går till enligt följande: först spelas två singlar, sedan en dubbel och sist de två avslutande singlarna där man möter den i motståndarlaget man inte (för vår del) fick stryk av i första singeln. Det lag som bärgat flest segrar i de fem matcherna, som för övrigt spelas i bäst av fem set (eller först till tre som Jocke försökte beskriva det, men snabbt mötte på terminologiskt mothugg av Inga-Gill) och först till 11 i varje set, åker hem med de två poäng som står på spel. För Fältabackens del började Björn möta Inga-Gill och Jocke fick ta emot den betydligt mer tystlåtne och timide Andreas på bordet intill. Även om våra motståndares personligheter verkade vara i princip diametralt motsatta så slutade dessa två första matcher på samma sätt; med 3-0 seger för Stattena. Alltså ett tungt 2-0-underläge för Fältabacken inför dubbeln och vetskapen att förlust även i denna skulle avgöra matchen till vår nackdel. Trots denna insikt fick vi rejält på tafsen även här och förlorade igen med 3-0. Dock var vi faktiskt uppe i en 4-0-ledning i ett av seten och tog nog nio bollar som mest i ett set.
Kvällens höjdpunkt för mig blev den avslutande singeln mot Andreas. Medan Jocke fick 3-0-stryk mot Inga-Gills backhand på bordet bredvid började jag bli varm i kläderna och pressade Andreas rejält. Så rejält att jag faktiskt hade 2-1 i set och 9-7 i fjärde innan han tog sig samma, vände och vann sista och avgörande set med 11-9.
Vi gratulerade och tackade våra motståndare (känns nästan fel att använda ett sådant ord i det här sammanhanget) för lektionen och fortsatte att träna ytterligare en halvtimme. Det kändes som vi kom igång fint och vi var båda två överens om att vi hade tjänat på längre uppvärmning än de två minuter vi bollade in oss på innan kvällens match och jag tror faktiskt, även om det kanske låter naivt efter sammanlagt 15-2 i set, att vi kan spela jämt med dem vid nästa möte. Det fina är nämligen att man möter alla lag i serien hela fyra gånger.
Efter ytterligare ryggdunkningar och ömsesidig försäkran om att det varit en mycket trevlig match cyklade Jocke och jag hem med en udda, gemensam upplevelse i bagaget. På onsdag är det match igen och jag längtar redan efter boll mot gummi och storstryk!
Våra motståndare för kvällen var Stattena, det vill säga Inga-Gill och Andreas. Inga-Gill, en skulle jag gissa 70-årig dam med tillhörande stelhet i allt utom munlädret, förtjänar en helt egen krönika i sig men jag nöjer mig med att lyfta fram hennes omhändertagande inställning när hon guidade oss gröngölingar genom regler och kutym. Förutom moderskänslor fick Jocke och jag också smaka på hennes stenhårda backhand.
En korppingismatch går till enligt följande: först spelas två singlar, sedan en dubbel och sist de två avslutande singlarna där man möter den i motståndarlaget man inte (för vår del) fick stryk av i första singeln. Det lag som bärgat flest segrar i de fem matcherna, som för övrigt spelas i bäst av fem set (eller först till tre som Jocke försökte beskriva det, men snabbt mötte på terminologiskt mothugg av Inga-Gill) och först till 11 i varje set, åker hem med de två poäng som står på spel. För Fältabackens del började Björn möta Inga-Gill och Jocke fick ta emot den betydligt mer tystlåtne och timide Andreas på bordet intill. Även om våra motståndares personligheter verkade vara i princip diametralt motsatta så slutade dessa två första matcher på samma sätt; med 3-0 seger för Stattena. Alltså ett tungt 2-0-underläge för Fältabacken inför dubbeln och vetskapen att förlust även i denna skulle avgöra matchen till vår nackdel. Trots denna insikt fick vi rejält på tafsen även här och förlorade igen med 3-0. Dock var vi faktiskt uppe i en 4-0-ledning i ett av seten och tog nog nio bollar som mest i ett set.
Kvällens höjdpunkt för mig blev den avslutande singeln mot Andreas. Medan Jocke fick 3-0-stryk mot Inga-Gills backhand på bordet bredvid började jag bli varm i kläderna och pressade Andreas rejält. Så rejält att jag faktiskt hade 2-1 i set och 9-7 i fjärde innan han tog sig samma, vände och vann sista och avgörande set med 11-9.
Vi gratulerade och tackade våra motståndare (känns nästan fel att använda ett sådant ord i det här sammanhanget) för lektionen och fortsatte att träna ytterligare en halvtimme. Det kändes som vi kom igång fint och vi var båda två överens om att vi hade tjänat på längre uppvärmning än de två minuter vi bollade in oss på innan kvällens match och jag tror faktiskt, även om det kanske låter naivt efter sammanlagt 15-2 i set, att vi kan spela jämt med dem vid nästa möte. Det fina är nämligen att man möter alla lag i serien hela fyra gånger.
Efter ytterligare ryggdunkningar och ömsesidig försäkran om att det varit en mycket trevlig match cyklade Jocke och jag hem med en udda, gemensam upplevelse i bagaget. På onsdag är det match igen och jag längtar redan efter boll mot gummi och storstryk!
